Lost Under Heaven: “Överflödet av återvunna idéer har lett till en kulturell paralys”

av | feb 22, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Den 23 februari gör Lost Under Heaven sin andra spelning på svensk mark när de intar Slaktkyrkan under Daze Days-festivalen. Tillsammans med Död Mark, Merely, Night Beats och Bo Ningen bjuder de på en efterlängtad afton som du inte vill missa. Vi har pratat med duons ena halva Ellery James om bandets kreativa process, storslagna framtidsdrömmar och kulturell utveckling.

Ni är nu halvvägs genom er turné i samband med släppet av ert senaste album Love Hates What You Become. Hur har mottagandet varit hittills?
– Vi har känt massvis av positivitet, genuin passion. Det är uppmuntrande att vittna hur djupt folk speglar sig med låtarna och idéerna vi utforskar i vår musik. Vi strävar efter att provocera fram en respons snarare än att underhålla tanklösa massor. Vår ansats är splittrande, människor antingen älskar eller aktivt hatar det vi står för.

Vad går igenom era tankar före, under och efter att ni stått på scen?
– Jag försöker göra mig tom och varken hålla fördomar eller förhoppningar. I mina yngre dagar var jag mycket antagonistisk mot livespelningar men numer känner jag en stark känsla av tacksamhet till publiken, jag försöker att ta dem på en resa, ett lyft från mörker och förtvivlan mot extatiska höjder. Under våra bästa spelningar är mitt sinne blankt, jag förlorar självmedvetenhet såväl som spärrar och kommunicerar direkt från själen. Efteråt är jag utmattad, trots det gläds jag fortfarande av att möta publiken och prata med dem.

“Allting har varit en förståelseprocess och ett finslipande av metoder för att hitta hur vi bäst kan förmedla vår vision av
Lost Under Heaven.”

Hur påverkar publikens respons ert uppträdande?
– En bra show är alltid en dialog, ett utbyte av energi. Både Ebony och jag lägger stor passion och sårbarhet i uppträdandet, att mötas av stenansikten och korsade armar kan vara oerhört dränerande medan en levande och uppskattande publik kan lyfta oss till okända toppar.

Jag har förstått att experimentation är väldigt viktigt för er. Hur har den kreativa processen utvecklats från ert första album?
– Den första skivan skrev jag i dess helhet och gav sedan Ebony delar att sjunga på annars färdiga låtar. Hon hade aldrig varit involverad i musik tidigare, hennes bakgrund ligger inom visuell konst, därför var allt nytt och främmande. Efter en period av turnerande växte Ebonys självförtroende, hon började förstå sin rösts potential och vågade ställa sig i rampljuset. Detta ledde till att den andra skivan svetsades ihop i ett öppnare samarbete, jag skrev låtarna och sen sjöng vi med varierande arrangemang tills vi hittade rätt. Allting har varit en förståelseprocess och ett finslipande av metoder för att hitta hur vi bäst kan förmedla vår vision av Lost Under Heaven, jag tror att vi är nära nu.

För musikvideon till låten Come samarbetade ni med Treatment Studios vilket gav upphov till en surrealistisk resa i virtual reality. Planerar ni att inkorporera visuella uppträdanden, liknande detta, i era spelningar?
– Treatment kom till oss med möjligheten att skapa ett verk i VR och var fantastiska kollaboratörer som hjälpte Ebony att förverkliga visioner hon utvecklat under en lång tid. Vi har planer för ett fullfjädrat teatraliskt uppträdande som bygger vidare på dessa visuals, problemet är att vi varken har ett tillräckligt stort följe eller de ekonomiska medel som krävs för att genomföra det som vi vill. Därför turnerar vi istället med en rå rock’n’roll show för stunden. Tiden kommer när uppskattningen och efterfrågan för vårt alster gör det möjligt för oss att framföra den sortens show vi drömmer om, det kommer bli ett hyperspektakel, en riktad chock mot systemet.

 

 

Post Millennial Tension bjuder ni på samhällskritik om en generation som ser mellan fingrarna på en förtvinande planet. Vilket ansvar har konstnärer i att förbättra vår värld och vilken förändring anser ni måste ske?
– Varje konstnär har ett annorlunda synsätt och skapar av olika skäl. Det enda ansvaret som jag känner att konstnärer (eller vem som helst) har är att arbeta för att bidra till en kulturell utveckling, inte bara för pengar eller för att mätta sitt ego. Överflödet av återvunna idéer har lett till en kulturell paralys, ingen för fram konkreta visioner för vart mänskligheten är på väg förutom en dystopisk hyperkapitalism av oåtkomliga privilegier och förödande fattigdom fram till vår oundvikliga utrotning. Jag tror inte detta behöver vara slutsatsen av homo sapiens-experimentet. Det finns många saker jag vill ändra på men jag hade börjat med utbildning. Människor måste få lära sig hur en lever, att värdera och respektera alla andra livsformer och dem själva för att skapa sig en djupare förståelse av deras plats i kosmos.

För att avsluta med något mer lätthjärtat. Vad är nästa steg för Lost Under Heaven efter att turnén är över?
 – Jag har redan skrivit den tredje skivan, min plan är i grunden att börja producera den under våren. Jag vill ansvara för denna på egen hand då jag lärt mig tekniken under inspelningen av våra tidigare skivor. Jag känner att det nya materialet verkligen kristalliserar intentionen med Lost Under Heaven, efter 18 långsamma månader sedan vi spelade in Love Hates What You Become vill jag bevara kreativitetens momentum, spela in och släppa nya idéer med obrydd omedelbarhet. Ebony är inbjuden till att sätta upp en gallerishow i Amsterdam senare i år, därför utvecklar vi även ett teaterverk för hennes alter ego Bunny Blue. Utöver detta ser vi fram emot att spela live mer ofta och möta nya publiker för att sprida de goda nyheterna om Lost Under Heaven.

 

Författare:
Jacob Starkenberg, Skribent

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This