KRÖNIKA: Du är vad du lyssnar på

av | mar 21, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Musiksmak är för många en viktig byggsten av ens identitet, men är ofta det som hårdast justeras innan den står inför omvärldens beskådan. Justeringar som drivs av skam, men i skammen bor också de mest autentiska delar av ens person.

En till synes händelselös lördagskväll har efter många om och men slutat i något form av häng hemma hos oss. Min sambos vänner, som sakta men säkert börjar bli mina vänner, sitter uppradade i Ikea-soffan medan samtalen går varma. Ölburkar töms och nya hämtas från kylen, någon som är lite fin i kanten dricker från flaska. Jag hinner tänka att det kommer bli en lönsam pantning imorgon innan personen bredvid mig säger att dennes mobil håller på att ladda ur, och domen att spela musik har fallit på mig. Jag får lite handsvett medan jag scrollar upp och ner i mitt Spotify-bibliotek. Till slut hittar jag den: listan med 100% kreddig musik. Jag pustar ut och trycker på shuffle.

Fan. Little Black Dress med One Direction börjar ljuda ur högtalarna. Instinktivt trycker jag på nästa tills en acceptabel låt börjar att spelas. Resten av sällskapet verkar inte ha lagt märke till fadäsen, men jag känner hur kinderna fortfarande hettar när jag en stund senare tar en klunk av burkölen. Men varför skäms jag? Musik utgör en essentiell byggsten till den identitet en har skapat för sig själv. Tyvärr speglar inte One Directions’s album Midnight memories – hur svängigt det än må vara – den identiteten jag sen tonåren med stor möda försökt bygga.

Är det så att jag helt enkelt borde tuffa till mig och anamma en mer ”dra åt helvete”-attityd eller har de många mötena på Pustervik med snubbar i små mössor och tighta jeans som (enligt dem själva) besitter en överlägsen smak och kunskap om allt vad musik innebär, och som hånfullt flinat när jag har nämnt något snäppet mer ”mainstream” än deras rättesnöre, helt enkelt satt sina spår?

Men den som skäms kan också skamma. För det är inte bara snubbar i små mössor och tighta jeans som är skurkarna här; jag kan erkänna att jag i smyg har himlat med ögonen när någon envisats med att sätta på en, med mina mått mätt, uppenbart lökig låt på förfesten. Men om jag då frågat varför personen gillar låten hade jag kanske fått veta att det var för att hen hade sin första kyss till tonerna av låten, och att det fortfarande pirrar i magen vid minnet ett decennium senare. Detta är givetvis bara spekulationer, då jag aldrig frågade personen om låten på förfesten.

Om en tar ner allt till jorden och tar det för vad det är blir det nästan löjligt enkelt: musiken vi väljer att lyssna på framkallar någon form av känsla, vare sig det är glädje, sorg eller nostalgi. Den tonsätter människors vardag och de euforiska höjdpunkter och nattsvarta svackor som kommer med livet. Allt det som gör en människa mänsklig.

I den kontexten känns det nästan sorgligt att musiksmaken är den faktorn som oftast hamnar i kläm vid mitt identitetsbygge – det som justeras, putsas till och anpassas efter sammanhang och umgänge. I identitetsbygget skalas mycket av det som gör mig till mig bort och läggs omsorgsfullt i en låda som bara jag har nyckeln till.

Det finns så många mer nyanser av en människa och dennes uttryck att det som rullas ut för omvärlden bara är en piss i havet. Med detta i bakhuvudet lovar jag mig själv att från och med nu öppna fönstret på vid gavel när Shawn Mendes dyker upp på shuffle, spela lite Ariana Grande på förfesten och fråga den stroppiga killen på Pustervik om han ”har lyssnat något på Taylor Swifts nya?”.

 

Författare:
Alva Bergland, Skribent

Foto:
Wellington Cunha

Pin It on Pinterest

Share This