Foto: NBC

Foto: NBC

September tar sitt sista, skälvande andetag, och med sig ner i det obönhörliga bråddjup som tiden är åker (bland annat) också tre långlivade tv-serier. FuturamaBreaking Bad, och Dexter (kolla in Malin Nilssons krönika om seriemördaren här: http://popmani.se/blog/2013/09/26/lets-talk-about-dexter/). Fans över hela världen har skrivit, pratat, sett om, plockat isär, byggt upp och analyserat alla dessa sista avsnitt. Men vad är det egentligen som gör ett bra slut? Och hur säger man hejdå på ett värdigt sätt till karaktärer som funnits i flera år?

Som ni vet så är jag ett stort fan av Vänner, vilket verkligen inte är så självklart då jag inte hade tillgång till kanal 5 förrän en bra bit in i tonåren (nu låter det som att det var synd om mig, och det vill jag bara poängtera att det var det verkligen inte. Det hade bara slumpat sig så att mina föräldrar inte var så förtjusta i TV:n som fenomen, om det inte var för nyhetsförmedling eller högkvalitativ underhållning, typ Morden i Midsummer). Så många dagar efter skolan cyklade jag hem till kompisar och hängde kvar tills långt efter läxorna var färdiga bara för att kunna kolla på kompisarna i Greenwich Village. Jag kommer ihåg hur jag fler gånger tänkte ”hur kan man skriva såhär bra, hur kan någon vara såhär otroligt rolig?”. Jag tycker fortfarande att vissa av passagerna i Vänner är några av dom bäst sammansatta (manus, regi, skådespelare, kontext, scenografi) i hela världen. Ja, jag sa det. I. Hela. Världen. Och jag är knappast ensam om det.

Sista avsnittet, grandiost nog kallat just The Last One, sågs av över 50 miljoner tittare när det sändes den sjätte maj 2004. Jag tror att när regissören Kevin S. Bright tillsammans med manusförfattarna David Crane och Marta Kauffman började planera inför den tionde säsongsavslutningen, så hade dom det på känn. Innan dom började skriva tittade dom på mängder av andra seriers final episodes, för att helt enkelt kunna plocka russinen ur kakan. Kauffman har senare sagt i intervjuer att hon gillade avslut som förblev sanna mot hela serien. Något som man ändå måste säga att dom lyckas med i The Last One, med alla trådar och säckar och whatnot knyts ihop, innan hela gänget symboliskt lämnar lägenheten för att gå till Central Perk. Fortfarande tillsammans, fast på ett annat sätt. 10 000 till den som inte grät då.

Men det kan ju också gå åt motsatt håll. Hade Vänner fortsatt en säsong till är det inte säkert att avslutet hade varit lika ljuvt. Jag är till exempel väldigt osäker på om tronarvingen How I met your Mother kommer klara att hålla skenet uppe hela den nionde säsongen. Nu har vi till och med fått se The Mother, så vad är det egentligen vi väntar på? Kommer tittarna att sitta lika klistrade när det känns som att man redan sett allt en gång? Även Neil Patrick Harris har ett bäst före-datum (okej, inte NPH himself, men Barney då). Det värsta som finns i TV-sammanhang måste ju vara när tittarsiffrorna dalar, manusförfattare, regissörer och producenter byts ut på löpande band, och helt plötsligt står det en död kille i duschen och allt var en dröm. Eller så sprängs hela din gamla stad upp i luften. Eller så spelas Don’t Stop Believin’ jättehögt innan allt bara blir svart (OBS detta omtalade slut råder det ofattbart delade meningar om. Jag och ungefär halva internet är skeptiska, medan andra halvan tillsammans med en av Lost-skaparna Damon Lindelof, älskar det).

Jag tror att det handlar om att hamna precis rakt på den där hårfina gränsen mellan tråkiga upprepningar, och konfektsnuvade nu-får-man-ju-inte-veta-ALLS-vad-som-hände!?-reaktioner. Att avsluta en relation med någon som man skrattat med (och åt), bölat ihop med, haft som socialt kitt och ice-breakers i ett flertal sammanhang, och tagit livsråd (!) ifrån kan verkligen bara heartbreaking. Så, ha snusförnuft nog att avsluta i tid, men hjärta nog att ge den trogna tittaren ett värdigt avslut med sina bästa vänner.

Pin It on Pinterest

Share This