Marika Hackman: ”Jag vill inte göra samma skiva två gånger”

av | Feb 1, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Marika Hackman har skrivit låtar i hela sitt liv, men på sitt senaste kritikerrosade album I’m Not Your Man (2017) valde hon att byta riktning. Marika Hackman bytte ut de musikaliska influenserna från folkscenen till referenser i 90-talets grungescen. Popmani mötte upp henne på Annexet i Stockholm för att diskutera turnén med Alt-J, skillnaden mellan konst och musik, samt vikten av att ta politiskt ansvar.

Marika Hackman möter upp mig i sin loge och när vi hälsar ger hon ett avslappnat intryck, iklädd en sorts mjukisdress förbereder hon sig inför kvällens spelning. Hon är inne på sin fjärde vecka med turnén och berättar att hon känner sig lite sliten av allt resande. Marika Hackman har sedan debuten verkat ovanligt hemlighetsfull, mer introvert snarare än uppmärksamhetssökand. Ledtrådarna till gåtan om henne finns kanske snarare i musiken som sedan debuten med That Iron Taste (2013) har präglats av mörka och ofta tillskruvade texter. Fram tills nu. Förra årets albumsläpp med I’m Not Your Man bröt ny mark när Marika Hackman bytte riktning och rörde sig till en ljudbild med influenser av 90-talets grunge – och indiescen med referenser som Nirvana. Texterna är fortfarande mörka, men mer rättframma när hon berättar om personliga erfarenheter där huvudtemat är kvinnliga förhållanden med grunden i en säregen världsbild.

Hur har turnén varit?
– Det har varit riktigt bra, showen har varit fantastisk. Det är otroligt att spela med gänget i Alt-J som jag har känt i flera år. Jag älskar deras musik och att spela som förband till dem är en drömturné. Visst blir man trött av att resa runt, men turnébussen är rätt kul, vi har kollat på Game of Thrones och umgåtts.

Har du några favoritspelningar från den här turnén?
– Jag uppskattade verkligen spelningen i Hamburg, och Amsterdam … Alla spelningar har varit väldigt givande, men Hamburg är nog min favorit än så länge.

Varför?
– Publiken. Själva upplägget är såklart likadant för varje spelning, och ibland spelar man visserligen fel men det är en del av liveupplevelsen – det kan till och med vara rätt kul. Men när du spelar som förband är publiken inte där för att se just dig spela, så du vill liksom vinna över dem. När publiken visar att de uppskattar min musik så gör det en stor skillnad för spelningen.

Hur är skillnaden mellan att spela som huvudakt gentemot att spela som förband?
– Det är mer press när man spelar själv. Vi gjorde faktiskt en solospelning häromdagen på en av våra lediga dagar. Den dagen blev kanske inte så ledig då i och för sig, men det var riktigt kul eftersom alla kunde låtarna och sjöng med. Men när jag gör den sortens spelningar så får jag inte heller spela för en så stor publik som med Alt-J; det är roligt på olika sätt.

På din senaste skiva, I’m Not Your Man, har du ändrat riktning. Hur kommer det sig att du gjorde den förändringen?
– Jag kände mig rätt självsäker när jag började arbeta med albumet. Det är sådan musik som jag alltid har velat skriva, men jag var så van att skriva låtar ensam på mitt rum. Du vet, det är bara jag och en akustisk gitarr och jag har inte riktigt tagit musiken längre än så. Jag skriver fortfarande musik på det sättet – ensam på mitt rum – men den här gången kände jag mig mer säker på att jag faktiskt kunde skriva olika delar av arrangemanget, basgångar och så. Och ha lite kul! Jag älskar att spela i en ganska intensiv atmosfär och brukar oftast göra rätt melankoliska spelningar. Men jag har gjort det i typ tre år och jag kände för en förändring och att tiden var rätt för det. Jag vill inte göra samma skiva två gånger. Så det var ett ganska naturligt steg att våga ta en risk.

Texterna på albumet känns personliga, de är mörka men samtidigt lekfulla. Hur går dina tankar när du skriver låttexter?
– Absolut, de är lekfulla rakt igenom. Det är en sorts sarkastisk, torr humor som finns där. När jag skriver en låt har jag en tendens att kompensera på så sätt att när jag har en låt med en glättig och ljusare melodi så skriver jag en text som är tio gånger mörkare än melodin. Jag strävar efter att ha en balans mellan ljus och mörker och tycker att det är viktigt att uppskatta dessa båda sidor i livet, vilket reflekteras i min musik. Men det är alltid kul att fundera på hur mörka texter jag faktiskt kan skriva …

Jag har läst att du har fått ta emot en del negativ kritik gällande att du väljer att skriva personligt om sexualitet i dina låttexter. Hur hanterar du den sortens respons?
– Det har faktiskt varit rätt bra för den sortens kritik har bara kommit från en eller två personer. Jag har fått övervägande bra respons på den här plattan. Jag kände att tiden var inne för att jag skulle vara öppen kring den sortens ämnen, och förhoppningsvis också stärka och inspirera andra. När jag växte upp kände jag att jag inte hade den sortens förebilder; negativa kommentarer måste man låta rinna av en. Folk har kommit fram till mig på spelningar och sagt att min musik har fått dem att inse vilka de är och har känt att de kan komma ut ur garderoben till sina föräldrar. Det gör det verkligen värt att våga vara personlig när man får den sortens respons.

”När jag insåg att jag kan ha en annan identitet som artist blev musiken ännu mer personlig”

Din musik är ofta personlig; gör du skillnad på dig som person och som artist?
– Det finns en skillnad, men det är lite märkligt eftersom jag skriver väldigt personlig musik. Märkligt nog har jag aldrig tidigare gjort en skillnad mellan person och persona när jag har skrivit musik. Men på det här albumet började jag fundera på min identitet gällande vem jag är som artist utöver vem jag är som person – vilket är en svår gräns att dra när jag till och med använder mitt namn som artistnamn. När jag insåg att jag kan ha en annan identitet som artist blev musiken ännu mer personlig. Följden blev att jag kände mig mer bekväm när jag insåg att jag kan skilja mellan de båda, och jag blev dessutom mer självsäker när jag står på scen.

Innan Marika Hackman hängav sig till musikskapandet, studerade hon konst i ett år i Brighton. Med en uppväxt i Hampshire i England, där båda föräldrarna arbetar som animatörer, har hon alltid alternerat mellan konst och musik. Som tolvåring fick hon sin första gitarr och började lära sig spela på egen hand och som tonåring träffade hon modellen Clara Delevingne; tillsammans hade de ett coverband under namnet “The Clementines”. Sedan dess har hon hållit en hög produktionstakt; sedan debuten 2013 har hon gett ut tre stycken EP-skivor och två album. I dag bor hon i England med flickvännen Amber Bain, sångerska i The Japanese House. Marika Hackman berättar om sin bakgrund; anledningen till att hon valde att studera konst var för att det verkade mer naturligt, att hon kände sig bättre på det. Marika Hackman berättar att hon är rätt musikaliskt otränad, visserligen kan hon musikteori men “tekniskt sett är jag inget geni”. Musiken blev ett tryggt rum där hon kunde göra som hon ville och tillslut insåg hon att hon nog aldrig skulle kunna leva på sin konst, men däremot skulle hon kunna försöka att satsa på musiken.

Du har tidigare studerat konst och haft en nära relation till konstvärlden. Hur ser du på skillnaden mellan att uttrycka sig genom konst och genom musik?
– Gällande själva uttrycket är konst och musik ganska likt för mig. Jag brukade alltid måla alltid porträtt och självporträtt eftersom jag är fascinerad av människor och framför allt av att försöka fånga någonting bortom det rent ytliga. Det är exakt samma sak jag försöker att göra med min musik; jag försöker att uttrycka mig själv och mina känslor kring andra människor genom musiken. Jag tycker om att kombinera båda delarna, som när det kommer till skivomslag och det visuella uttrycket. Då är jag alltid otroligt kräsen gällande vem jag jobbar med, och vi arbetar alltid väldigt nära varandra. Albumomslaget är väldigt viktigt för mig, det är ett visuellt uttryck för innehållet på plattan.

På tal om skivomslag så arbetade du med konstnären Tristan Pigott för omslaget på albumet I’m Not Your Man. Hur kommer det sig att du tog kontakt med honom?
– Han var en gammal bekant. Jag har följt honom på olika sociala medier sedan jag var ungefär 19 år gammal, så jag har varit en stor beundrare av hans konst rätt länge. Jag var ungefär halvvägs igenom att skriva låtarna till albumet när jag kom och tänka på honom. Han skapar alltid otroligt vacker konst, och dessutom kände jag att hans konst verkligen passar ihop med både de lekfulla och de mörka elementen som finns på skivan. Jag frågade om han skulle vara intresserad av att göra skivomslaget – och han svarade “ja”.

Kom ni på idén till omslaget tillsammans?
– Exakt. Jag spelade in albumet med bandet The Big Moon, och berättade att jag skulle vilja ha ett grupporträtt i en vardaglig miljö, texterna är ju rätt förankrade i en sorts diskbänksrealism. Vi diskuterade en hel del kring objekt som skulle kunna vara med i omslaget som referenser till texterna. Därefter lämnade jag honom att arbeta ensam i tre månader och så småningom fick jag se slutresultatet. Jag var skräckslagen över hur det skulle bli, men det var helt perfekt. Det var som att en annan person hade varit inuti min hjärna, han är otroligt begåvad.

Du är ju från Storbritannien, ett land som har gått igenom en del förändringar på senaste tiden, jag tänker särskilt på Brexit. Hur var din reaktion på händelsen och har man som artist något ansvar att uttrycka sig om sådana frågor?
– Min reaktion på Brexit var en reaktion som de flesta i min ålder hade. Nästan alla jag känner ville inte att det skulle hända. När det kommer till att ta ansvar som artist och att tala om politik, så tror jag inte att man måste göra det. Konst görs ofta i syfte att skapa skönhet; en möjlighet till eskapism och trygghet i en värld som man inte alltid vill vara i, eller som inte alltid är som man vill att den ska vara. Jag tycker att det är en väldigt nobel sak att göra just det. Allt måste inte ha en politisk poäng, eller säga något specifikt, utan vissa saker kan bara få vara vackra. När jag besöker ett galleri och betraktar konst tänker jag inte på vad det har för politisk mening, utan jag ser på konsten och tar in den som ett konstverk, likadant är det när jag lyssnar på musik. Med det sagt, när konstnärer väljer sida och höjer sin röst så är det beundransvärt. Det är en svår fråga att förhålla sig till. Det finns säker många musiker som var för Brexit och om de skulle uttrycka den meningen skulle många nog reagera negativt och sluta lyssna på deras musik. Måste det gå hand i hand? Jag vet inte. Det är beundransvärt att våga tala om politik som konstnär eller artist, men inte en nödvändighet. Så känner jag just nu i alla fall.

Vad lyssnar du på för musik för tillfället?
– Jag är otroligt dålig på att lyssna på musik. Om mitt band var här skulle de skratta åt mig, varje gång de frågar: “Vad ska vi sätta på för musik?”, svarar jag alltid att de får välja, för jag har ingen aning. Men senaste albumet av Sylvan Esso (What Now) har jag lyssnat en hel del på, det var riktigt bra. När jag väl lyssnar på en platta så lyssnar jag på repeat. Men jag är inte en av dem som lyssnar på musik hela tiden, till exempel när jag skriver låtar lyssnar jag aldrig på musik, jag vill inte distraheras.

Så ni lyssnar inte på något särskilt när ni åker runt i turnébussen?
– Jag skulle vilja säga att vi gör det men det vore en lögn. Till vårt försvar så har vi just nu tekniska problem i bussen som gör det svårt för oss att lyssna på musik, så vi kollar mest på Game of Thrones.

Har du någon favoritkaraktär i Game of Thrones?
– Bra fråga! Jag älskar Olenna Tyrell. Och Cersei Lannister. Jag älskar henne, det är någonting med henne som är väldigt häftigt. Hon är ju ond, men hon får saker gjorda. Två tuffa kvinnor.

Vad händer härnäst?
– När jag kommer hem från turnén så kommer jag att skriva på nästa album. Jag försöker att skriva färdigt låtarna före sommaren. Jag kommer att åka hem och skriva, skriva, skriva. Jag ska också spela på några festivaler, men framför allt fokusera på skrivandet vilket känns kul eftersom jag inte har gjort det på ett tag i och med turnén.

Du håller en väldigt hög takt i ditt musikskapande.
– Jag älskar mitt arbete. Eftersom jag alltid har skrivit låtar, så känns det helt naturligt. Jag hinner inte skriva när jag är på turné, så när jag väl är hemma känner jag att jag måste få ur mig allt.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Frank Holm

Pin It on Pinterest

Share This