Love Antell: ”Tiden förändrar oss och vad som är viktigt”

av | sep 27, 2018 | Intervjuer, Månadens intervju

Vi har nog alla, åtminstone de flesta av oss, dansat oss varma till Spring Ricco vid något tillfälle. Låten som bandet Florence Valentin gav oss för tio sedan. Nu på senare år har ledsångaren Love Antell främst figurerat på egen hand och år 2014 blev han ett med oss alla i Så Mycket Bättre. I höst släpper han en ny EP, som bjuder på stråkar och personliga texter.

Att det nästan passerat ett helt decennium sen jag hörde Florence Valentin första gången känns helt overkligt. Under denna tid har jag och alla jag delade dansgolv till Spring Ricco hunnit växa upp, någorlunda, och Love Antell har hunnit avverka bandkarriären. Under de senaste åren har vi sett honom som soloartist och illustratör. Efter en kanske välbehövlig medievila efter medverkandet i Så Mycket Bättre är han nu högaktuell på nytt där EPs släpps som på rullande band. I november släpps den allra färskaste och vi fick chans att diskutera den och mycket annat med Love. En riktig höstdag i september.

Vi slår oss ner på varsin stol i Loves ateljé. På den ena väggen figurerar en mängd svartvita illustrationer i tusch, tecknade av Love själv, och i andra änden av rummet vid en ljudvägg bor instrumenten. Ateljén är som en direkt inblick hur Love Antell är som kreatör. Han hinner ge oss en guidning i vad det är vi ser i teckningarna, att de är till en bok hans vän gett ut och bland de finns även omslaget till Loves nya EP. Jag frågar honom hur han ser på sin resa som artist nu och var han skulle beskriva att han är idag.

– Jag är i någon slags tillbakablick. Jag märker hela tiden att man kommer tillbaka där man var för massor av år sedan. Att man behöver ta tag i det man gjorde för 10 år sedan för att på något sätt komma vidare. Just nu är jag i en fas där jag snöat in på att vi ska återuppta och göra nya spelningar med mitt gamla band, Florence Valentin. Vi har inte varit existerande på typ 10 år. Det är en konstig grej för mig, att just den tillbakablicken plötsligt blev vital i det jag gör nu. För att kunna fortsätta med det här jag duttar med nu så behövde jag börja den resan med något jag gjorde för 10 år sen.

– Det känns väldigt spännande att ta upp tråden man släppte för flera år sen och se vad det kan bli nu. När tiden har passerat så är det så flummigt. Saker förändras med tiden tänker jag. Hur jag såg på saker, mig själv, låtar och allt möjligt då kontra hur jag ser på samma saker nu. Just därför är det kul att titta tillbaka. För att se hur man själv har rört sig genom åren. Det blev väldigt spännande att göra något med det gamla bandet i samband med det. Så jag kommer att varva det med det här nya nu en tid.

Vi fortsätter att prata om hur tid kan förändra oss. Dels hur det utvecklar oss själva och vad det kan göra med miljön runt om oss. Att värderingar och saker man tycker är viktiga i ens liv vid en tidpunkt, kan vara en annan senare.

– Jag höll på att formulera en slags presstext till min EP som släpps snart. Den heter Ideal och Livet, så jag försökte formulera till mig själv vad det var. Då kom jag fram till att många av de principer som jag tyckte var väldigt viktiga för flera år sedan, kan jag tycka är lite barnsliga idag. Jag träffade de gamla bandmedlemmarna för ett tag sen, då påminde de mig om en sådan grej som jag hade som princip förr. Då hade jag som en grej att jag tyckte det var viktigt att kissa på väldigt dyra bilar som stod parkerade på gatan. Det var mer som en uppmaning till andra att göra något dumt, det var ju mest på skoj dock. En sådan princip skulle jag aldrig ha idag.

Det är inte viktigt längre liksom. Idag är saker som att exempelvis läsa varannan bok av en kvinnlig författare mer viktig för mig. Eller något annat som ger mitt eget huvud något, att få så mycket bra ny input som möjligt. Så jag har nog bytt mina principer en hel del. Överlag tänker jag att jag försöker leva efter principer som jag anser viktiga. Jag tänker ibland på hur det vore att leva utan principer? Vad har man då att guida sig efter?

Love fortsätter med att berätta om det som är viktigt för honom nu i sitt levnadssätt, som att tänka på miljön, att hans söner inte ska gå omkring i könsstereotypiska kläder och liknande.

– Ibland känner jag mig lite fånig när jag försöker leva efter dessa, att jag måste kämpa. Men det måste väl alla. Välja vilka strider som är värda att kämpa för. Det är väl det de här nya låtarna handlar om på ett sätt.

I allt tal om livet. Vilka förhållningssätt man sätter upp för sig själv, hur en framstår, etcetera, blir jag nyfiken på att veta om Love har någon tanke på vad han önskar bli ihågkommen för.

– Jag har nog aldrig tänkt en sådan tanke. Däremot så ändras de frågor man tycker är viktiga med tiden. Då blir texter som jag skriver, låtarna, lite som att känna med fingret i luften. Om vad som händer i tiden just nu och sedan försöka skildra det. Jag tycker att jag närmar mig det på något sätt. Det är det jag tycker är kul med popmusik och dess texter också, att man kan göra det. Sen vet inte jag hur bra jag är på att sätta fingret på det. Tiden vi lever i nu och jämfört med många andra personer som gör samma sak. Jag ser det här som den roliga leken med att skriva, att kunna skildra nuet på olika sätt.

Han nämner låten Spring Ricco, som han skrev med det gamla bandet för över tio år sedan. Låten handlade om en nyhetsrapportering som var aktuell just då.

– Konstigt nog så kan en sån låt fungera att sjunga tio år senare. När alla har glömt bort krigsrubrikerna men låten finns kvar. Där har man på något sätt som låtskrivare gjort det bra. Trots att tiden kommer att förändras så måste låten måste kunna leva vidare utan att tiden hänger med i det.

Men det är väldigt olika i hur man lyckas med det, vad man skriver för typ av låt. Vissa låtar kan kännas superdaterade rätt fort efter att man skrivit de. När jag skriver så tänker jag inte på hur låten kommer se ut om fem, tio år. Jag skiter i det faktiskt. Däremot så stannar vissa låtar kvar ändå och sånt är kul.

Jag flikar in med att just Spring Ricco, tillsammans med Pokerkväll i Vårby Gård, verkligen är såna låtar som fastnat för många.

– Ja och Pokerkväll i Vårby Gård är en rätt intern låt också.

Tror många av oss finner nostalgi i den låten. Det var den och låtar som den som spelades högt och frekvent på alla indiepopklubbar som dök upp i ungefär samma veva som Florence Valentin släppte den låten. Det är tydligt när jag nämner detta, att det finns en historia om låten.

”Låten har vuxit till att bli en del av oss i bandet.”

– Det finns absolut en historia om den låten, jag har dragit den många gånger tidigare. Min kompis Danne, som liksom varit strulpellen i bandet. Han och jag bodde ihop ett tag i Haninge. Sen så hamnade han på kåken och då upplöstes vårt kollektiv, huset där vi bodde behövde säljas och så vidare. Det var en stor tragedi. När han kom in på kåken så var han smal som en sticka men när han kom ut sen så vägde han femtio pannor mer, gått på gym och var tatuerad. Dessutom hade han spelat bort fyrtiotusen spänn på ett kortspel med sina rumskamrater. Så han var pank och skyldig oss alla pengar. Vi som hade hjälpt honom att ta sig ur knipan då. I den vevan så bodde han i andra hand tillsammans med Cezary (som spelade trombon i bandet) i en ungkarlslya i Vårby Gård.

Där sågs vi och spelade poker. Så det finns liksom en riktig historia om just ”pokerkväll i Vårby Gård”. När jag kom på låten så firade vi nyårsafton där. Vi var där med våra kompisar, flickvänner, alla, så stod jag på balkongen och tittade ut på fyrverkerierna. Då fick jag refrängen i huvudet och tänkte att ”det här kan nog bli en låt”. Den var lite humoristisk om situationen.

Senare har den låten vuxit till att bli en del av oss i bandet. Det är en låt som jag själv spelar fortfarande, även när jag kör solo. Många kan den och har en koppling till den. Känns som att många har en form av förfest-relation till den, något man har i en spellista man lyssnar på innan man går ut. Det är jättekul att det är så.

Vi fortsätter och jag frågar om Love skriver mest om saker som är tagna ur sitt egna liv eller om han främst vill förmedla budskap och känslor med musiken.

– Jag blandar både och tror jag. På senaste har det blivit väldigt mycket självbiografiskt stoff i mina låtar. Men det finns en gräns för hur mycket jag orkar med mig själv dock, så ibland känner jag att jag måste sjunga om någonting annat. På nya EP:n finns en låt som heter Ideal & Livet, den är nog väldigt privat i texten. Även låten Sirener är det. Sirener är en låt till en kompis till mig. Han och jag bröt med varandra för att han började rösta på Sverigedemokraterna. Vilket var en sån otroligt konstig grej för mig att få reda på. Han har alltid varit en sån person som jag såg upp till som tonåring, lite som en storebror. Han var den som introducerade mig för reggea, soul och gospel, såna saker. Han stod för någon form av internationalism för mig. Så att han av alla människor skulle börja rösta på ett parti som i princip står för motsatsen, det var väldigt chockartat för mig. Det kändes jättekonstigt. Det gjorde att vi bröt. Så det är en väldigt personlig låt, man kanske inte tänker på det när man hör den först. Det tog rätt lång tid för mig att skriva den också, för den blev så laddad på något sätt. Det jag tänker med den är att det vore kul om han hör den låten och blir glad av den. Jag vill verkligen att han ska gilla den.

Konstigt nog har jag inte gjort mer musik som innehåller stråkinstrument.”

På Loves nya EP finns inslag av stråkar i vissa låtar. Ett inslag som ofta förknippas med klassisk musik. Jag frågar honom vad han finner inspiration i sitt instrumentella skapande, om det är en genre som klassisk musik som är grunden eller om det mer är av ljudbilderna som stråkar inger.

– Jag lyssnar lite på klassisk musik, givetvis. Jag gillar Philip Glass till exempel. Sebastian Öberg, som spelar cello på EPn, spelar även i Fläskkvartetten. Det är verkligen ett band som jag har varit stort fan av ända sen jag var tonåring. Hela deras grej var att göra instrumental musik egentligen, men de gjorde ju popmusik. Fast med stråkar. De har influerat mig väldigt mycket. Konstigt nog har jag inte gjort mer musik som innehåller stråkinstrument, för jag gillar det verkligen.

Vi går djupare in på ljud, hur tiden förenklat mycket i processen för görandet av musik nu för tiden och vad Love själv föredrar.

– Jag gillar akustiska ljud väldigt mycket. Riktiga instrument som man spelat in liksom. Även om man klipper och klistrar i en dator mycket nu för tiden så försöker jag hålla det så basic som möjligt ändå. På gott och ont. Radioklimat och stilideal förändras hela tiden, idag är det väldigt lite som spelas in ”på riktigt” i musikproduktioner. Det är ofta grejer som är gjorda helt i en dator. Vi hade faktiskt en Dogma ett tag men vi hade som regel att ljuden och instrumenten vi använde i den skulle vara inspelade på riktigt av oss själva.

Vi kan ha frångått den någon gång men i stort sett allt är inspelat av oss själva. Det är lätt att skapa musik nu för tiden med datorer och det är ibland svårt att höra skillnad vad som är vad. 
Att vi spelade in allt själv var mest för vår egen skull. Det spelade roll för oss. Det blev en känsla i det som kanske hade varit annorlunda än om vi hade gjort det i en dator. För mig är det inte jätteviktigt med hur produktionen bakom låten är, för mig så är det viktiga att spela och sjunga den i typ en bar. Min musik har blivit mer och mer visor. Låtar gjorda för mindre scener. Det bidrar också till hur och vad jag värderar med musiken..

Går det hand i hand med hur du vill framföra din musik?
– Jag gillar själv att se konserter som är nedskalade. Hellre än att se det på en stor scen. Men jag gillar också att se saker inomhus och inte utomhus vilket i sig gör att man begränsar vilka scener det kan vara. Ser dock gärna att det är en mindre scen också. Jag själv har inte alls den publiken heller för att kunna spela på större scener. Så jag skulle kunna säga att min musik har anpassat sig till där jag är just nu, med var jag spelar. Det blir ställen som tar kanske 150 – 200 personer och så spelar jag själv oftast, utan band.

Nu i höst ska jag åka runt med mina musiker och spela, det är första gången jag åker med ett band och spelar på många år. Jag föredrar att spela själv när man åker runt och spelar på små ställen, det blir för mycket att rodda runt med ett band då hela tiden. Jag gillar att jag är fri på ett annat sätt då när jag spelar själv också. Jag kan tycka att jag själv blir tydligare på scenen också, när jag får vara där själv. Det blir mer som ett pågående samtal mellan mig och publiken då jag får prata mycket, spela en låt och så vidare. Fördelen med band är att man kan få så mycket mer ljud i spelningen såklart. och det finns något fint i att mötas i musiken på scenen då.

Bild och musik är det som Love främst håller på med. Han berättar att han genom åren hoppat väldigt mycket mellan dessa två. Så när jag frågar honom vad han hade gjort utan musiken så blir svaret, rätt självklart, att det nog skulle bli bild då. Att bara teckna.

– Det har aldrig gått att sätta något av det före det andra eller att välja, det har alltid varit de två grejerna. Det har gjort att det ibland kan ta lite längre tid för mig att göra vissa saker, för jag växlar mellan dessa. Det är mitt sätt att arbeta liksom. Men de här delarna är viktiga för mig. Jag har inte så många andra intressen riktigt.

”Jag behövde ta en paus från allt som hade med förväntningar att göra.”

Love forsätter med att berätta att han och hans tjej köpt ett hus i Närke. Att hålla på med det, fixa gamla fönster och greja i trädgården har blivit som ett nytt intresse dock. Men att det är som på en annan nivå. Mer som ett sätt att komma ner i varv och bara göra något annat.

Det är tydligt att Love brinner för det han gör. När han pratar om det sker det på ett så naturligt sätt att det känns som att skapande alltid finns med honom. Många projekt har det blivit genom åren och jag frågar om det är resultatet eller processen som är det roligaste.

– Jag gillar ju att hålla på med det. Annars hade jag inte gjort det. Det finns glädje och vånda i det. Men jag tror inte att jag hade kunnat fortsätta att hålla på med allt om jag inte blev klar. Det har alltid varit som en viktig grej för mig, att bli klar och slutföra ett jobb.

Att städa upp efter ett projekt blir för mig som ett sätt att se att det är klart. Det är skönt att börja på en ny kula efter det. Även om ett projekt kan ta flera år så är det viktigt för mig att slutföra. När jag tecknar så gör jag det mycket på uppdrag och då får jag deadlines. Det kan vara rätt skönt med deadlines tycker jag, för då vet man att det behöver bli klart. Det har jag inte alltid med min musik, vilket kan tyckas skönt på ett sätt.

För mig är det i alla fall en viktig del i att vara kreatör, att bli klar. Jag kan inte boka upp tio spelningar och sen säga att jag inte orkar göra resten efter fem, det funkar inte så. Jag behöver genomföra det jag lovat som en viktig grej för mig.

Vi närmar oss mot slutet av vårt möte och min sista undran till Love blir att höra om han har några förväntningar efter att EP:n är släppt.

– Inga alls faktiskt. Det kommer en till EP sen också och efter det kommer det nog en skiva. Men jag kände att efter att ha varit med mycket i tv och spelat min musik mycket tidigare så behövde jag ta en paus från allt som hade med förväntningar att göra. Så jag har inga förväntningar överhuvudtaget. Inte mer än att jag tycker det ska bli kul att spela några datum i höst. Det var något som jag bestämde själv att jag ville göra. Det är min frihet liksom. Jag tycker det blir bättre musik så också, utan förväntningar.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Timothy Gottlieb, Fotograf

Pin It on Pinterest

Share This