Han är terapeut, bartender, DJ och musiker – men han gillar inte att stå i centrum. Linus Lutti, alias Little Children, har nyligen kommit hem från en lyckad USA-turné, men känner likväl en hatkärlek till scenlivet.

Foto: Freddy Persson

Foto: Freddy Persson

29-årige Linus Lutti började sin musikaliska karriär, tillsammans med Ann-Sofie Lundin, i bandet Idiot Kid. De gick skilda vägar för några år sedan och har sedan dess arbetat med egna projekt. Linus Luttis projekt heter Little Children och debutskivan In Silence kom år 2010. Hans musik är svävande och lågmäld, med drömska harmonier och trippande slagverk.
–  Jag har en naturlig fallenhet att göra lite mörkare grejer. Jag vet inte vad det beror på, men jag antar att musiken fungerar lite som min egen terapi, säger han.

Little Children har jämförts med José Gonzalez, Bon Iver, Nick Drake och Ellioth Smith. Ändå verkar det vara något med Little Children som de lyriska kritikerna inte kan ta på, något som de gängse genrerna och beskrivningarna inte täcker.
­–  Det får inte vara för vackert och inte för mörkt. Det är det vackra i kombination med det fula som jag gillar. Det är lätt att spela för duktigt. Jag vill spela som en sjuåring och försöka hålla det så enkelt som möjligt.

För Linus Lutti är det melodierna och harmonierna som är det viktiga, inte texterna. Det är instrumentaliseringen och känslan som ska stå i centrum.
­­–  Jag fastnar lätt för en melodi  som jag fortsätter vidare på. Sedan får resten bli som det blir. Jag är dålig på att skriva texter och tycker att det är ganska tråkigt, men texten kan såklart fylla sin funktion.

Själv lyssnar han på orientalisk rock, instrumentalmusik och filmmusik från 70-talet. Jämförelsen med bland andra José Gonzalez och Bon Iver tycker han är ganska trist.
­– Jag skulle hellre bli jämförd med Anna Ternheim och Feist, men jämförelserna handlar väl om att jag är en ensam snubbe med gitarr.

Foto: Freddy Persson

Foto: Freddy Persson

Gitarren ligger i ett svart fodral bredvid honom, på golvet på Stockholmspuben The Queen’s head. Snart ska han bege sig mot replokalen på Saltmätargatan för en sista avstämning med bandet inför en av sommarens spelningar. Trots att Linus Lutti titulerar sig både terapeut, bartender, DJ och musiker har han inte särskilt svårt att få ihop allt.
–  Allt är så himla kul. Musiken har till exempel alltid varit en stor del inom restaurangbranschen, vilken jag jobbat inom sedan jag var femton, säger han och nickar menande mot den livliga pubens högtalare.

Little Childrens senaste EP Falling samt singeln Distant shouts är lanserade på det amerikanska skivbolaget Declared goods och i juni kom han och hans band tillbaka från en USA-turné där de bland annat stod som support till svenska Shout out louds i New York. Distant shouts, med sina taktfasta gitarrer och Linus Luttis mjuka röst, nådde ut till en stor publik i våras då den kunde höras i tv-serien Grey’s anatomy.

Linus Lutti trivs bra solo, och det råder inga tvivel om att hans experimentella musik går hem hos såväl publik som kritiker, men för tillfället längtar han tillbaka till att göra musik med någon.
– Det har sina fördelar att köra själv, det är fritt och skönt, men det har också många nackdelar. Det är ensamt och svårt. Just nu vill jag ha någon med mig.

Foto: Freddy Persson

Foto: Freddy Persson

Känslan av ensamhet verkar i alla fall vilja föra någonting gott med sig. Just nu håller han på att skriva musik tillsammans med Jocke Åhlund, från Ceasars och Teddybears, och Andreas Söderström som gör musik under namnet ASS.
– Vi får se vad det blir i framtiden. Vi är i ett väldigt tidigt stadium, säger Linus Lutti.

En nyligen examinerad terapeut, nyss hemkommen från en USA-turné, som gillar att blanda Cosmopolitans och som skapar musik som når en miljonpublik. Man kan inte annat än att undra vad Linus Lutti har för ambitioner?
– Jag borde väl säga att min ambition är att slå stort, men egentligen handlar nog musiken om ett slags andrum i det vardagliga livet. Jag får utlopp för massa skit –  skit jag säkert hade kunnat få ur mig om jag spelat fotboll eller datorspel istället. Jag hatar egentligen att stå i centrum och på scen. Det är någon slags hatkärlek lika mycket som det är spännande.

Pin It on Pinterest

Share This