Lizette Lizette: “Jag skapade min egna genre för att kunna göra vad jag ville och inte behöva anpassa mig”

av | apr 4, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

“Enya går på Berghain” är ledordet för Lizette Lizette som är aktuell med sitt andra album NON. Hen bygger vidare på sin egna genre queerbody och bjuder på en unik blandning av dansant syntmusik, enastående produktion och känslor som är sprängfyllda med cool attityd.

Det är en regnruskig söndag i Stockholm och klockan har precis slagit tolv när vi möter upp Lizette Lizette för en intervju. Bakom artistnamnet står Lizette Nordahl, ickebinär artist och producent, hälften svensk, hälften peruan och ett Stockholms club kid.

Du släppte nyligen din andra platta NON, hur har responsen varit?
– Den har varit väldigt bra, över förväntan, jag var inte beredd på det. Jag trodde att jag skulle släppa skivan, att ingen skulle bry sig och så skulle jag bli lämnad ifred. Det har varit ganska stressigt eftersom jag gör allting själv. Jag såg fram emot att släppa det och vila men sen helt plötsligt hör Fredrik Strages av sig klockan åtta på morgonen en onsdag och säger “Hej club kid! Jag ska prata om dig om en kvart”. Billboard Pride hörde av sig vilket också var en överraskande chock, folk svarar på mina mejl nu.

– Jag har fått jättemycket kärlek från HBTQ-communityt. Folk hör av sig och säger att min musik betyder jättemycket för dem och att NON har som jag hoppades, blivit deras anthem.

 Ledordet “Enya går på Berghain” fångar nog mångas uppmärksamhet. Vid frågan om klubbkulturens inverkan på plattan berättar Lizette att det helt enkelt är en del av vem hen är. Intresset började som tonåring när hen såg filmen Party Monster som handlar om Club Kids-legenderna i New York. Detta har cementerats som en av hens kärninspirationskällor och haft ett stort inflytande på vem Lizette är som artist och person.

Albumsläppet firades på klubben Aqueerium som Lizette och hens vänner själva står bakom. De hade länge pratat om att starta en klubb och kände att detta var ett bra tillfälle att börja.

– Jag ville manifestera den här visuella världen som jag försökt skapa, både med min musik, hur den låter och mina musikvideos och även involvera mina kompisar som alla är fantastiska konstnärer och performance-artister, och nästan återskapa en klubb från 90-talets New York och göra det till en releasefest. Jag tänkte att det vore roligare att göra en klubb av releasefesten.

Tanken är att Aqueerium ska kunna vara ett återkommande koncept. Lizette vill särskilt gärna arrangera något under Prideveckan, ett alternativ som är mer underground och som folk har råd att komma på.

Vi börjar om tala om en tid för många år sedan då Lizette kände sig missförstådd i Sverige vilket resulterade i en flytt till London.

– Jag tyckte det gick så trögt här, det kändes som att ingen förstod sig på mig och min musik, 90-talet hade inte blivit trendigt än. Det hände ingenting så jag fick någon idé om att jag skulle flytta till London, ta Sverige bakifrån och breaka där istället – men så blev det ju inte. Istället blev jag jättedeprimerad, kände mig jätteensam och längtade hem efter 8 månader, då flyttade jag tillbaka men då hade jag ändå fått prova det där.

– När jag var i London fattade jag hur jävla svensk jag är, jag trodde inte att jag var en svennebanan men det var som att jag upptäckte min inre svennebanan där. Jag försökte fly från något som jag ändå var, jag ville ha fredagsmys varje vecka och käka tacos, lyssna på Mauro Scocco och Tomas Ledin.

“Det förändrade mitt liv, stärkte mig och har fått mig att inse vilken styrka det är att våga ställa sig utanför. Att våga acceptera sitt utanförskap för då är du fri –  Du är fri och det är en otrolig kraft.”

Du har släppt båda dina album på egen hand och kört independent hela vägen, hur mycket av det har varit ett eget val?
– Sen jag var tonåring har jag gått på myten om att man inte kan lyckas om man inte blir upptäckt och signad på ett majorbolag men ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag skaffar mig, ju mer förstår jag vilken bluff det är. När jag släppte mina första grejer var det för att ingen ville signa mig, förmodligen för att jag var för konstig. Jag var kanske inte säljbar, jag gjorde inga hits på det sättet som majorbolag är ute efter. Jag var kanske för färdig som person och koncept, det hade inte gått att göra om mig till någon Zara Larsson och det hade jag ju ändå inte gått med på.

– Jag hade egentligen tänkt att släppa NON helt själv, jag var taggad på det men plötsligt hörde ett skivbolag av sig och var intresserade av mig. Då blev jag inställd på att släppa med dem. Jag var jättetaggad hela sommaren och de hade lovat mig en bra budget så jag spenderade den innan jag fått den och gjorde videor och massa annat. Sen i september är jag på möte med dem och då har de helt plötsligt ändrat sig – de vill avvakta. Då blir jag helt knäckt och vet fan vad jag ska göra, jag är deppig i en hel vecka och grottar ner mig i självhat och självömkan, och vill bara släng allt, bli lastbilschaffis och ge upp musiken. Men sen efter en vecka fick jag tillbaka någon slags pepp, jag tänkte “Radera allt det här, det har inte ens hänt. Bara ta bort det och återgå till min originalplan”. Efter första singelsläppet, som var Void fick jag ändå bra respons och då fick jag motivation och självförtroende tillbaka.

 Vad drog dig till synth?
– När jag var tonåring, 14, 15 blev jag helt kär i 80-talet. Det var nog när jag kollade på G – som i gemenskap som jag blev helt besatt av 80-talet vilket ledde mig in på synth. Jag gillade den här estetiken – uniformer, ridstövlar, piskor, hängslen, armékeps och musiken, den hårda fast ändå ibland melodiösa.

– Egentligen gillar jag inte att hålla mig till en bestämd genre och följa allt som ska finnas med det, jag gillar att blanda. Till exempel vi tar Enya och och vi tar Berghain, så ser vi vad som händer. Eller kanske Madonna-pop och hårdsynth, EBM som Queerbody typ var en kombo av. Jag skapade min egna genre queerbody för att kunna göra vad jag ville och inte behöva anpassa mig till hur saker förväntas vara.

– Jag brinner inte för att föra synthen vidare utan jag brinner nog för att komma på nya grejer, jag har alltid varit besatt av att vara så unik som möjligt. Jag blir nästan lite stött när någon säger att min musik låter som något annat, jag vill inte låta som något.

Lizette får utrymme att tala om det hen själv vill, vi sitter en stund i tystnad men sedan får hen en tanke och delar med sig av en händelse från tonåren och ett budskap som tål att höras, om och om igen.

– Ett budskap till alla kids där ute som känner att de inte passar in i sin klass, skola eller stad. De behöver inte ändra på sig själva för att passa in, få vänner och bli glada. Det de ska göra är att söka sig till likasinnade, även om det kanske inte känns så lätt kommer det att komma, på ett eller annat sätt. Speciellt nu tror jag det är mycket lättare än vad det var på min tid, när jag var tonåring hade jag ingen egen dator eller smartphone – jag hade en Nokia 3310.

– Jag åkte till Söder, till Café String när jag var tretton för att jag hade läst i “Vingklippt Ängel” att där hängde massvis coola indie-kids. Jag tänkte: Jag tar bussen till staden, åker till Café String, ser om jag ser några som är som jag och så ska jag försöka bli kompis med dem. Men jag kom ju dit, såg en massa coola, blev livrädd, vände i dörren och åkte hem igen.

– Idag är det mycket lättare att ta kontakt med sociala medier, det som räddade mig var när jag skaffa helgon.net-konto. Det var där jag lärde känna mina första kompisar, som precis som jag var “alternativa”. Det förändrade mitt liv, stärkte mig och har fått mig att inse vilken styrka det är att våga ställa sig utanför. Att våga acceptera sitt utanförskap för då är du fri –  Du är fri och det är en otrolig kraft. Det vill jag säga till alla kids för det hade jag själv velat höra.

Att musikbranschen är mansdominerad är ingen nyhet, vilka artister tycker du verkligen förtjänar en plats i rampljuset?
– Det finns en rysk tjej som heter Celebrine som har runt 200 streams i månaden men det är typ bara mina lyssningar. Min kompis AMKosman är också fantastisk men hon har redan varit i den här majorbolagshärvan med sitt förra band FOR BDK och bestämde sig då att det inte var för henne, jag vet inte om hon är så intresserad av bli större. En till kompis till mig är AmberValent, jag fattar inte varför hon inte är större. Juste – Min vän Grebnellaw, hon är mer performance-artist än musiker och jag vet inte heller om hon är så intresserad av bli popstjärna men hon är så jävla mäktig. Hon är så ambitiös, hon syr allting själv, det är typ tio personer som är hennes “Grebnellaws” och allt är så synkat, fast jag tror att de improviserar allting. 

Framtiden för Lizette Lizette innehåller några spelningar runt om i Sverige, bland annat i Norrköping där hen kom vara förband till Kite. Hen hoppas på fler gig under sommaren och drömmer om att få spela på Statement Festival och på Pride. Den tredje skivan har redan påbörjats och vi kan redan ge en idé på hur den kommer att låta. Lizettes egna ord beskriver den som mörk, hård och 80-talsinspirerad. Hen nämner även genren new beat som uppkom genom att en DJ råkade spela en acid house-låt på halvfart, resultatet blev ett sound som var långsamt och groovy men även riktigt tungt. Den kommer dammas av för att se vad de kan hitta på.

Författare:
Jacob Starkenberg, Skribent

Fotografi:
Josephine Golan

Pin It on Pinterest

Share This