Mattias Alkberg: ”Jag försöker utforska hur det är att vara sämst”

av | Sep 18, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Popmanis Filip Lindström talar med poeten och musikern Mattias Alkberg om en passiv framtid, svårigheten i att fungera som människa, ensamhet och stenhård grime på vinbarer, i relation till Fleetwood Mac på ungdomshak.

Mattias Alkbergs nya skiva heter Åtminstone Artificiell Intelligens och den når mig med ett kort textstycke som upphovsmannen skrivit om artificiell såväl som traditionell intelligens. Han skriver om att vi idag är så rädda för framtiden och den artificiella intelligensen, vilket jag personligen kan skriva under på. Jag är inte rädd för någon slags dystopisk Terminator-framtid, större rädsla känner jag för att människosläktet ska passiviseras ännu mer än vad vi redan blivit. Det här säger jag till Mattias Alkberg över telefon strax efter att han tittat klart på det sista avsnittet av nya Twin Peaks, som jag än inte sett, och lovat mig att inte berätta något om det.

– Är vi så passiva? frågar Alkberg. Jag tycker vi reagerar på allting numera. Varenda människa reagerar på allt.

– Jag tänker att tanken är ganska passiv, säger jag.

– Tanken överlag eller tanken på något särskilt?

– Tanken överlag. Jag känner att vi tänker mindre och låter dagens artificiella intelligens, vilket ju är sociala medier och dylikt, nästan tänka åt oss.

Alkberg kontrar med något han filosoferat kring, att vi på grund av den oändliga strömmen kunskap som kan nås genom en googling har ersatt fakta med åsikter. Han säger att när vi kan hitta all fakta på Wikipedia, som han kallar för artificiell intelligens, förlorar fakta sitt värde. Åsikter tar då dess plats som pelare för människans tanke.

– Den tekniska utvecklingen har gått om den mänskliga förmågan och då börjar vi tycka grejer, säger Alkberg. Det är väl sista dödsryckningen. Den kanske är här redan, den artificiella intelligensen kanske har vunnit över den riktiga intelligensen.

– Ja, i alla fall delvis. Det var någon låt på den nya skivan där du sjöng något i stil med att ”det enda du kan göra är att hålla med”, säger jag i min glömska kring vad musikstycket jag pratar om faktiskt är döpt till.

– Ja, jag kommer inte riktigt ihåg vilken låt det är just nu, säger upphovsmannen om melodin som jag i efterhand kommer på heter Jag speglar mig.

– Det passar ju ändå in i det vi pratar om. Det finns en kutym idag att man väldigt lätt bara kan glida med och man behöver egentligen inte utmana sig själv tankemässigt.

– Det är väl de som tror mest på att det du och jag tycker är fakta är alternativa fakta, förstår du? De tycker att pressen ljuger, att media ljuger. Det är de som varit minst intresserade innan, de visste inte hur det fungerade innan heller riktigt. Den här artificiella intelligensen tar de mest korkade först, alltså SD:arna. Men snart är det vår tur, snart sitter vi där och är lika förpassade till tyckande snarare än vetande och verklig kunskapstörst.

– Det får ju en att tänka till i alla fall, det är alltid någonting.

– Ja, gud ja. Man vill ju ha något att göra.

– Dina texter får i alla fall mig att tänka till en extra gång.

– Vad roligt att du säger det, tack så mycket. På riktigt alltså.

– Det var en annan av låtarna, som jag inte heller kommer ihåg vad den heter just i denna stund, där du sjöng om att inte kunna komma upp på morgonen, inte kunna gå och lägga sig, inte ens kunna betala en räkning. Det var så jävla slående, för det är exakt där jag är just nu.

– Där har jag varit i 30 år nu.

Hur mycket är egentligen självbiografiskt och hur mycket är fiktivt av det du skriver?
– Det är väldigt lite som är självbiografiskt, det finns en självbiografisk låt på skivan men det spelar ingen roll vilken det är. Det är självbiografiskt på så sätt att det är jag som har tänkt den här tanken. Det är min tanke, däremot inte sagt att alla mina tankar är synonyma med mina erfarenheter. Den texten som du pratar om, nu kommer jag inte ihåg vad den heter… Goddag Godnatt kanske den heter. Den är lika programmatisk som något annat jag gjort, mer än annat kanske. Det är något jag håller på med hela tiden, att försöka utforska hur det är att vara sämst. Eller hur det är att inte vara så bra.

Kommer det ifrån att du försökte undersöka hur det är att vara bäst först och sedan vände på steken eller har det alltid varit så här?
– Nej, nej, jag tycker bara att det är så mycket i den här tiden som handlar om att vara bra, i livet i stort. Det är så mycket inom popmusiken – och då menar jag även rap och jag menar även hårdrock – det finns en massa grejer som handlar om att man ska kämpa, att man ska gå vidare, att man ska ta sig någonstans. Någons drivkraft kanske är pengar, någons kanske är politisk. Folk har olika mål med det där men ofta handlar det om att inge hopp, förstår du? Jag tycker det finns för lite låtar om folk som har svårt att gå upp, det finns för lite låtar om folk som inte kan städa, det finns för lite låtar om folk som har svårt att förstå att man måste betala hyran varje månad. Jag vet ju att sådana människor finns. Fortfarande finns det jättemånga som inte får höra att de inte är ensamma. Om alla som kände sig ensamma tänkte på hur många vi är kanske man skulle vara lite mindre ensam.

Stärker det dig då, att tänka sådana tankar och sjunga om sådana ämnen?
– Ja, det stärker men jag tycker inte att det hjälper. Jag tycker att det är två olika saker.

Vill du ha hjälp ens?
– Ja, det vill jag väl men det handlar inte om mig, eller jag vill inte att det ska handla om mig i alla fall. Jag går inte med på den premissen, jag vill att det ska vara mer allmängiltigt. Men ja, jag tycker att man ska hjälpas åt, jag tycker att man får ta hand om alla efter förmåga och behov.

”Jag kan inte acceptera tiden som ett koncept.”

Alkberg känner att det finns för få exempel inom konsten på människor som inte går efter den välmående standarden. Han menar att det ju finns social hjälp för dem som inte kan klara av livet som alla andra, däremot existerar inte mycket diskussion sådant i mindre formella sammanhang. När Alkberg skriver om att inte kunna komma ur sängen i sången som vi båda först glömt titeln på träffar han en nerv hos mig och säkert hos många fler med mig. Och han har rätt, det hjälper inte enormt mycket, men det stärker lite grann. Det stärker att höra att det inte är sjukt eller abnormt att inte helt stämma in på den uppmålade bilden av en fungerande vuxen människa. Jag vill helst använda den styrkan för att vända om och ta mig ur tillståndet, medan Alkberg har funnit sig i det. Jag har etablerat att det han skriver inte är självbiografiskt, men jag vill veta om de texter han skriver utan tillhörande musik är mer eller mindre fiktiva än de med. Jag ställer därför en fråga om huruvida det är någon skillnad mellan hans dikter och hans tonsatta textstycken.

– Det är jättestor skillnad, svarar Alkberg. Det är stor skillnad också mellan vad jag gör på mina soloskivor och vad jag gör med bandet Södra Sverige. Allt kommer ur det sammanhang som jag väljer att börja i. Förr var det jättemycket så, då skilde jag på det helt och hållet. Nu börjar jag bli så gammal att jag känner att jag inte har tid att skilja på det. Jag har ingen lust med att dela upp det i fack, men det är jättestor skillnad på att skriva dikter och att skriva texter till soloskivor, och på att skriva texter till Södra Sverige. Så svaret på frågan är ja, det är skillnad. Om det var frågan, jag tror det var frågan.

– Ja, det var frågan. Men när vi pratade om hur mycket som var självbiografiskt – nu har vi ju kommit fram till att det inte är självbiografiskt – men hur mycket som är fiktivt och hur mycket som är på något sätt egenupplevt. Det var väl i alla fall tanken bakom frågan.

– Okej. Men rent faktiskt är väl 10% av allt det jag gjort självbiografiskt. Högst 10%. Medvetet i alla fall.

– Det är ju intressant, att det kan vara omedvetet självbiografiskt. Eller kanske omedvetet självbeskrivande i alla fall.

– Det tycker inte jag är något konstigt alls. Inte vet man ju allt om sig själv. Det är ju därför det finns psykologer och terapi antar jag.

Har du insett något om dig själv genom att lyssna på en gammal skiva eller läsa en gammal text?
– Ja, förutom det självklara att man var dum i huvudet när man var mindre har jag väl motvilligt gjort det några gånger. Jag tyckte det var jobbigt med mina äldre grejer att jag trodde att jag var äldre. Jag tycker ibland att jag fyllde 40 när jag fyllde 20 och så stannade jag. Jag har varit 40 resten av tiden, till och med nu när jag är bra över 40.

– Rent musikaliskt har du ju skrivit att du är inspirerad av gamla grejer på Åtminstone Artificiell Intelligens. När jag läste att det skulle vara påverkat av mjuk och kommersiell rock från 60- och- 70-talen förväntade jag mig något annat. Jag trodde att det skulle vara typ Jefferson Airplane men det var ju lite mer Mamas & Papas.

– Det är mer Fletwood Mac, Yoko Onos 70-talsskivor har jag också lyssnat mycket på, alltså hennes popskivor efter Plastic Ono-skivorna. Och Tusk med Fleetwood Mac framför allt, den har jag lyssnat jättemycket på. Det jag tänkte var att det som skulle vara nytt för mig var att göra något gammalt och gå i någon slags musikalisk barndom på det sättet. Jag tycker det går igen i Alla talar svenska också, som jag gjorde förra året. Den tycker jag låter KISS, och den här skivan tycker jag låter som ABBA och Fleetwood Mac och Carole King. Det finns ett AOR-stuk över den, musik som de vuxna lyssnade på när jag var barn snarare än vad jag lyssnade på när jag blev vuxen.

– Skillnaden idag kanske är att yngre människor än vuxna lyssnar på sådan musik? Fleetwood Mac kan man ju höra på vilken fjortisbar som helst…

– Jo, det kan man ju såklart, men jag tycker också att det är väldigt få gånger som man hör stenhård grime på en vinbar, där det är kulturtanter och kulturmän. Det finns fortfarande musik som är ungdomars egen.

– Det kommer ju alltid finnas nyheter som äldre generationer inte vill förstå. Eller inte kan förstå, så kan det också vara. Jag har ganska gamla barn och jag tänker ofta att det är som ett tecken när jag inte gillar något, då tycker jag att det inte innehåller ett nog mycket djup men att jag har fel i det. Våra djup ser såklart annorlunda ut.

– Det finns ju en anledning till varför man gillar en viss typ av musik med ett visst budskap när man är yngre. Så var det för mig i alla fall, om jag tittar tillbaka på något jag älskade som tonåring så känns det väldigt platt och ytligt rent textmässigt och jag kan ibland nästan inte förstå varför jag tyckte om det.

– Det är som en cykel man hade när man var liten. Man älskade den, men skulle man sitta på den idag skulle den gå av. Så det är inte så konstigt tycker jag. Jag vet inte, jag kan inte acceptera tiden som koncept. Jag tycker det är ytterst komplicerat med det förflutna och när det förflutna blir det förflutna framför allt. Jag tror inte vi har tid att prata om det.

Mattias Alkberg har alldeles rätt. Vi hinner inte ge oss in i diskussioner om tidens relativitet och skapande av ett förflutet över telefon, det skulle kräva ett helt nytt samtal och en helt ny text. Det i sig säger mig att Alkberg, och jag på mitt lilla hörn, åtminstone gör ett försök till att utmana den artificiella intelligensen.   

Författare:
Filip Lindström, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This