LYSSNAT – VECKA 21

av | Maj 25, 2018 | Lyssnat, Ny musik

Popmanis redaktion lyssnar dagligen igenom mängder med ny musik. Varje fredag tipsar vi läsarna om den senaste veckans upptäckter.

Avantgardet 

Makalöst nog har Avantgardet fortfarande inte blivit signade av ett mer etablerat skivbolag – även om jag utgår ifrån att de i och för sig blivit tillfrågade – och lika makalöst nog har de inte släppt en tredje skiva än, det känns ju som att de funnits jämt? Kanske har känslan att göra med det nära samarbetet med renommerade musiker som till exempel Daniel Gilbert eller Matti Ollikainen, eller producenten Joakim Åhlund.

Men oavsett, från den kommande tredje skivan har just singeln Ut i natten släppts, med titelspåret som A-sida och låten När solen gått ner som B-spår. Och absolut, det är mer eller mindre sommar efter den längsta jävla vintern när låtarna i fråga släpps, men frågan är om Avantgardet någonsin låtit så här soliga, så här underbart sommarplågiga? För visst bär de fortfarande hjärtat på ärmen i sina texter, och svärtan skiner som alltid igenom, men i jämförelse med tidigare, det är lite popigare, det har vänts lite blad, det osar lite hopp. Eller, lite mer hopp. Det är glatt. Till dessa två spår vill en hångla, dricka öl, bada i solnedgången, och egentligen lyssna på låtarna tio gånger vardera om på raken. Och finare betyg kan nog inte ett singelsläpp i slutet av maj få.

Säkert!

Med tanke på att Däggdjur kom 2017, och att Annika Norlin har ett pågående brevväxlingsprojekt med Jens Lekman, vilket resulterar i en ny låt varannan månad, känns det som en overklig lyx att hon nu också släpper en trespårs-EP. Arktiska oceanen skall enligt en tidigare intervju handla om ett försök att göra upp med en akut klimatångest. Första (titel)spåret inleds med en klassisk Noaks ark-situation, två djur går ombord och sådär, dystopier, “luften är ren när vi vaknar upp, barnen är små men de ska växa upp, när vi dör ska de föra våra ord vidare”, hur vidare världen blir bättre eller går under framkommer knappt, men hoppet sätts till resan och arken.

Andra låten Skadat exemplar, är kanske en mer typiskt Norlinsk låt; “skapa kärlek len och sträv som siden” där hon sedan lite skevt och omvänt också ber om urtsäkt för att “älskling, jag är ledsen, du fick ta på ett skadat exemplar” och med en som inre röst som mantrar i kör i bakgrunden att “herregud, du tror jag kan bara jag vill”. Chocken att inse att en inte är det som någon som älskar en förväntar sig, är kanske lika stor som att inse att den som en älskar heller inte är vad en såg framför sig.

Sista spåret, Washington, är den initialt renaste låten, med en enkel klaviatur som nästan tvingar en att släcka ner och lyssna på varje stavelse när Annika Norlin artikulerar sig genom sången. En hör varje bokstav, hur den tvingar en framåt, fram till Washington, och jag vet inte vad som ska hända där, men den får mig att tänka på Riot från skivan Facit. Och även om det där uttrycktes att “Led mig fel om ni vill men under min livstid, kan jag nån gång bli ledd av nån som tror på nånting”, och det är lite oklart vad som ska hända i just Washington, så, i klimatkrisens skugga, med valåret hängandes över oss, och med låtar som detta, så vill jag bara yttra en innerlig önskan, kan vi inte snälla få Annika Norlin som president?

Co Sonn 

Något jag alltid gillat är skivor med många låtar fördelat på få minuter, precis som jag gillar korta romaner. Det blir om ingenting annat intensivt och finns inte plats för frivoliteter. Ärligt talat, jag tycker Co Sonn är fantastisk, även om jag många gånger har svårt att höra texterna, men trots mumligheten, dovheten, mystiken, har jag sällan hört starkare melodibilder på flera år. Speciellt låten vgbdreaming – som släpptes som som singel tidigare i år, är en av de starkaste melodierna jag hört på länge. Den tvingar en framåt utan dess like, och som andra spår på skivan sätter den till viss del också tonen. Det är distat och baktaktat och smutsigt, och som sagt  – ibland hör en fan inte ens vad en själv tänker när en försöker lyssna, men det är aldrig störande och det är alltid njutbart att lyssna på VGB trash ensemble vol.2, även om en kanske först tror att det mest är skrän. Längst där inne ligger alltid en välkomponerad melodislinga och väntar på att en ska hitta den, och när en gör det blir lyssningen ljuvlig.

Doktor Kosmos 

Tio år sedan sist, men med ett helt decennium annat i bagaget, släpper Doktor Kosmos äntligen en ny singel. Efter att haft en karriär som normbrytande, vänsterextrem och allmänt politisk grupp vore det svårt att nu släppa en neutral kärlekslåt. Så när nu Hålla din hand släpps är den ohyggligt smart, inte nog med att låtskrivaren och frontfiguren Uje Brandelius just blivit portad från att delta i en SR intervju på grund av att han släppt en “politisk barnbok” (en bilderbok som visar barn från två olika klasskikt i tillsammans), i detta fall är det inte Doktor Kosmos-jaget som är politiskt. Här handlar det om ett du som vill massor, “kämpa mot rasiternas hat, du säger att vi måste göra något åt världens klimat”, men jaget “vill bara hålla din hand”. Den håller varken med eller går emot du:et, allt överskuggas av handhållandet, det enda som i denna låt som betyder något. Som van lyssnare av Doktor Kosmos-låtar förstår en ju dock att sakerna du:et vill göra är sådant även jag:et borde värdesätta högt, men i just detta fall, närheten förblindar alla andra önskningar. Och det är i just det ljuset det blir så förtvivlande fint.

Johan Airijoki 

Som en son från Malmberget som både talar och sjunger dialektalt kan en som norrlänning i exil alltid vara säker på att hitta likasinnade på Johan Airijokis livespelningar i Stockholm. De må tyvärr vara få, men de är ständigt knökfulla – och fruktansvärt bra. Senast spelade han på Obaren, bara enstaka timmar innan nya albumet En blyg viol släpptes, och spelningen var såväl varm som fantastisk. Kanske vill Johan Airijoki ge en dänga till alla Stockholmare, eller alla andra stadspersoner, alla som lämnat byn, när han inleder skivan med “Skogen den kromar sig inför publik, som gör att dom barn från betongen kom hit.

De dansar och knarkar å spelar musik, och skogen den kromar sig inför publik”, en känga rejvare som kanske bara upptäcker skogen när de lyssnar på techno men inte bryr sig om hur hela städer tvingas byta plats i norraste Norrland för att bryta malm, malm som andra än de just runt Malmberget sedan ska bruka. Hur som, syftesgissningar åt sidan, Airijokis texter har alltid varit allmängiltiga och personliga på samma gång, och nu på tredje albumet är det inget undantag. Titelspåret kan vi nog alla känna igen oss i, med rader som “Jag sitter i skolan, jag tänker på rock”, i dessa sju ord ryms ju så oändligt mycket mer. Och det är nog däri Johan Airijokis magi ligger, enkelheten, förmågan att skriva så folk känner igen sig, och ibland sjunga samma mening om och om igen så att den vid femte gången helt bytt mening.

Författare:
Clara Kron, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This