KRÖNIKA: Trenden att sjunga på svenska har förvandlats till en mardröm

av | feb 7, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

För tio år sedan var det betydligt färre artister som sjöng på svenska. I dag domineras topplistorna av själlösa Så Mycket Bättre-versioner och allt plattare texter. Att skriva på svenska gör inte en låt automatiskt djupare eller en artist mer intressant. Tvärtom är en dålig text på svenska mycket pinsammare.

1975 sändes en av Nationalteaterns mest kända låtar Barn av vår tid för första gången i P3-programmet Tonkraft. Låten porträtterar dåtidens Göteborgsförorter. Drogproblematik och vuxna som räds sina egna barn, de flummiga, knarkande tonåringarna, står i centrum. En vacker och drabbande text.

I skrivande stund ligger Hov1s låt med samma namn etta på Spotifys Topp 50 i Sverige-lista. Texten beskriver livet i Stockholms innerstad för den övre medelklassens unga vuxna. De sjunger om att festknarka, tvingas svika vänner för att få gå på event, sorgen i att redan ha kysst alla vackra tjejer i Stockholm och det skräckinjagande i att en dag tvingas bo stort i Bagis. P3 spelar den självfallet oavbrutet.

Det är provocerande platt. Ändå är den inte sämre än något annat på topplistan 2021. Något hemskt har nämligen hänt med Sveriges musikklimat under det senaste årtiondet. Det är otroligt trendigt att sjunga på svenska igen och det är min största mardröm. Visst har det absolut alltid funnits lågkvalitativ musik på våra topplistor. Men om vi tar oss en titt på topplistorna för tio år sedan går det tydligt att se att radiopopen med Ola och Eric Saade i spetsen åtminstone var på engelska. Problemet är att dåliga texter på svenska är mycket pinsammare.

För tio år sedan var det relativt få stora artister som sjöng på svenska. Samtliga artister hade ett eget uttryck och en viss poetisk fingertoppskänsla. Ett av få svenskspråkiga spår från topplistan 2011 var till exempel Jag kommer med Veronica Maggio. De andra svenskspråkiga låtarna tillhörde oftast mindre indieartister och även de hade saker att säga och originalitet. Vad ingen visste då var att denna hälsosamma musikkultur redan ett år tidigare långsamt hade börjat brytas ner…

”Jag undrar om den är skriven av en AI-robot matad med Babblarna.”

2010 sändes nämligen det första avsnittet av Så Mycket Bättre som är ett program jag verkligen uppskattar. Det är mysigt att se artisterna uppträda, berusa sig och visa känslor. Därför smärtar det mig enormt att Så Mycket Bättre är en av de stora bovarna i detta drama. Sakta men säkert omvände programmet deltagarna och i förlängningen hela popeliten, till att sjunga svenska texter på heltid.

I vissa fall gick det bra. Miriam Bryant till exempel är en bättre textförfattare på svenska. Även Laleh, som dock hade kört på svenska även innan programmet, kan skriva mycket vackert och målande. Sedan gick det bananas. I dag domineras topplistorna av Så Mycket Bättre-versioner och allt plattare ny pop på svenska. Miss Li, som i forna dagar hade någon form av egen grej med pianospel, hattar och trallsång på engelska släpper i dag låtar likt Komplicerad som är så okomplicerad att jag undrar om den är skriven av en AI-robot matad med Babblarna.

I takt med programmets framfart insåg storbolagen och artisterna att det var lukrativt att skriva på svenska. Nuförtiden vågar jag därför knappt trycka på play när jag ser en ny release med svensk titel. Jag orkar inte höra fler floskler och klyschiga texter som matchas med melodier skapta för att tjäna pengar. Allt låter exakt likadant och jag undrar om det inte finns någon anställd på Universal, Sony eller Warner som värnar det minsta om innovation eller konstnärligt djup.

Att skriva på svenska gör inte en låt automatiskt djupare eller en artist mer intressant. Tvärtom blir det väldigt uppenbart om textförfattaren inte har något att säga med sitt verk. Jag kan inte göra annat än att hoppas på att denna vidriga trend snart dör ut och att alla pop posers återigen lämnar plats till de äkta poeterna.

Författare:
Josefin Östby, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This