Les Big Byrd: ”För oss är det här det viktigaste projektet”

av | Nov 12, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Fyra år efter att debutalbumet They Worshipped Cats är nu Les Big Byrd tillbaka med deras nya platta; Iran, Iraq, IKEA. Ett helhetsalbum där alla låtar känns välavvägda och står för sig själva samtidigt som de väver samman hela skivan. Vägen fram till släppet har inte varit helt smärtfri, vilket tas upp under vårt möte med Joakim Åhlund och Frans Johansson som utgör hälften av bandet.

Hur fick ni idén till en Södermalmsturné?
J: – Vi har pratat om det ganska länge, vi gjorde en liknande grej för några år sen fast den gången var det fyra spelningar i Stockholm under en helg. Nu gjorde vi fyra spelningar på en dag, allihop på Södermalm.

Först var vi lite oroliga om vi hade tillräckligt mycket publik i en stadsdel för att fylla fyra gig på en dag. Men det blev superlyckat. När vi skulle spela inne i skivbutiken Pet Sounds så flyttade vi ut instrumenten och spelade på gatan istället. Det kom så mycket folk att det inte fick plats inne i butiken. Hela Skånegatan var smockfull, folk satt i fönstren mitt emot, på biltak och grejer. Det var sjukt kul.

Kommer ert bandnamn från den där dikten, En stor fågel, som ni lagt upp på Instagram för några år sedan?
J: – Det är Matti Alkberg som har skrivit en dikt om oss.

F: – Den dikten kom till för länge sen när vi behövde en pressrelease till bandet. Vi bad Matti skriva någon mer fri-formsaklig text än bara en vanlig pressrelease med tråkig saklig info liksom. Var bandnamnet kommer ifrån är jag inte säker på riktigt längre. Vi hette bara Big Bird förut, med ”i”. Sedan bytte vi till y istället för i och så la vi till ”Les” framför. Efter det så blev det bara mer och mer otydligt. Folk vet inte hur de ska uttala det riktigt. Vissa uttalar det på franska.

Tar ni olika roller eller karaktärer i bandet?
J: – Det är alltid så att alla får olika roller i ett band, man blir som en familj, kompisgäng eller vad som helst. Man får alltid olika roller. Frans kan du berätta om de olika rollerna i bandet?

Det kanske är svårt att säga om sig själv?
J: – Jag tycker vi alla är ganska ordningsamma i bandet. Det är ingen som direkt sticker ut med att inte vara det. Det är svårt att säga vem som är vem när man är en del i bandet, men det är säkert väldigt tydligt för någon som kommer utifrån. Kanske att vi har en annan syn på oss själva också, vilken roll vi tar än vad andra tycker. Det vi kan säga är att det finns roller i bandet i alla fall.

F: – I ett band så måste det finnas någon som är ordningsam och drivande. Lite chef för att det ska funka och saker ska hända.

– Frans är i alla fall professorn i bandet… och jag är älskaren, lägger Joakim till med ett skratt.

Ni har tidigare uttryckt att Les Big Byrd har blivit som ett utlopp för den kreativitet som ni ej fått spela ut i era tidigare konstellationer. Vad skulle ni säga att det här bandet betyder för er?
J: – För mig är det här det viktigaste, bästa och roligaste av de projekt som jag håller på med. En del har sagt att de ser på det här är som ett sidoprojekt. Men det tycker jag känns konstigt och orättvist. Bara för att det här inte är lika kommersiellt framgångsrikt som mina andra projekt så betyder inte det att det är mindre viktigt för mig. Det kanske är smalare och mer nischat. Men jag vet inte om det är det heller. Jag tycker inte vi gör så svårtillgänglig musik. Det avgörande är inte hur populärt bandet är för hur mycket jag själv ska brinner för det.

F: – Samma för mig. Det här är det som jag tänker mest på av de olika projekt jag har. Tidigare band jag varit med i har haft en viss stil och genre. På många sätt också en viss roll. Det här känns friare. Att vi inte behöver tänka på att det ska passa in i något, att en kan göra vad man vill för det inte är någon som säger till en vad man ska och inte ska göra.

”Med svenska kan man inte
gömma sig på samma sätt.”

Ni har ett par låtar på svenska, men majoriteten är på engelska. Vilket känns svårast att skriva på?
J: – Det är sjukt svårt att skriva på båda på olika sätt. Engelska för att man inte kan det till hundra procent, men det känns också som att man kommer undan med mer med engelska. Det är nog svårare, tycker jag, att skriva texter på svenska. Men det är mer belönande och tacksamt när man får till det på då. Vilket också gör att det kan bli så fruktansvärt pinsamt och hemskt om man inte får ihop det. Med svenska kan man inte gömma sig på samma sätt. Vartenda ord går rakt in. Även om vi i Sverige är bra på engelska och lyssnar på mycket engelskspråkig musik så tror jag det är lätt att det går lite över ens huvud på något sätt.

F: – Sången blir mer som en melodi för många när den är på engelska.

J: – Dessutom är säkert mer än hälften av våra lyssnare utanför Sverige också, så det är inte så att vi kan låta våra engelska texter vara sämre på något sätt heller.

Många svenska artister och fans brukar ju säga att det känns mer med texter på svenska?
J: – Ja, exakt. Det är inget filter av översättning utan det träffar en direkt. Samma sak när man ska repa in låtar på svenska. Jag kan ha svårt att komma ihåg texter ibland även fast jag skriver dem själv, men de svenska låtarna fastnar oftast direkt för de går liksom inte att bara sjunga utan att förstå betydelsen.

När jag såg er albumtitel, Iran Iraq Ikea, så tänkte jag först att det borde ha någon politisk innebörd. Men så läste jag att Joakim hittat en slips för några år sedan med den texten.
J: – Haha, ja, så var det faktiskt. Jag hittade den för aslänge sedan i någon konstig butik i Berlin.

Jag läste även att vägen fram till albumet inte gått helt smärtfritt, varav jag tänkte att titeln kanske representerade det. Att ni i bandet är Ikea då och att de andra viljorna är de makterna?
J: – Haha, nej, just det tror jag faktiskt inte. Men jag kan gilla när det blir så, att saker i efterhand får en ny innebörd som man inte tänkte på när man gjorde eller skrev det. Det är ofta saker kommer till utan att man minns hur de uppstått och det kan kännas rätt outgrundligt. Senare kan det bli mer och mer tydligt eller visa sig i efterhand vad de betyder.

Vilken tycker ni är den bästa låten på det här albumet?
J: – Vi var verkligen rätt hårda med vilka låtar vi skulle inkludera på skivan, och vi hade många fler vi jobbade med än de vi till slut valde. Till exempel en låt som jag var tveksam till ett tag var Eon. Sedan pratade jag med Frans som tyckte att den skulle absolut vara med. Den har blivit mångas favorit nu. Men på det sättet har jag nog ingen favorit just nu utan jag ser skivan mer som en helhet.

Jag tycker att en märker att skivan är väldigt välproducerad, att alla låtar tillför något eget och binder samman hela albumet.
J: – Man vill inte ha tio stycken sju minuter långa låtar med konstant fullt ös utan man behöver andrum och en slags dramaturgi för att upprätthålla lyssnarens intresse. Det behöver genomsyra ett helt album, men utan att tappa i kvalitet nånstans. Jag känner faktiskt att jag tycker vi har lyckats med det, samtidigt som det finns en helhetskänsla på skivan.

”Den bästa responsens man kan få är genuin och äkta avundsjuka.”

Vilken typ av band tänker ni att ni vill vara med Les Big Byrd?
J: – Jag skulle vilja att vi var som Black Sabbath 1970. Äh, men jag vet inte. Jag skiter i ren kommersiell framgång och så. Men det skulle vara roligt om vi kunde tjäna lite mer pengar på det här bandet. För då skulle vi kunna ägna oss ännu mer helhjärtat åt det, och inte behöva göra det på lånade stunder hela tiden. Vi skulle kunna åka på turné, och sen direkt efter det spela in ny skiva, göra filmer och videos och så vidare. Allt de kostar pengar när man är ett band på vår nivå.

Det är svårt att bli ett riktigt bra band om man inte har mycket tid tillsammans. Man behöver det för att kalibrera sina sikten och liksom växa ihop till en enhet. Hur duktiga musiker man än är så är det otroligt dyrköpt och svårt att få till den där mentala kommunikationen som man kan känna med varandra när man haft mycket obruten tid och många spelningar ihop.

Vilken är den finaste feedbacken ni fått?
J: – Den bästa responsens man kan få, som är mest ärlig, det är genuin och äkta avundsjuka. När någon blir arg för att man gjort en så bra låt. Det går liksom inte att fejka. När Jonas Lundqvist fick höra Mannen utanför krossade han nästan sitt ölglas med handen för han blev så förbannad när han fick höra den.

Både Joakim och Frans skrattar till när de tänker tillbaka på det minnet.

– Det är äkta och ärligt beröm, lägger Joakim till.

F: – Vi fick en engelsk recension också som var jättefin. Det är kul när det är personer och medier utanför Sverige som skriver om oss. Här i Sverige så vet folk vilka vi är och vilket gör att folk ibland kan ha förutfattade meningar. Men där är vi bara ett vanligt band liksom, så de brukar ofta skriva ur en annorlunda utgångspunkt vilket är kul.

Nu är albumet släppt och så ska ni på turné. Hur blir det sen, ska ni chilla något efter turnén?
J: – Nej, vi har redan börjat jobba på en ny skiva faktiskt. VI tänker att det inte ska ta fyra år innan nästa skiva kommer. Så dels jobbar vi med den när vi har tid. Sen ska vi också ut i världen och turnera, inga datum bestämt än men det ska bli av. Det är det som är planen.

 

 

 

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This