Jag hoppas att ni alla någon gång upplevt Amanda Elsa Larsson. Jag kan utveckla i timmar, men väljer att skriva att hon är en av de mest varma och intelligenta människor jag någonsin träffat. Energin i rummet stegrar och när man säger hejdå mår man 10 gånger bättre trots en bra dag. Amanda Elsa Larsson är låtskrivare och sjunger i JUDITHS. Hon har vågat släppa allt för att ge järnet och kämpa för musiken som är det som hennes hjärta slår för.

Fotograf: Tilde Hjelm

Fotograf: Tilde Hjelm

Vem är Amanda Elsa Larsson och vem är JUDITHS?
– 
Amanda Elsa Larsson… Det är ju jag. Jag är en människa som drömmer om att få jobba med musik i resten av livet. En människa som precis sagt upp sig och börjat frilansa med allt möjligt, bl.a. som fotograf och regissör för att kunna finansiera min musik. Jag drömmer mycket, väldigt väldigt mycket. Jag blir på något konstigt sätt lugn när jag tillåter mig själv att drömma stort.

– Då känns det som att det är helt okej att inte vara där nu, för jag kommer ju nå dit och då kommer jag må jättebra. Det är en trygghet att tänka så. Att jag kommer kunna leva på musiken. En sida av mig säger ”Men va? Kom igen nu, Amanda, vakna upp, skärp dig! – Du måste ha ett jobb.” Medan en annan sida säger; ”Drömmer du inte större än så här?” Jag drömmer inte om att slå igenom i hela världen och bli stor. Men jag drömmer att kunna spela och åldras med musiken.

– Jag tror också att jag kommer vara bäst om 20, 30 år. När jag vuxit in i det. Just JUDITHS står för många av de kvinnliga förebilderna. Starka kvinnor som vågar vara sig själv. Med mig i bandet har jag Ida Kjellberg, Anton Alvin, Anna Henriksson, Erik Björksten och David Davling Lingdell. Helt fantastiska musiker. Namnet JUDITHS är från min mammas mormor som levde vid havet i en ganska karg fiskeby, men som lämnade sin fästman och drog ut i världen. Eller det kanske var till Falköpingstrakten, med musiken. Den historien som jag hört genom min mamma är väldigt inspirerande för mig.

Vad eller vem kan få dig att känna precis allt?
– 
Jag svarar nog scenen på den frågan. Jag älskar att framföra något på scen. Det är inte bara för att bli sedd, det kan man säkert tolka som och det kanske ligger något i det. Men det är en plats där jag känner mig trygg och jag förknippar scenen med värme och lek. Jag känner att jag är ärligare där än vad jag är någon annanstans. Jag ser scenen som en tillgång. I vardagen försöker jag vara ganska vettig. Jag försöker jobba och göra allt det där en ska göra. Men på scen får jag släppa lös allt det som jag annars inte släpper ut. Jag tillåter mig själv att vara mycket. Att vara Amanda, fullt ut.

amanda4

Fotograf: Tilde Hjelm

När du har spelat live har du ibland ursäktat dig för dina ledsamma texter. Hur känns det att sjunga om det som en gång varit?
– Det känns väldigt, väldigt skönt. Det har funkat som en slags bearbetning för mig. Det har blivit så tydligt att jag inte känner någonting för den där personen längre.

– Förra året var ett år då allt verkligen sket sig, många gånger. Det var också då som jag började skriva och det var tack vare att det sket sig som jag vågade börja hålla på med musik. Det hade tidigare varit den andra personens grej och genom att jag började skriva musik så var det som att jag tog rätten till att också få göra det. Så det har varit en bearbetning men jag har även fått användning av det jag varit med om.

Berätta om din kommande singel!
Som Havet heter den och den handlar om något helt annat. Jag har skrivit den till ett barn, till en ny generation. Havet handlar om vad vi ger efter till dom som kommer efter oss. Att vi har ett stort ansvar. Vi ska inte bara uppfostra utan även ge vidare någonting. Vilka vi är och vad kommer vi lämna efter oss. Den handlar om vår tid. Vad blir det av oss när vi inte finns längre? Blir vi det här havet? Och är det ett friskt levande hav vi ger efter oss? Eller är det ett hav fullt av skit?

– Vi kommer inte vara för evigt och nu har vi ett ansvar. Jorden är inte bara vår, utan vi kommer förhoppningsvis lämna över den till våra nästa.

Om du får välja en person som du alltid kommer bära med dig, vem är detta och varför?
– 
Men så svårt att välja! Det finns så många… Men det har kommit en ny person in i mitt liv och det är häftigt för det har faktiskt gått ganska snabbt. Jag tror att personen vet vem jag menar när den läser detta. Men det är en person som gör mig väldigt trygg och som gör att jag vågar tro både på mig själv och på oss men även på framtiden. Det är en person som jag känner att jag redan nu har växt väldigt mycket med. Så jag hoppas att denna personen kommer vara med väldigt, väldigt länge… tills jag inte kan bära längre.

Fotograf: Tilde Hjelm

Fotograf: Tilde Hjelm

Hur hoppas du att framtiden ska se ut för JUDITHS? För visst har du satsat ganska mycket för att detta ska bli av?
Ja, jag har satsat som jag tror att många band gör och jag tror att jag kan satsa ännu hårdare för jag känner att jag har väldigt mycket kvar att ge. Jag hoppas att vi får fortsätta att utvecklas så att vi kan ta oss an Stora Teaterns scen. Jag skulle vilja att vi kan blanda stadsscenerna med mindre scener runt om på landsbygden och att vi kan bli något långvarigt. Vi behöver inte bli störst, men jag drömmer om att en låt kommer med i någon visbok och att man kanske sjunger någon av mina låtar på dop eller bröllop.

Om du skulle få välja en person att sjunga en duett med, vem som helst i Sverige, vem skulle du välja?
Det spontana direkt skulle vara Monica Zetterlund. Dricka kaffe med henne före och efter och sen så sjunga någon härlig låt med henne. Vi båda två skulle nog vilja stå i fokus där men vi skulle få tävla lite om den platsen, haha! Men hon finns ju inte längre. Men att sjunga med Håkan och hans band hade ju varit något. De är grymma musiker och har fantastiska texter. Jag skulle vilja ha versen med ”ett hjärta som vägrar sluta slå när varje bön gått åt.” Den är härligt vemodig, nästan i klass med Monica.

Du är ju även regissör!? Berätta om din kommande föreställning!
Vi gör en monologföreställning med Eva Edvall som bygger på Kerstin Torevalls roman Det mest Förbjudna där jag har regisserat och JUDITHS står för musiken. Föreställningen handlar om en medelålders kvinna som alltid har och som fortfarande känner att hon lever mycket genom sex. Både det att hon får leva ut, men också att hon gör revolt mot tidigare kvinnoideal och den tidigare jantelagen. Det är som att spara på ett wienerbröd, att inte äta det färskt. Att man inte får njuta fullt ut.

Vi undersöker frågan när en går från att vara en attraktiv kvinna till att bli en kåt gammal kärring? Jag känner att det är väldigt värdefullt och spännande och att det finns en sån pondus hos äldre kvinnor. Därför har jag svårt att acceptera den här bilden av att man ska vara helt passé när man är över 40 år. Det är så långt bort och helt bisarrt.

Beskriv känslan du hade på scen när du för första gången spelade på Pustervik den 4 november?
Den var jättestor och det är fortfarande helt overkligt. Vi fick spelningen ganska tätt inpå och jag kunde inte fatta att det var sant. Jag hade inte det på kartan alls utan tänkte snarare att det kanske låg ett år fram. Men alla i bandet kunde vara med vilket var otroligt roligt och alla hade den här känslan av shit – nu kör vi!

Vi gick ut och gav allt. Vi höll inte tillbaka någonting. Vi hade otroligt lyxiga förutsättningar med ljud av London Rönneklev och det var väldigt bra uppstyrt av Jonk. Det är coolt att JUDITHS kan vara en del av så många olika scener. Club Slacker är ju ändå ganska rockigt. Men det kändes som att det funkade där också. Det är det jag vill åt lite, att inte hamna i ett fack.

Pin It on Pinterest

Share This