KRÖNIKA: Ah, look at all the vilsna människor

av | okt 4, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

”Förekomsten av covers har i, triggervarning, d*ssa t*der blivit vanligare. Lägereldskänsla i all ära, men fick vi inte tillräckligt av den när Sverige föll in i en kollektiv Så Mycket Bättre-bubbla?” – läs Matilda Rånges redogörelse om coverinflationen bland popartister.

Allt är Monica Z:s fel. Och Ellinor Rydholm som dog och begravdes i byn. Om Beppe Wolgers inte knåpat ihop en svensk version av Beatles Eleanor Rigby, hade jag kunnat fortsätta möta grannens blick i hissen. Så blev, som känt, inte fallet. Beppe Wolgers skrev en genialisk översättning till Monica Zetterlunds sjätte, självbetitlade album Monica 1967 och är ett givet spår på mina efterfest-spellistor.

Det föll sig därför naturligt att den, en fredagskväll och några glas rödpang in, sattes igång. Introraden ”åh, alla dessa vilsna människor” dånade ur högtalaren. Som sig bör förklarade jag för min vän, vi kan kalla honom Kasper, att Monicas version givetvis är bättre än Beatles. Ett högljutt fnys och en lång harang om stråkarrangemanget var svaret på det provocerande påståendet. Jag blev även informerad om att det finns en annan Beatles-dänga, som enligt Guiness World Records, har rekordet i coverversioner. Om en trött tvåbarnsmamma från våningen under bankade på en timme senare och frågade om det verkligen var nödvändigt att spela alla 1 600 tolkningar som finns av Yesterday? Det är korrekt. ”Självklart inte” svarade vi, trots att det var ytterst angeläget. Kasper ville bevisa att ingen tolkar Beatles bättre än Liverpool-kvintetten själv.

Coverfenomenet har förföljt mina tankar sedan dess. Förekomsten av låttolkningar har i, triggervarning, d*ssa t*der blivit vanligare. First Aid Kits Come Give Me Love, Lykke Lis I Will Survive. och Miley Cyrus Heart Of Glass är bara några exempel från senaste månaden. För att inte tala om Amasons version av The Knifes Heartbeats, som José González redan hunnit tolka. Ingen av dem slår originalen, kanske är Monica Z undantaget som bekräftar regeln.

Tali Da Silva, kulturjournalist på SVT, menar att pandemin och covertrenden kan hänga ihop.

– Dels tror jag det beror på att kändisar har vältrat sig i covers på sociala medier under karantäntiden, för att ha någonting att göra. Jag tror också att, i en otrygg coronapandemivärld, söker man sig till någonting som känns tryggt, både för artister och fansen. Att få lyssna på gamla goa låtar som man känner igen ger en mysig lägereldskänsla, säger hon till Musikguiden i P3.

Lägereldskänsla i all ära, men fick vi inte tillräckligt av den när Sverige föll in i en kollektiv Så Mycket Bättre-bubbla? Jag kastade in handduken när Ted Gärdestads För kärlekens skull förvandlades till en krystad gospelversion av Danny Saucedo. E-types tolkning av Timbuktus Det löser sig är inte heller en dänga att hänga i julgranen, knappt i en garderobsblomma. Med det sagt har TV4-spektaklet även haft en påverkan på mina förfester och löprundor. Lalehs magiska cover på Eva Dahlgrens Ängeln i rummet och Maja Ivarssons håll käften-version av Pugh Rogerfelds Mitt bästa för dig spelas flitigt även i dag.

”Vem vet, kanske kommer zoomers
tro att geniet bakom Don’t look Back In Anger är Felix Sandman.”

Under 50-talets första hälft användes begreppet cover framförallt om inspelningar som vita artister i USA gjorde, baserade på svarta rythm & blues-artisters originallåtar, enligt Nationalencyklopedin. Originalet till Elvis Presleys Hound Dog spelades exempelvis in fyra år tidigare av Big Mama Thornton. Företeelsen återspeglar hur starkt segregerad popmusiken var och svarta artisters kamp att nå framgång hos den vita publiken. I dag har begreppet en betydligt bredare betydelse och kanske går det inte att måla in alla covers i ett hörn. Det handlar snarare om tre olika kategorier: 1. Covers som lynchar originalet. 2. Covers som bräcker originalet. 3. Covers som man trodde var originalet.

Till första kategorin hör exempelvis, förutom Dannys försök till en rättvis Ted Gärdestad-tolkning, Darins slaktning av Coldplays Viva La Vida. Håret reser sig fortfarande när den banala tolkningen gör sig påmind. Det är däremot en annan manlig popartist som kniper förstaplatsen, nämligen Felix Sandman. Han hade mage att tolka Manchesterbröderna Gallaghers låtskatt. Sandman lyckades med det omöjliga: att förvandla Don’t Look Back in Anger till dynga.

Monica Zetterlunds Ellinor Rydholm är, som redan nämnt, en cover som både slår originalet och sätter en ny prägel på låten, enligt mig. Enligt Kasper saknas stråkarrangemanget. Enligt grannen från våningen under är det en högst ointressant fråga och i stället borde sömn prioriteras.

Till sista kategorin hör låtar som Dancing in the Moonlight och Internationalen. Kanske beror det förstnämnda på att jag är ett barn av min 90-tals tid och Toploader gav låten nytt liv i filmen Eva & Adam – Fyra födelsedagar och ett fiasko. Långt senare kom det till min vetskap att King Harvest står för originalet. Gällande Socialdemokraternas anthem Internationalen är ursäkten studentsittningar i Uppsala. I stället för ”Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är”, sjöng på pickalurven-studenter ”Mera brännvin i glasen, mera glas på vårt bord”. Kanske är jag oupplyst, kanske speglar det vår samtid. Vem vet, kanske kommer zoomers tro att geniet bakom Don’t look Back In Anger är Felix Sandman.

Författare:
Matilda Rånge, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This