La Luz: ”Jag skulle starta ett eget band där jag var den enda gitarristen”

av | sep 12, 2018 | Intervjuer

I samband med deras spelning på Pustervik i Göteborg träffade Popmani Seattlebandet La Luz, vars överjordiska stämmor låter sprungna ur avlägsna surfrockdrömmar. Vi snackade nudelwestern, lo-fi och fördelarna med att turnera i Europa.

När ljudet från soundchecken av Mean Dream klingar av nerifrån Pusterviks scen så kommer La Luz fyra medlemmar, Shana Cleveland, Marian Li Pino, Lena Simon och Alice Sandahl, upp till logen en efter en.

– Är du som läser den här? frågar jag Alice Sandahl och pekar på den tjocka boken som ligger på bordet.

– Vi läser den samtidigt, svarar Marian åt henne.

– Jag har redan läst klart de två böcker jag tog med. Körsträckorna är så långa, säger hon och knaprar på en morotsstav. Jag läser mycket. Och jag gillar verkligen Candy Crush.

– Jag spelar inte Candy Crush! Det vill jag ha sagt i tryck, klargör Shana.

I maj släppte La Luz sin tredje fullängdare, en skiva som tagits emot väl av kritiker och som de nu turnerar Europa med. De är sju dagar in på en fyrtiodagarsturné.

– Det här är helt klart det mest professionella vi gjort när det kommer till inspelning, säger Shana. Det låter fortfarande lite konstigt och coolt och inte superpolerat. Det är mer överdubbningar och extra finesser, och inspelningsstudion var lite finare. Vi ville prova det här sätter eftersom det varit så avslappnat tidigare.

– Det var ganska lo-fi, fyller Marian i.

– Men det är dyrt! Den här inspelningen var mer än dubbelt så dyr som albumet innan, som i sin tur var dubbelt så dyrt som albumet innan det, fortsätter Shana medan de andra nickar instämmande.

Både under sin förra skiva Weirdo Shrine och ännu mer i samband med sin senaste release Floating Features har bandet släppt ett antal väldigt narrativt drivna, och komiska, musikvideor.

– Vi kom bara på många bra idéer! Vi visste att vi ville göra många videor för den här skivan som kunde leda fram till skivsläppet.

– Det brukar alltid starta med ett skämt. ”Skulle det inte vara roligt om…” liksom. Men med videorna så blev de skämten faktiskt till verklighet.

– Om det är någon där ute som vill vara vår praktikant så behöver vi verkligen det! skrattar Shana. Någon som skriver ner alla våra idéer. En kan ju tro att vi kan göra det själva…

– …men det är bara så mycket idéer! fyller Marian i.

”Vi har aldrig lagt ner så mycket jobb på någonting tidigare.”

Cicada, den första singeln från Floating Features, släpptes tillsammans med en imponerande genomarbetad musikvideo i form av en 80-talskitschig parodi på det latinamerikanska telenovelaformatet.

– Vi anlitade en studio i LA och filmade hela dagen, säger Lena. Det var så många klipp!

– Det måste varit mer än en dag, rättar Marian. Vi körde i timmar med hela bandet, och sen körde du och jag själva för att göra en scen och sen körde jag och Diana… Det var så mycket jobb! Vi har aldrig lagt ner så mycket jobb på någonting tidigare.

– Det var väldigt kul för när vi hade gjort klart skivan hade vi ett till projekt att uppslukas av, säger Alice.

När vi fortsätter på film spåret är det tydligt att de är fulla av filmiska idéer, som de gärna placerar sin musik i.

– I Seattle finns det en grej där band spelar till filmer i en biosalong. Vi gjorde aldrig det, men om vi hade gjort det hade jag gärna gjort det till Hausu, den japanska skräckfilmen, säger Shana.

– Det finns en obskyr japansk film som heter Tampopo, säger Lena. Typ en slapstickkomedi fast japansk så med en väldigt seriös framtoning. En spaghettiwestern, fast en nudelwestern då.

– Lite med glimten i ögat sådär, lägger Marian till.

– Den är nästan som en samling låtar på ett album eftersom den följer olika personer med olika berättelser samtidigt, förklarar Lena vidare.

La Luz blandar inslag av garagerock och surfrock med en mer psykedelisk tolkning av 60-talets Motown doo-wop. Bandet kommer från olika musikaliska inriktningar. Shana har, förutom sitt soloprojekt Shana Cleveland & the Sandcastles, varit del av The Curious Mystery som är flera steg åt det mer 60-talspsykedeliska hållet.

– Jag spelade inte ledgitarr i det bandet men sedan tänkte jag att jag skulle starta ett eget band där jag var den enda gitarristen. Det var det enda jag ville, skrattar Shana. Ledgitarristen i det förra bandet var så grym och fick spela en massa grymma solon och det vill jag också göra. Surfmusiken blev jag intresserad av först när jag kom till Seattle. Det kunde vara ganska mörk och konstig musik, men folk dansade och hade kul till det och då kände jag att det är det här jag vill göra.

– Jag har hållit på med mer retromusik men aldrig riktigt surfstilen förut, säger Lena.

– Och jag var med Shana och The Curious Mystery så jag fick min dos av psych och innan dess var jag i ett annat band med Alice som var mer indie-rock.

– Sen har jag lyssnat skiten ur Nirvana också och de har haft stort inflytande på mig. Med Seattle så är grungen i luften på något sätt också, svarar Shana.

De ser det instrumentala titelspåretFloating Features som en bra introduktion till skivan eftersom det framhäver alla medlemmars instrument på olika sätt.

– När vi skulle bestämma titeln på skivan så gillade vi Floating Features eftersom det lät som ett bandnamn, förklarar Marian. Lite Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band-stuk.

– Vi pratade faktiskt om att omslaget skulle föreställa oss som ett annat band vid namn Floating Features och sedan göra en video av det, lägger Shana till.

”Tack för att ni sålde slut spelningen, lycka till med boende!”

Det är andra gången La Luz är i Sverige och spelar och den här gången har de både hunnit med konserter i både Malmö, Göteborg och Stockholm.

– Det är synd att vi redan åker, säger Shana. Folk har varit riktigt sköna och spelningarna varit så roliga.

– Många babes här, fyller Marian i. Alla är babes!

– Och landskapet är vackert, även om körsträckorna är väldigt långa, fortsätter Shana. Det är väldigt likt att göra turnéer i USA på det sättet.

– Fast här tas man hand om bättre på spelningarna, säger Alice uppskattande. Man får inte bara snabbmat innan spelningarna.

– Och man får någonstans att sova, lägger Shana till. Det kanske är mer standard här, men i USA kan det vara mer ”tack för att ni sålde slut spelningen, lycka till med boende”! Ibland får en till och med be publiken om sovplats.

Och för den som undrar över Alice Sandahls tydligt svenskklingande namn har det sin förklaring i att hennes farfar emigrerande.

– Jag vet inte var i Sverige han kom ifrån men han hette Hjalmar Sandahl, säger hon stolt.

Författare:
Jonas Hallén, Skribent

Fotografi:
Vikesh Kapoor

Pin It on Pinterest

Share This