Jungle: “Människor kan lära en om ens egna låtar”

av | Sep 13, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

För fyra år sedan släppte Jungle sitt hyllade debutalbum, och nu är de tillbaka med sitt nya album Forever. Vi mötte upp bandets kärna, duon Josh Lloyd-Watson och Tom McFarland, för att ta tempen på Jungle.

Det är eftermiddagssol och stämningen är hög i baren på hotellet Hobo i Stockholm. Jag får en kall pepsi serverad framför mig, och till en början är det bara jag och Josh Lloyd-Watson som sitter på tu man hand, medan Tom McFarland, för övrigt bländande vitklädd från topp till tå, tar en cigg i solen. Vi är omringade av barsurr och någon typ av frenetiskt housebeat.

Jungle slog igenom för fyra år sedan när de släppte sitt självbetitlade debutalbum. De blev signerade på det legendariska skivbolaget XL och gjorde entré med sin musik som kan beskrivas som neosoul, där falsettsång blandas med musik med rötter från 70-talets soul -och funkscen. Bandet är egentligen ett kollektiv med sju medlemmar, men själva stommen är just duon som jag möter på hotellet. De är musikerna och kompisarna som har hängt ihop sedan tonåren, med bas i London.

Bandets nya album Forever ska snart till att släppas, och jag frågar Josh Lloyd-Watson om hur processen såg ut bakom inspelningen. Lloyd-Watson funderar en stund.

– Svår fråga… Processen var intressant. En försöker alltid att utveckla vad en skapar. En vill alltid överraska sig själv, och skapa något som känns nytt för oss. Något som går djupare, på en emotionell nivå.

Lloyd-Watson menar att det är därför de har väntat fyra år med att göra ett nytt album. Det går inte att tvinga fram vad deras album ska kretsa kring. Någonting var tvunget att hända i deras liv som skulle göra det värt att skriva låtar om. Lloyd-Watson fortsätter:

–  En måste få dessa livserfarenheter och sedan försöka förstå dem i musiken som en skapar. Det är vad som är nytt med det här albumet, det är mer autobiografiskt. Det handlar mer om våra känslor och reaktioner på olika händelser i våra liv och det som vi har gått igenom. Vi gick igenom uppbrott, och en skulle kunna argumentera för att det här albumet är ett album om kärlekens cirkel. Vare sig du blir förälskad, eller slutar att vara förälskad, det är ungefär samma känsla.

Lloyd-Watson hinner precis avsluta meningen när duons andra del, Tom McFarland, vandrar in och slår sig ned i soffan mittemot mig. Två låtar på det nya albumet, California och House in L.A., kretsar kring USA:s solkust Kalifornien vilket får mig att undra vad de har för band till platsen. Josh Lloyd-Watson tar ordet.

”För brittiska musiker är Kalifornien generellt en väldigt romantiserad plats.”

– Kalifornien var en plats där jag träffade någon som bodde där och blev förälskad i den personen. Kärleken kan vara någonting kraftfullt, det kan få dig att göra galna saker som att flytta tvärs över jordklotet. Så jag flyttade för att följa kärleken, och det råkade bli Los Angeles. Det är en väldigt inspirerande plats. Tom reste dit också, och vi arbetade där ett tag. Sedan kom vi tillbaka (till England) och avslutade plattan.

Duon lyser upp när de pratar om platsen, och Tom McFarland instämmer med Josh även om han inte har en lika emotionell koppling till platsen som Josh.

– För brittiska musiker är Kalifornien generellt en väldigt romantiserad plats. Genom kulturen och musiken blir en på något vis direkt dragen till platsen. Det är romantiskt, så annorlunda, nytt och levande. Himlen är fantastisk och det är så många jävla palmer där överallt. Det var fantastiskt att åka dit och spela vår musik för första gången. Vi tänkte: “hur fan kom vi till L.A.?”. Det var intressant att se om drömmen matchade verkligheten, och det gjorde den.

Josh berättar om ett minne. De båda står på stranden i Los Angeles och ropar “vi gjorde det, vi kom hit”. De hade föreställt sig platsen många gånger, och att äntligen komma dit kändes uppfriskande.

På tal om palmträd och blåa skyar, kommer jag att tänka på Jungles visuella framtoning. Jungle har en utpräglad estetik, från själva loggan till musikvideor som ofta går i klara färger, kombinerat med koreograferad dans. Det är som att Jungle bygger upp en egen värld i sina musikvideor. De båda håller med om att det egna världsbyggandet är en del av målet med den visuella presentationen av Jungle. Tom McFarland förklarar att just dans alltid har varit något som de har uppskattat att titta på, och att de blir exalterad av att se dansare uttrycka sig till deras sånger. När jag frågar om de har några favoriter av deras musikvideor svarar Tom McFarland snabbt.

– Ja, Cassio. Videon har ännu inte släppts, men den är vacker. Men just nu är en favorit även videon till Heavy, California.

På tal om deras musikvideor, är det en av dem som sticker ut. Det är musikvideon till Happy Man, som i kombination med texten ter sig kritisk till värdet av pengar. Även deras låt Busy Earnin, från första albumet, skulle kunna tolkas som en typ av kapitalistisk kritik. Tom McFarland nickar och svarar:

–  Jag tror att vår musik alltid kommer att ha ett vasst element i sig, en cynisk syn på livet. Vi förstår hur systemet fungerar, och vi är rätt intresserade av…”the matrix” – att världen inte är vad den verkar att vara. Majoriteten tror att vi lever i en typ av utopi, och att de har det bästa sättet att leva på i den här världen. Men många människor glömmer bort kärleken och familjen. Det är de viktigaste tingen. När vi är ute på turné har vi upptäckt att den viktigaste platsen, där du känner dig som mest älskad och behövd, är hemma med dina nära och kära. Jag tror att folk glömmer bort det, särskilt just nu när sociala medier ger dig förväntningar på hur man bör vara och se ut, och att du måste ha roligt hela tiden. Sådan är inte verkligheten. I våra låtar finns det många lager, det är som att du kan öppna en dörr till källaren och hitta flera meningar bakom varje låt.

”Kritiken det bästa sättet att lära sig om sig själv.”

Däremot, menar McFarland, är låtarna inte politiska i sig. Han menar att politik är någonting galet, och att det snarare handlar om hur människor går igenom livet, och att de ser hur det skulle kunna se annorlunda ut. Duon har känt varandra sedan tidiga tonåren och jag undrar om deras syn på musik har förändrats genom åren, och i så fall hur.

–  Ja, vi är uppenbarligen äldre, visare och antagligen lite mer cyniska, säger Tom McFarland.

Han tänker efter, och uttrycker att framför allt är de närmare varandra än tidigare, på grund av alla upplevelser de har haft tillsammans. De kan vara mer kritiska till varandras idéer utan att det blir en kamp mellan varandras egon, och de försöker alltid göra vad som är bäst för varandra. Och så vill McFarland alltid imponera på Josh Lloyd-Watson. Lloyd-Watson blir förvånad och skrattar till. Tom McFarland ler och nickar.

–  Jag tänker alltid “hoppas att Josh gillar det här”. Det är viktigt att våga vara kritiska till varandra, många människor är rädda för det. Så länge inte kritiken är driven av ens ego, så är kritiken det bästa sättet att lära sig om sig själv, säger Tom McFarland.

Att hantera kritik är svårt när det gäller två personer, men hur är det då när det gäller ett helt kollektiv? När Jungle inte skriver låtar, är de inte två personer – utan ett sjumannaband. Hur fungerar egentligen Jungle-kollektivet?

–  Personerna som spelar live med oss sjunger även en hel del på albumet. Det var viktigt för oss att ha med ett kvinnligt perspektiv på albumet. Särskilt eftersom albumet kretsar kring kärlek och förhållanden, fortsätter Tom McFarland.

Han fortsätter att berätta om kollektivet. Om alla i kollektivet hade varit med i studion hade det tagit väldigt lång tid att skapa albumet, eftersom det är svårt att ena så många åsikter. McFarland är dock tacksam för att ha möjligheten att arbeta tillsammans med så många andra kreativa människor, han nämner dansare, producenter och assistenter.

”Många av våra låtar har fått en förändrad betydelse genom tidens gång.”

Vi går vidare till att diskutera kritik. När Jungle släppte sitt debutalbum fick de nästan genomgående positiv kritik. De blev nominerade till det prestigefyllda brittiska priset Mercury Prize och deras musik spelades bland annat i den kända tv-serien Breaking Bad. Hur hanterar de den typen av kritik?

–  Jag tror att du måste ignorera det, eftersom människor alltid kommer att ha både positiv och negativ kritik. Om du lyssnar för mycket till positiv kritik så kommer det att påverka ditt ego på ett negativt sätt, men det är naturligtvis underbart att människor kan känna ett band till vår musik och bli engagerade i vad vi gör.

Kanske är det dessutom ännu svårare att ignorera kritik idag, i och med sociala medier, frågar jag duon. Tom McFarland instämmer. Visst har de mer av strålkastarljuset på sig idag, efter att de släppt sitt debutalbum och med sociala mediers närvaro. Samtidigt säger han att de är redo för uppmärksamheten, eftersom de har uppnått vad de vill med albumet även om det inte ens har släppts än, eftersom det är ett helande album.

I höst åker Jungle på turne, i USA såväl som i Europa. När jag frågar om de har någon favoritplats att spela på, visar det att skandinavien är en favoritplats för bandet. De har tidigare spelat på festivalen Way Out West såväl som på Popaganda. Josh Lloyd-Watson går iväg en stund, och jag och Tom McFarland fortsätter att prata om hur de förhåller sig till att spela live gentemot att spela i studion. Tom McFarland har en positiv hållning. Han tycker om att spela live eftersom en inte har kontroll. Om publiken är entusiastisk är det givande eftersom de sprider energi, är publiken motvillig ser de det som en utmaning de gärna tar sig an.

Förutom turnéer, gör Jungle – som idag – en hel del intervjuer. Tom McFarland menar att det är givande.

–  Ju mer du pratar om vad du gör, ju mer förstår du det ifrån ett annat perspektiv. Många av våra låtar har fått en förändrad betydelse genom tidens gång. Ofta förstår du inte riktigt vad du säger förrän efter du har sagt det och kan se tillbaka på det.

Har du något exempel?
– Exempelvis låten Lemon Lake. När vi skrev den låten hade jag ett bra förhållande med min flickvän, och det hade inte Josh. Nu är min flickvän inte längre med mig, och Josh har gått igenom två förhållanden, så den låten betyder ungefär samma sak för mig som den gjorde för honom under den tiden. Det är fascinerande att våra låtar skiftar i betydelse och utvecklar en ny mening. Människor kan lära en om ens egna låtar.

Tiden börjar rinna mot sitt slut, men innan skiljs åt i baren får jag några musiktips, och får en inblick i vad duon själva lyssnar på. Det är en blandad mix av filmmusik av Ennio Morricone, såväl som modern jazz Kamasi Washington och soul av Kadhja Bonet. De bryr sig inte om genreindelningar, och det är något som även märks i deras musik. Visserligen kan bandets musik kategoriseras som neo-soul, men det är en för snäv gränsdragning. Jungle rör sig utanför ramarna, och kanske är det just det som gör dem intressanta. Eller som Tom McFarland själv uttrycker det:

–  Vi försöker att vara gränslösa i vad vi skapar, därför att vi tror att gränslösheten är det enda sättet som kan ge dig ett rätt svar.

Med dessa sista ord skiljs vi åt, och jag rör mig bort ifrån Hobo hotell i eftermiddagens kisande kvällssol.

Jungle släpper sitt album Forever 14 september genom skivbolaget XL Records, och spelar live på Vasateatern i Stockholm den tredje november i höst.

Författare: Saskia Rubensson, Redaktör.

Bild: Press.

 

Pin It on Pinterest

Share This