June Vide: ”Vi blir alla dårar av att vara kära”

av | feb 20, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Sedan debuten förra våren med låtarna Blue och No Need har June Vide släppt ytterligare två singlar. I dag står vi för premiären av bandets debutalbum A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All The Time) som släpps i morgon.

Klara Malmer, Agnes Båth och Sally Otter Arosenius utgör trion June Vide. Drömskt, filmiskt och melankoliskt á la Twin Peaks är ett sätt att beskriva bandet. Syntigt, med stora ljud och reverb är ett annat. I maj förra året debuterade de med singlarna Blue och No Need, och har sedan dess släppt ytterligare två låtar. Nu efterföljs singlarna av debutskivan A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All The Time).

– Just med titeln på skivan ville vi ha något som speglade innehållet, att någonting kan kännas så stort och viktigt när man är mitt i det, men efter ett tag kan man se på det med klar blick, och då kan det nästan bli komiskt. Att någonting kan vara poetiskt och på allvar men ändå med självdistans, ”I Lose My Mind All The Time”, är väl vårt försök till det, berättar Agnes.

Det är Agnes och Klara som skrivit både texten och musiken, en process som började redan innan de hade bestämt sig för att göra en skiva, och innan June Vide överhuvudtaget fanns på kartan. Sally värvades ungefär ett år senare som bandets basist och det var då June Vide bildades på riktigt. Sedan dess är de en given trio. 

– Jag kallar alla killar som jag träffar för grekiska gudar, går upp i det totalt och som många andra har jag ett slags behov av att försöka fånga det där i låtar, kanske för att själv förstå vad jag känner. Men att skriva någonting om nuet i det stadiet tror jag är omöjligt. Man kan aldrig förstå vad som sker medan det sker, det gör man först efteråt. Men såhär med skivan i handen kan vi konstatera att stora känslor har definitivt stormat, vi blir väl alla dårar av att vara kära. Vår skiva handlar kanske om den galenskapen, berättar Agnes om processen bakom låtskrivandet.

– Att prata om vad skivan handlar om leder rätt in på varför vi skriver, hur vi skriver och hur låtarna har kommit till, eftersom det från början inte fanns någon tydlig bild om en berättelse. Vi har lite olika ingångar, jag börjar ofta med det musikaliska och har kanske en tydlig känsla eller ett specifikt synt-ljud som jag gillar och du [Agnes] har kanske ett lite mer abstrakt tema. När vi började skriva tillsammans försökte vi hitta den där gemensamma världen, både textmässigt och ljudmässigt. Och det resulterade i de här låtarna. Så skulle man kunna säga, säger Klara.

Så ni skulle inte säga att det finns någon specifik uppdelning?
– Nej precis, och det tycker jag också är fint. Till exempel med låten Holy, då skickade du [Klara] en hel första vers till mig som du hade skrivit, och sedan skrev jag den andra versen. Och det är så fint för jag skrev min vers från var jag var, och du skrev din vers utifrån var du var. Det blir en väldigt tydlig låt i sin helhet, men för oss är det olika. Och så är det med alla låtar, vilket är härligt, säger Agnes.

– Ja, för vi tolkar liksom varandra på något sätt, och sedan läser vi in egna saker i det. Det är ju väldigt speciellt, alla andra som lyssnar på låtarna hör ju en låt men för oss är det inte så, samtidigt blir det ändå en helhet som funkar och blir logisk, fortsätter Klara.

”Jag tror också att det är viktigt att särskilja på musikaliska influenser och litterära influenser.”

Vad har ni haft för inspiration till skivan?
– Det handlar väldigt mycket om vad vi har gjort när vi har skapat musiken, ofta lyssnar vi på någon, typ Molly Nilsson om vi vill bli lite pepp, eller typ Twin Peaks om vi är bakis. Det finns liksom de två olika ”moodsen” tror jag. Det ena är det här atmosfäriska Twin Peaks-iga och sen andra hållet mer upptempo-syntigt med Molly Nilsson. Men det är ju bara två exempel, säger Agnes.

– Jag tror också att det är viktigt att särskilja på musikaliska och litterära influenser. Och det handlar framförallt väldigt mycket om vår metod för att skriva låtar. Att vi sätter oss och lyssnar på något, kollar hur det låter och vilka ljud som vi gillar. Väldigt tidigt i skrivprocessen var vi dessutom väldigt mycket mer inne i litteraturen. Så det har varit väldigt olika, säger Klara.

Tidigare har de jämförts med artister som Bon Iver och Beach House men June Vide har också hittat ett eget sound, ofta med mycket synth, reverb och drömmiga ljud i kombination med mjuk stämsång och slowtempo-beats.

– Det är skitsvårt att förklara ett sound, men jag tycker att samtidigt som det låter snällt så har det liksom vassa armbågar. Det finns någonting som ligger och skrapar på ytan, säger Sally.

– Det är någonting som vi har jobbat mycket med, att försöka göra motsatser. Det får inte bli för snällt. Sedan är det nog också så att vi kanske ofta tänker att vi är hårdare än vad vi är och att vi tycker att vi gör någonting som vi själva tänker är ett hårt ljud, men att det ändå framstår som soft, men vi har ändå dragit det dit vi vill, säger Agnes.

– Och så kommer det alltid vara, att man själv har en bild av hur man låter och att det nödvändigtvis inte behöver uppfattas likadant av andra. Men det är egentligen inte så viktigt för oss, fortsätter Klara.

”Vi har kastats runt i alla olika känslor som kommer med att den här skivan ska ut i världen, men nu är vi klara och det känns stort.”

Agnes och Sally känner visserligen varandra sedan länge, och har spelat tillsammans förut. Agnes och Klara däremot träffades för bara några år sedan på Biskops Arnö Folkhögskola. Och det var först efter en dimmig utekväll som idén om att göra musik tillsammans föddes.

Vad betyder skivan för er?
– Det är ju en barndomsdröm som går i uppfyllelse, visst är det? säger Sally.

Ja, alltså att verkligen ge tid till att göra någonting som jag har velat göra länge, och som jag tycker om så mycket. Att få gå in i det helt och ha några som hela tiden vill samma sak och också tycker att man är bra. Det har varit så jävla fett, säger Agnes.

– Jag tror nog inte att jag skulle hållit på med musik i dag om det inte varit för det här, eller jo det hade jag nog, men inte på det här sättet. Det är en helt annan sak att skriva tillsammans med någon annan, inte lika ensamt och läskigt. Vi har såklart kastats runt i alla olika känslor som kommer med att den här skivan ska ut i världen, men nu är vi klara och det känns stort, säger Klara.

Utöver själva musiken har dessutom skivans omslag haft en betydande roll i de sista förberedelserna inför albumet. Det är designat av vännen och illustratören Lina Jansson, som också utformade bandets logga inför debuten förra våren.

– Vi hade från början en tanke om att vi ville ha en målning. Men vi pratade också om att en målning lätt kan bli för dramatisk och eftersom vår musik är väldigt dramatisk så ville Lina dra det lite åt andra hållet. Till exempel med bilen som är med, att det på något sätt tar udden från det dramatiska, eller havet som ligger stilla istället för att storma. Så det var hon som kom med den tanken. Och det blev väldigt bra, säger Agnes.

Den 21 februari släpps äntligen debutalbumet i samband med en releasespelning i Scalateaterns källare på Wallingatan i Stockholm med fri entré och start från 21.00.

Författare:
Sara Jones, Skribent

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This