King Khan har under hela sin karriär utmärkt sig genom urflippade liveframträdande och en minst sagt excentrisk persona. Förutom att ha blivit svartlistad på en hel drös konsertlokaler i hemstaden Montreal, har han även grundat dödskulten Kukamongas och dessutom hunnit med att trycka upp sitt nakna arsle i ansiktet på Lindsay Lohan under Cannes-festivalen 2009. 

Han är, med andra ord, vad man på svenska brukar kalla för skogstokig.

Pressbild

Pressbild

Av en sådan person är det naturligtvis svårt att veta vad man egentligen ska vänta sig, men att detta skulle bli en upplevelse utöver det vanliga kändes på förhand ganska givet.

Det åtta man starka soulbandet The Shrines inleder utan Khan. De drar av ett kortare jam, ungefär som för att presentera sig själva för publiken.  Efter ett par minuter glider Khan själv in på scenen, iklädd guldcape, fjäderskrud och ett nästan majestätiskt självförtroende. Då tar det fart på allvar. 

Den hopplöst svängiga garage-soulen är svår att värja sig emot, men med Khan på scenen blir det fullkomligt omöjligt. Hela bandet är i ständig rörelse och med snortajta framföranden och en oemotståndlig scennärvaro får de hela publiken att dansa efter deras pipa. Khan själv far ständigt från scenkant till scenkant – och plötsligt ut i publiken och upp på scen igen. Det gör att han får en oerhört intensiv publikkontakt, i bästa tänkbara utförande.

Showen blir i slutändan dock lite som den där skithäftiga legoborgen som jag fick i present på min 8-årsdag. Ett tag är det helt ofattbart kul och uppslukande men när den barnsliga förtjusningen väl har klingat av, vill jag liksom gå vidare och leka med något annat. Under den sista kvarten har bandet bränt av alla sina bästa tricks, och då avtar både sensation och tempo en aning.

Men fram tills dess är King Khan & The Shrines nästan religiöst övertygande. 

 

Pin It on Pinterest

Share This