Little Dragon: ”Man har många barriärer att krossa som människa”

av | Okt 26, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Little Dragon är det svenska elektrobandet bestående av Yukimi Nagano, Fredrik Källgren Wallin, Håkan Wirenstrand och Erik Bodin, som bildades redan 1996. Sedan sitt debutalbum 2007 har de sprängt gränserna för kreativitet och fantasi, liksom etablerat sig runtom i världen. Season High som släpptes tidigare i år, är deras femte album.

Jag lämnar ett regnigt Malmö för ett ännu regnigare Köpenhamn och träffar bandet Little Dragon på Vega innan kvällens utsålda spelning ska äga rum. I väntan på Yukimi och Håkan diskuterar jag, Fredrik och Erik huruvida HBO och Netflix ligger till grund för att folk inte går på spelningar längre (Eriks teori). Så småningom ansluter Håkan – Yukimi dröjer – och vi pratar om året som gått, med både skivsläpp och världsturné.

Erik: – Man släpper ett album som om det skulle vara en bomb, men det händer verkligen inte. Allt är lika tråkigt som vanligt. Någon höjer på ögonbrynet i en vecka och sedan undrar alla direkt när nästa grej kommer. Så har man kämpat i ett och ett halvt år. Nu låter jag väldigt bitter. Det var ju roligt att släppa nytt.

Vi pratar vidare om turnélivet. De har betat av USA och delar av Europa. Snart bär det av mot Australien och Nya Zeeland. Mäktigt, visst, men det är långt ifrån första gången Göteborgsgänget intar internationella scener.

Vart trivs ni bäst?
Erik: – Hemma i sängen. Med HBO.

Ett jättebra svar, faktiskt.
Erik: – Den där timmen man får spela är värd allt resande. Man vänjer sig vid att leva i en kappsäck

Fredrik: – Vi trivs bäst där publiken är bra och uttrycksfulla.

Ni spelade på den mytomspunna musikfestivalen Coachella tidigare i år. Hur var publiken där?
Erik: – Det är väl fett att få spela på Coachella men jag hade hellre åkt till en liten familjefestival med nåt obskyrt afrikanskt band. Det måste inte vara så mycket och så populärt. Coachella har liksom ett stort VIP-område där man trycker ihop alla, och man är som något slags zoodjur för allmän beskådning.

Fredrik: – På Glastonbury kunde man tillexempel känna av mer genuin kärlek till musiken. På Coachella fanns den också såklart, men det var inte riktigt samma grej. Där känner man mer av massa branschfolk. Det är ju deras julfest, känns det som.

Yukimi: – Vi är inte så vana vid att spela hemma, så det är kanske goare att spela hemma av den anledningen.

Erik: – När vi spelade i Göteborg kom jag till någon slags insikt om vad göteborgarna är för filurer, egentligen. I alla fall vår publik, de tog verkligen in allt. Det studsades och dansades också men de tar det verkligen på seriöst allvar. Det är ganska fantastiskt. De står och suger åt sig. Väldigt koncentrerade.

Vad är det som gör att er musik slagit hårdare utomlands jämfört med hemma. Är det svårt för den här typen av musik generellt att bli stor i Sverige?
Yukimi: – Det känns som att det finns en ganska stark radiokultur i Sverige, alltså att det som spelas på P3 blir stort.

Spelas inte ni på P3, då?
Yukimi: – Jo, lite kanske. Jag kan inte säga att jag känner mig som en del av någon slags elektronisk scen, eller någon scen överhuvudtaget, men jag tänker att det helt enkelt inte finns lika många ställen att gå till här. Det finns inte lika stort utbud som i andra länder.

Fredrik: – Rent procentuellt kanske subkulturen är lika stor som i England eller Tyskland, tänker jag, men blir inte lika många här. Sedan finns det kanske en starkare tradition i andra delar av världen, av att gå ut och se liveband. Oavsett genre.

Yukimi: – Jag tänker på EDM-scenen i USA. De har lurviga tofflor, bikini och face paint. Och det är typ alla elektroniska band. Vi har spelat där några gånger. Det är så sjukt kul! Och det är verkligen en scen. Klä dig i glittriga kaninöron och gå ut och ravea hela natten.

Fredrik: – Jag tror amerikaner överlag har lättare att vara barnsliga.

Det är inte bara ljudkonsten som ligger till grund för det elektroniska panorama Little Dragon byggt upp. I samarbete med konstnären Ossian Melin har bandet släppt musikvideor till Celebrate och Sweet, som ommöblerar fler än ett av våra sinnen. Därtill videon till Strobe Light, i regi av Kristin Lee Moolman, som med sin unika plats på färg -och form skala är en tveklös kandidat till en av årets starkaste. Jag kallar temat ”trippy”, lite krasst, och vi pratar om tankarna kring det bildliga arbetet.

Erik: –  Vi har en till video på gång, faktiskt. Hans [Ossian Melins] konstiga idéer verkar aldrig ta slut, så vi fortsätter gräva i hans hjärna.

Hur såg processen ut?
Fredrik: – Planen var att göra något på hemmaplan, tror jag, och så blev vi tipsade om Ossian.

Erik: Sedan blev vi kära. Han har nog samma inställning som vi har, att improvisera och bara hänge sig åt flöden som kommer. Vi försöker hoppa på alla impulser när vi spelar live tillexempel, och så är Ossian väldigt mycket också. Idéerna kommer nära inpå när man filmar. Allt är väldigt spontant, helt enkelt.

Yukimi: – Ib Kamara [stylist i Strobe Light] har stylat och fotat oss innan så det är någon vi haft nära ganska länge, det kändes viktigt.

Vad blir ni inspirerade av och vad lyssnar ni på just nu?
Fredrik: – Något som svänger.

Yukimi: ­­– Jag måste säga att jag lyssnar på samma playlist om och om igen. Det är lite hiphop, lite house, ganska mycket rnb. Både ny och gammal, skrotig vintage-rnb. Marvin Gaye, tillexempel. Erik berättar om filmen om Marvin Gaye, Yukimi skjuter in att ”han blev väldigt mänsklig”.

Erik: – Man kände liksom att han är precis som alla andra, en vanlig människa med precis samma defekter som vi alla har. Då förstår man att man bara behöver gå in i sig själv egentligen, för att hitta något. Man föds inte med någon supertalang som blir episk av sig själv. Marvin Gaye bara körde liksom, det är jävligt inspirerande tycker jag. Fast jag blir nästan mest inspirerad av Fredrik, Håkan och Yukimi.

Vad händer när ni avslutat turnén?
Erik: – Den avslutas ALDRIG…

Livet är en enda lång turné?
Yukimi: – Nej, fyfan vad deppigt. Den avslutas med en dumle i munnen, champagne i handen och blicken mot månen. Hehe. Nej, den avslutas med att vi fortsätter vara oss själva och göra musik. Det är rätt öppet och flummigt, och det känns väldigt skönt.

Erik: – Det är lite nya förutsättningar för oss, vi är ute ur skivbolagsdealar nu så vi svävar fritt.

Yukimi: – Man har många barriärer att krossa som människa.

Håkan: – Jag kom att tänka på döden… tänk om man sköt upp sin aska i rymden? I en liten kappsäck?

Erik: – Kan man inte bara ladda en fyrverkeripjäs?

Yukimi: – Vad har det med det här…?

Håkan: – Du sa något om månen.

Regnet har övergått till storm utanför, vi piskas hårt av vädergudarna. Jag går emellertid ut med värme i kroppen. Konserten äger rum i en av Vegas mindre lokaler, det är min första gång där, och jag får en Södra Teater-känsla av inredning och rum. Spelningen är intim och jag tänker att Eriks spaning om deras Göteborgspublik gäller även i Köpenhamn: folk är koncentrerade, ser ut att verkligen ta in detaljer, relativt allvarsamma och det är mycket trivsamt. Det är en tisdag i oktober – de fluffiga tofflorna och kaninöronen får vänta. Men den skandinaviska publikens kärlek till Little Dragons skapelser är omöjlig att ta miste på.

Författare:
Alice Dadgostar, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This