Nymphomaniac2Foto: Nordisk film

Det är svårt att sammanfatta en Lars von Trier-film. En Lars von Trier-film i två delar om sammanlagt 240 minuter gör inte saken enklare. Lägg till detta regissörens välkända fokus på dialog (ja, även i en film som åtminstone på ytan verkar handla om sex, men egentligen handlar om så mycket mer), och 4 timmars vistelse i en biosalong ter sig för första gången mindre som ett nöje och mer som en plikt.

Det är dock inget som säger att jag inte gladeligen skulle göra det igen. Filmens första tjugo minuter är en fröjd för ögat, ett suggestivt neddykande i en värld som von Trier som en av få regissörer haft mod nog att utforska. Här möter vi för första gången Seligman, ”den lycklige mannen”, vars tillvaro tar en oväntad vändning i mötet med Joe, en mystisk kvinna som hittas medvetslös i en gränd och som ber Seligman om en kopp thé med mjölk. Över ett antal dylika koppar i Seligmans anspråkslösa lägenhet berättar hon sedan sitt livs historia för sin storögde och fascinerade lyssnare.

Mycket har skrivits om filmens explicita sexscener, och visst finns de där. Samtidigt är detta en film som endast på ytan, om ens där, handlar om sex. Det blir tydligt under Joes berättelse att hon själv, och filmen genom henne, tampas med de stora frågorna: tillit, tro – både religiös tro och tron på sig själv, på människans möjlighet att skapa sin egen frihet och därigenom sitt eget liv – personligt ansvar och den av Joe skydda men ack så påträngande kärleken. ”Kärlek är bara lusta plus svartsjuka” menar nymfomanen Joe, vilket filmen också skildrar på en gång obevekligt och med lätt hand. Det är också svartsjukan som, kanske med viss ironisk underton, driver Joe till att möta sitt öde i gränden.

Visst är det rått, och visst är det explicit; men det är också stundtals väldigt, väldigt roligt. Dialogerna mellan Joe och Seligman, som för mig utgör filmens absoluta höjdpunkter, tar sin form i ett ständigt referenssökande hos Seligman som liknar Joes sexuella utspel vid allt från flugfiske till musicerande. Det viktiga här är att båda ger och tar: Joe inkorporerar Seligmans vitt spridda kunskaper i sin historia – inte bara för att uppehålla hans intresse, utan kanske också för att göra den allmängiltig – och han är inte sen till att avbryta historieberättandet genom att antingen säga emot eller hålla med henne i allsköns politiska och personliga åsikter. Seligmans oskuld utgör en perfekt fond för Joes självömkan.

Von Trier är även känd för sitt gedigna skådespelarstall, och gör inte heller här någon besviken. Min personliga favorit Stellan Skarsgård är lysande i rollen som Seligman, en ensam man som uttryckligen och uteslutande lärt sig att leva genom böcker, och kanske, som Joe uttrycker, faktiskt är en av de få lyckliga människor hon mött. Shia LaBoeufs ”Jerôme” får utgöra filmens kanske enda konkreta röda tråd, från den unge mekanikern som tar Joes oskuld till den som utlöser historiens slutgiltiga klimax. Däremellan får vi träffa en hysterisk men återhållsam Uma Thurman, en sammanbiten Jamie Bell och en dessvärre väldigt underutnyttjad nybliven von Trier-favorit, Willem Dafoe. ”Nymphomaniac” bärs dock mindre av sina karaktärer än andra von Trier-filmer (jag tänker här främst på ”Dogville” från 2003 med Nicole Kidman) och mer av Joes tungt Marquis de Sade-inspirerade historia, fascinerande återberättad av en lakonisk Charlotte Gainsbourg med för ämnet erforderliga namnförkortningar.

I slutändan är det så varken sexscenerna, de nakna kropparna eller organen på parad som vi minns. Filmens avtryck är snarare en krypande misstro till människans förmåga att stå upp för sig själv, att vara sin egen individ, och att samtidigt kunna ta ansvar för sina handlingar, vare sig dessa kan tänkas onda eller goda. ”I am not like you” meddelar Joe deltagarna i en stödgrupp för sexmissbrukare; men frågan är om vi inte alla är mer lika än vi tror, inte minst i vår förmåga att osvikligen sätta oss själva i det främsta rummet. ”Nymphomaniac” är historien om ett polymorft sexualiserat samhälle där ingen uttryckligen döms men där ingen heller riktigt går fri: vare sig från den egna lusten eller dess stigma.

Pin It on Pinterest

Share This