KRÖNIKA: ”Men menade du verkligen det du sjöng?”

av | dec 23, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Frågan om hur pass självbiografiska låttexter är tycks vara lika gammal som oförmågan att skilja på verk och person. Men medan män kan skylla på att ett konstnärligt verk inte behöver vara dokumentärt, blir kvinnliga artisters privatliv automatiskt en spelplan för diskussion.

När kvinnor speglar sitt liv i sin konst dyker alltid frågan om hur verklighetsbaserat det egentligen är upp. Kvinnan känns oundvikligt bunden till det privata, och allt hon skriver tas automatiskt emot som en dagboksanteckning. En absolut sanning som snabbt blir stoff för skvallertidningarnas förstasidor. Till skillnad från manliga artister som har fritt spelrum att sjunga om vad de vill, och inte minst vädra deras unkna syn på kvinnor.

Under pressrundan för Mileys Cyrus nya album får hon upprepade gånger frågan om hon menar orden som hon sjunger till sin exman, uppenbarligen för hårda för de manliga journalisternas öron. “You want an apology? Not from me/Had to leave you in your own misery/So tell me, baby, am I wrong that I moved on?/And I, and I don’t even miss you”.

Samma frågor ekas i intervjuerna med Zane Lowe och Joe Rogan. Lowe undrar istället om textraderna “If you’re looking for faithful, that’ll never be me/If you’re looking for someone to be all that you need/That’ll never be me”

Intervjuerna handlar lika mycket om hennes privatliv som hennes musik, och klippen från intervjuerna clickbaitas genom att locka med ex-mannens namn. Självklart vet de att den stora massan är minst lika intresserade av hennes förhållande som det nya albumet.

De manliga journalisterna verkar här vilja ge Cyrus en chans att gottgöra sig själv, att visa att hon inte alls är så kall som sången uppfattats. De verkar helt ha missat musikens konstnärliga syfte. Som att Miley inte har tillräckligt explicita texter ändå, så att det inte borde finnas mycket kvar att förklara.

Miley måste gång på gång förklara för männen som är dubbelt så gamla som henne att albumet var ett sätt att få ut känslor, att musiken fyller ett syfte att processa och fånga ögonblick, inte nödvändigtvis en orubblig sanning. Något hon inte borde behöva förklara men gör tålmodigt ändå.

Det är problematiskt på flera sätt. Dels sätts andra spelregler för kvinnor. Det är bara att konstatera att män inte fått den här typen av frågor. Då finns inga problem att hålla isär verk och person. En kvinna som ifrågasätter en man är för hård, även om hon genom sin karriär beskrivit deras relation väldigt nyanserat.

Det är också något nedvärderande i att de inte ger sig, att de vet bättre och vill få henne att ge en förklaring till sina texter, sin musik och dessutom sitt privatliv. Det är en total oförmåga av dessa vuxna män att inte förstå hur Cyrus kan ha dumpat Hollywood-hunken Liam Hemsworth. Som att Miley borde ha känt att hon nått nirvana med en vigselring på handen.

Här handlar det inte om en vilja att kunna relatera till musik, och få bekräftat att våra förebilder känner samma sak. Att det de skriver om är självupplevt, så lyssnare kan kännas sig mindre ensamma. Det handlar om att en tjej ska tuktas för att hon säger att hon inte behöver en man, en tjej som inte har kärlek som ett livsmål. Eller snarare en tjej som bara är väldigt över sitt ex.

Vill en ha fler exempel på intervjuer som fokuseras på privatliv istället för musiken är det bara att titta på vilken intervju som helst med de större kvinnliga popartisterna. Som alla har ett privatliv som är nyhetsvärdiga på grund av deras enorma publiker, men återigen blir behandlade på ett helt annat sätt än männen. Kanske är det för att kvinnor definieras utifrån sitt privatliv på ett annat sätt än männen, som är konstnärer i första hand medan de kvinnliga artisterna är flickvänner lika mycket som musiker.

Tydligen är det år 2020 fortfarande märkligt med kvinnor som skriver egen musik. Inte är det konstigt att fler och fler större kvinnliga artister drar sig undan och vägrar intervjuer, eftersom all musik de släpper analyseras ner i smulor av kladdigt kärlekstrassel. Det är allt annat än uppmuntrande för nya kvinnliga artister att ge sig in i musikbranschen.

Författare:
Emma Thimgren, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This