I en feministisk anda har hon på flera plan inspirerat ett stort vetenskapligt fält. Julia Kristeva är en tänkare i tiden som genom sina texter beskriver hur teorier och språket har politiska mekanismer. 

julia kristeva 2

Julia Kristeva. Foto: Sophie Bassouls.

Julia Kristeva är filosof, lingvist, psykoanalytiker och professor emeritus vid Université Paris VII – Diderot. Hon föddes år 1941 i Bulgarien och doktorerade 1966 i sitt hemland för att sedan röra sig vidare mot Paris där hon bekantade sig med andra samtida akademiker, däribland Foucault, Derrida, Barthes och Cixous. I en frodig akademisk kontext formulerar Kristeva teorier om språk, sexualitet och kultur. Hon tar avstamp i strukturalism, feminism och semiotik och alstrar teoretiskt bränsle ur bland annat Jaques Lacan, Sigmund Freud och Ferdinand de Saussures idéer om människan och språket.

Ett utav Kristevas mest utmärkande uppslag rörande språkets politiska mekanismer är hennes skapande av begreppet teorism – teoretisk terror. Ergo – det i att vi med hjälp utav ordets makt förmår ventilera och omformulera samhällets strukturer. Kristeva menar tillika att en lockelse till terroristisk handling är ett naturligt symptom på en vilja att förändra hos människan – även om hon understryker det i att terrorismen är omöjlig som politisk praxis. Däremot är terrorismen i filosofisk mening enligt henne tjänlig för att den exponerar de illusioner människan har om makten och dess fästen.

I relation till det språkliga – det teoretiska – syftar hon till att förändra en idiomatisk terräng. Det är i en feministisk anda som Kristeva formulerar sitt teoristiska anslag. Hon vill politisera teorin och teoretisera politiken – detta genom en slags skriftlig terrorism som ska göra upp med alla tidigare diskursiva normer. Dekonstruera de språkliga kategorier vilka förtrycker subjektet och omöjliggör frihet i vidare mening. Kristeva talar om sociala, politiska och symboliska institutioner som kolliderar inom den teoretiska diskursen. Könet som symbolisk institution står, i relation till övriga samhälleliga och sociala institutioner, inträngt i språkliga gränder. Gränder vilka Kristeva – med sin dekonstruktion av språket och teorin – med sin teorism – vill eliminera.

En önskan om ett språkligt landskap vilket öppnar upp för potentiell omdaning av ett despotiskt, dikotomt, patriarkaliskt arv inom den språkliga sfären. Såväl inom det akademiska diskursiva panoramat som vidare ut i det kulturpolitiska, samhälleliga och mellanmänskliga. Julia Kristeva – om någon – inser vidden av skrivtygets kaliber. Hon förmår att, på ett filosofiskt, lingvistiskt och finurligt plan, nyttja detta artilleri för att problematisera samt omorganisera ett semiotiskt kulturellt förefintligt.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This