I helgen gick årets Festival del Mar av stapeln ute på Asperö. Popmanis Amanda Båmstedt har skrivit om festivalhelgen, om en scen som gick sönder och om andra minnesvärda stunder som infann sig på en av Göteborgs finaste Ö:ar. 

30072016-DSC_0304

Asperö, idylliskt precis som i en dröm bäddade upp den ultimata inramningen för Göteborgs bästa D.I.Y festival som gick av stapeln nu i helgen. Det krävdes inte så mycket mer än en ganska så gemytlig båtresa för att fly från stadens buller ut till den gamla dansbanan och Festival del Mars riktigt imponerande lineup. En kan snabbt märka att festivalen drivs av personer som verkligen brinner för musiken och kulturen, en ser det i allt ifrån deras bokningar till minsta lilla glödlampa och dekoration som hänger ned från den lummiga grönskan. På så sätt uppnår de något kommersiella festivaler nog aldrig kommer att lyckas med. En slags närhet där en inte bara är en individ bland tusentals som går på en festival och ser lite band och artister, istället är alla på festivalområdet en del av festivalen, besökarna är likt arrangörerna och artisterna delaktiga på ett helt annat sätt, det blir närmare och mer äkta. Det finns ingen stor scen med flera meters dike som håller publiken och artisten på behörigt avstånd, inga divalater eller creddiga VIP-band som blänker i solen.

Den lite gråmulna men fortfarande varma fredagseftermiddagen inleddes med Leo Skywell som fick öppna festivalen. Dansbanan var relativt glest befolkad och ett tjugotal personer stod och gungade i takt med musiken. Skywell förtjänade en tätare publikskara än vad som dök upp och antagligen var det båtarnas tidtabell som ställde till det, men det blev ändå en fin inledning på festivalen. Senare under dagen intog Terra scenen och imponerade i vanlig ordning. Det märks att bandet har hunnit bli rejält sammansvetsade och de levererade musik som med en exakt precision lyckas träffa rätt såväl rent musikaliskt som textmässigt. Bandet har hittat en kreativ guldåder fylld med ren och rå energi som leder till den kompromisslösa musik en i dagsläget har svårt att finna någon annan stans.

Fram tills lite efter halv tolv den fredagskvällen hade jag inte sett Avantgardet live, så med ett öppet sinne infann jag mig återigen på dansbanans trägolv och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig få se. Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg kliver på scenen tillsammans med bandet och börjar spela, bara några timmar innan spelningen satt vi på klipporna och blickade ut över havet och pratade om hur glada de var över att få spela på en festival som del Mar och visst syns glöden i deras ögon, de är redo att ge allt. Avantgardet kör på likt en ångvält och efter ett intensivt gig avslutar de med Åh Sverige och publiken hoppar upp på scenen. Att deras texter och musik har betytt mycket för många märks och kärleken går nästan att ta på. Avantgardet låter inte som något jag hört innan, en kanske bäst kan försöka likna dem vid en ny generations Stefan Sundström blandat med The Libertines slutligen tillfixat av Björn Olsson, det låter riktigt bra med andra ord.

Lördagen infinner sig och jag sätter mig återigen på vagnen ut mot Saltholmen tillsammans med andra lite lördagströtta resenärer. Vid färjeläget är det fullt med folk och en kan enkelt urskilja alla festivalbesökare och även en och annan artist från ö-borna, vissa bär på sovsäckar medan andra kånkar på instrument som sedan kommer läggas på flakmoppeförarens tillförlitliga flak. Det är lite charmigt med all denna skärgårdsromantik, lite som Vi på Saltkråkan fast alla barn har hunnit bli vuxna och istället för att springa runt med Båtsman så lyssnar vi på musik.

Väl på plats visar Magna Mater att det inte behövs en tidsmaskin för att få uppleva psykadelisk folkrock igen. Det räcker med att svänga sina lurviga till den hypnotiska When day turns to night för att tro att året är 1967 och inte 2016. Kort därefter är det dags för Sudakistan och deras sångare genomför hela sitt gig med ryggsäcken på, varför vet jag inte men det är ganska så underhållande att se den hoppa upp och ned i takt med deras trummor. De kör på på hög volym och lyckas få publiken att dansa ganska så ordentligt. Sedan ser Makthaverskans allra trognaste publik till att infinna sig i god tid framför scenen, de är många och dansbanan fylls snabbt. Bandet går på och ljudet strular lite, en kan se deras otåliga miner men när de första ackorden tas och Maja Millners sångröst sprider sig ut över publikhavet är de hemma. Publiken skriksjunger med i låtarna och de passade även på att premiära lite nytt material som lät riktigt lovande så nu får en bara hålla ut till början av nästa år då albumet förväntas komma.

Därefter är det Jonas Lundqvists tur, hela publiken har stannat kvar efter Makthaverskan och ropar på honom. Hans band har stått på scenen en liten stund och rätt som det är klättrar Jonas upp vid sidan av dansbanan och svingar sig över träräcket och intar scenen till publikens jubel. Det märks att Göteborg och Jonas nästintill blir synonymer en kväll som denna. Konserten inleds med en specialskriven text och sedan bär det av, trägolvet gungar och det lilla kravallstaketet hålls tillbaka mot publikens tryck av tappra arrangörer. Sedan händer det något jag aldrig har varit med om innan, Jonas kör på så till den grad att den gamla dansbanan byggd av trä som tjänat som troget dansgolv i årtionden går sönder. Bokstavligt talat. Publiken får flytta bakåt och Jonas ställer sig på en stol för att komma närmare publiken och kör vidare med ett brett leende på läpparna och musiken den vill aldrig sluta. Hur blev det då med dansmoovesen jag utlovade i festivalguiden? De infann sig precis som utlovat i form av karatesparkar flygandes i luften och det är bara att konstatera att Jonas är oslagbar live.

Efter att ha spanat in Lilla Lovis som fick avsluta festivalen uppträdandes på en stol på den halvt avspärrade dansbanan var det dags för mig att ansluta mig till lemmeltåget av festivalbesökare som vandrade till Asperö Norra och vänta på den där båten. Det är befriande att veta att Festival del Mar finns när de stora festivalerna kan kännas opersonliga och spretiga, ja rentav tråkiga. Så tack del Mar för de fina spelningarna, den brinnande passionen för musiken och kulturen och för det lysande arrangemanget, vi ses snart igen!

Pin It on Pinterest

Share This