Mange Hellberg är en person som man inte vet hur man ska börja berätta om, en man som upplevt så mycket och har så mycket vettiga saker att säga. En av hans låttitlar Simma eller sjunk är något beskriver honom väldigt bra dock. Popmani har pratat med Mange om hans förening Själavärk, det filmliknade livet som inte alltid är bra, människor som hamnar snett och vad vi kan göra för att påverka samhällets mekanism. mange hellberg I oktober släppte du ditt nya album Hellberg och dalbana, hur skulle du vilja beskriva det albumet?
– Vi har vågat ta ut svängarna lite mer på det här albumet, vågat göra saker som vi gillar själva och för att vi vill. Vi jobbade med Måns Asplund på det här albumet och det har varit sjukt lärorikt och roligt. Tiden då vi skrev albumet var tung på många sätt, även privat. Det speglar livets upp- och nedgångar och samtidigt min egna lilla berg- och dalbana … Eller man skulle kunna säga ett helt jävla nöjesfält med allt ifrån slänggungor till tekoppar och spökhus.

Har du någon plan för framtiden nu efter att ditt nya album har släppts?
– Jag har ett gäng planer, ut och spela som fan, utveckla Instagramkontot detarinsidansomraknas på olika sätt och i olika former och sen har jag ett nytt projekt på gång för att lyfta fram utanförskap. Dessutom skriver vi redan på ny musik.

Du har en enorm förmåga att få fram och lyfta berättelser som sällan skulle höras annars i dina låtar.
– Tack för de fina orden. Ja, ibland känns det som att om Astrid Lindgren och Ingmar Bergman hade fått ett barn med alla möjliga bokstavskombinationer.

Hur ser processen ut när du skriver låtarna?
– Det är lite olika, men många gånger har jag en ide om vad jag vill säga, eller så har jag haft en rad i huvudet som skriker ”Jag vill ut!”. Då sätter jag mig ner och försöker få ut något av den raden. Till exempel Han dör ändå i slutet av filmen. Jag hade en tanke om att den skulle handla om att göra samma misstag om och om igen, men jag visste inte hur jag skulle knyta ihop det, eller Huvudet på spiken och spiken i kistan som kom att handla om en relation jag hade som helt enkelt tog slut. Men jag vill inte bara sjunga om att den tog slut utan jag ville beskriva känslan hur det var när jag blev dumpad. Så då vänder jag ut och in på mig själv och sen skriver jag.

Hur kom du på att starta föreningen Själavärk?
– Drömmen har alltid varit att vilja göra bra saker med andra och för andra. Och att man ska göra det tillsammans. En polare till mig berättade om julklappsinsamlingar i Göteborg år 2009, och min kära vän Carolin och jag hade en dröm om att få Sundsvall att engagera sig tillsammans. Och så blev det, första året samlade Sundsvallsborna in 4 000 julklappar till kvinnojouren, hemlösa, ensamkommande flyktingbarn och så vidare, sedan har vi bara fortsatt med att göra såna saker i alla slags konstellationer. Det är ju samma sak med Instagramkontot ”Det är insidan som räknas”. Jag startade det men det är ju alla de modiga som delar sina berättelser som gör jobbet. Ensam är starköl i min värld, men tillsammans kan vi påverka detta samhälle.

Du har levt ett liv som vissa skulle påstå likna en film och då kanske inte alla gånger på ett bra sätt. Hur ser du på den liknelsen?
– Det är lite som på film för mig, vissa saker känns helt galna. Overkliga helt enkelt. Jag träffade en gammal vän på gatan som jag bodde med på Magnus Ladulås-hotellet i Stockholm. Det var ett hotell för människor i missbruk, hemlöshet etcetera och den tiden var nästan värre än tiden när jag inte bodde nånstans.
– En annan vän som jobbade på UFF den tiden sa att jag redan 1994 var riktigt påverkad och jag trodde att kaoset började 96-97. Så visst, ibland känns det som det är en film, det är bara att filmen blir längre och tydligare för varje dag som går.

Men hur såg dina framtids drömmar ut som barn, innan du kastades in i bergochdalbana-livet? 
– Jag skrev texter redan som barn så jag har alltid drömt om att bli någonting inom text och konst, kunna göra något som kan påverka och som jag kan leva på.

Och om du inte hade levt det liv som du gjort, hade du fortfarande hade varit musiker idag? 
– Ja, kanske. Jag har en fallenhet för att skriva musik, sjunga och framföra, men jag tror inte att jag hade haft lika mycket att berätta.

Alltfler unga människor hamnar snett i livet idag och börjar ett liv i utanförskap med droger och kriminalitet. Vad tror du är rätt sätt för förhindra detta?
– Jag tror att vi måste se till barnens behov redan i första klass. En lärare på tolv elever, inte en lärare på 30 elever. Så läraren har möjlighet att se alla barnen och se deras behov. Sedan tror jag att vi måste sluta sätta barn i fack. Adhd, add och så vidare. Visst är det viktigt att få veta orsak, men lösningen är viktigare. Och då pratar jag inte mediciner. Det finns ingen universell lösning, utan varje människa har sina olika behov.

Vi har ett aktivisttema under den här veckan på Popmani. Har du något råd för människor som inte vet hur dom ska börja att ta det där första steget inom aktivismen?
– Se till vad du vill göra och vad du brinner för och sen utforska vad behovet är, fråga den du vill hjälpa. Jag tror det är vanligt att man själv har en bild av vad andra behöver, men så kan det vara helt fel.

Pin It on Pinterest

Share This