KRÖNIKA: Året som tog musiken

av | dec 13, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Detta var året jag tappade musiken. Mitt i all pandemivardag förlorade jag den. Aldrig någonsin har jag haft så få lyssnade minuter på Spotify. Förlåt alla artister. Förlåt mig själv. Men nu har jag hittat tillbaka.

Detta år började väl lite som alla tidigare år, med stundande förhoppningar om konserter, resor, festivaler och hela natten lång-dansande. Jag hade köpt biljetter till Lollapalooza, en perfekt födelsedagspresent till min sambo tänkte jag. Semester till Berlin för att se BTS på Europaturné och kanske klämma in Way Out West i augusti. Svettas i ett trångt karaokerum och skråla ABBA tillsammans. Där och då drömde jag mig bort till nya musikminnen, känslor och upplevelser.

Så kom det en vecka, i mitten på mars, när allt började. Där allt vändes upp och ned. Helt plötsligt började jag jobba hemifrån på obestämd framtid och förlorade således min dagliga musikhalvtimme i kollektivtrafiken. Och min lunchtimme med musik. Och mina ”behöver sitta och fokusera”-musiktimmar för att undankomma sorlet på kontoret.

Jag kom liksom inte för mig med att lyssna på musik när jobbade hemifrån själv. Istället har rummen fyllts med diverse dagtv-program, tystnad och oljud från byggmaskiner från husbygget på andra sidan gatan. Och istället för att alltid ha sällskap av hörlurar, fyllda med musik, gicks alla lunchpromenader ensam, med bara omgivningen som ljud.

Hela det här året har det känts som att livet, det vanliga, satts på paus varpå jag förknippat musiken till vanliga. Såhär i efterhand, när jag utvärderat mig själv, lutar det åt att detta var en underliggande försvarsmekanism för att koppla bort allt på något sätt.

Det är nästan som att jag har glömt all musik jag lyssnat på i år. Som att jag drömt det. Levt i en musiklös dvala.

Som tur var väcktes jag upp ur den. Tack och lov. I och med uppvaknandet är det som att jag ser på musiken, på låtarna och på artisterna med helt nya ögon. Som en nyförälskelse. Medan jag lyssnar känner jag alla minnen, alla platser och alla känslor musiken har gett mig. Hittat tillbaka till att ha olika soundtracks för ens liv. Det är som ett doftminne, hur en doft fast en melodi kan slunga en rakt in i ett minne nästan lika gammalt som en själv. Det blev nästan överväldigande. Hur kan jag någonsin ha tappat musiken? Musiken finns ju i allt?

Alla filmer, tv-serier, reklamer, sommargator, butiker, restauranger, i kompisar, i sorg, i glädje och i kärlek. Den finns där även utan konserter, festivaler och fester.

I och med min nyfunna kärlek till musik igen så känner jag en sån vördnad för vad musikkreatörer gör för oss? De hittar sätt att förstärka en känsla, hedra en person, göra oss glada, ledsna och alltid finnas där. Tillgängligt för de flesta. Genom århundraden har musiken funnits för att väcka något inom oss, vad det en kan vara. Musiken har delat oss, skapat konflikter, plågat oss och förenat oss. Musik är makt.

Detta år tog musiken ifrån mig. Tills nu. Jag har tagit musiken tillbaka. Och hårdare än någonsin kommer jag klamra mig fast vid den. Jag längtar till alla nya minnen den kommer ge mig.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotograf: Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This