Johnossi: ”Folk bryr sig inte om rockmusik längre”

av | feb 27, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

För närmare sexton år sedan äntrade Johnossi för första gången den svenska rockscenen och har sedan dess nått framgångar både i Sverige och internationellt. För tre år sedan släpptes deras femte skiva Blood Jungle och i morgon stundar nya albumet Torch/Flame.

Vårluften är påtaglig trots att det fortfarande är februari. Förmiddagssolen skiner in genom de stora fönstren på Park Café i de nyinrättade businesskvarteren på Rosenlundsgatan i Stockholm. John Engelbert och Ossi (Oskar) Bonde, som utgör den svenska rockduon Johnossi, slår sig ner vid ett av borden med varsin kaffe.

När vi ses är det cirka två veckor tills nya albumet släpps. Torch/Flame blir deras sjätte i ordningen sedan debutskivan Johnossi 2006.

Vad betyder Torch/Flame?
Torch och Flame är ficklampa och flamma. Det blir lite filosofiskt och spirituellt nästan. Ficklampan är det artificiella, moderna och sökande ljuset som människan har skapat. Det får representera sökandet. Men så har man också den inre gnistan, den inre flamman och de två blir som vår egen yin and yang-metafor. De behöver varandra, ficklampan och flamman. Det moderna möter det genuina, berättar John.

Ni har spelat tillsammans länge. Hur skulle ni själva säga att ni har utvecklats, eller förändrats sedan ni började?
– Det som är olika för varje skiva är nog tillvägagångssättet. Hur, var, under hur lång tid och med vem vi spelar in. Det gör väldigt stor skillnad för det ger oss en ny infallsvinkel och gör så att vi inte bara står och upprepar oss. Och rent soundmässigt representerar varje skiva hur våra tankar har varit under den perioden. Under förra skivan var det en ganska lång inspelning och vi hade valt att ha med producenter som kanske inte kom från vår rockvärld, utan snarare hiphop-producenter. Hela den inspelningen var väldigt lärorik och skivan blev enligt mig helt fantastisk. Men när vi skulle sätta igång med den här skivan ville vi tillbaka till våra instrument, till färre instrument, till färre pålägg. Till något slags ursprung, om man kan säga så, säger Ossi.

– Vi har ju vår röda tråd kvar, det kommer alltid vara min röst och gitarr och Ossi som spelar trummor och på så sätt kommer det ju aldrig förändras så mycket i den aspekten. Vi skapar inte heller alter egon eller nya världar för varje album. Så på så sätt tror jag lyssnaren vet ganska mycket vad den får, fortsätter John.

”Huset har i allra högsta grad präglat soundet på skivan.”

Jag läste att ni under inspelningsprocessen låste in er på en herrgård. Hur var det?
– Vi snackade med Per Gunnerfeldt som skulle producera albumet och kollade vad han hade för idéer och känslor kring det hela. Han sa väldigt tidigt att han var jävligt trött på alla Stockholm-studios, och det kunde vi också skriva under på, säger John.

Så vi började kolla runt, och hittade ganska snabbt det här stället utanför Uppsala, en jättefin gammal herrgård med massa mark och en egen sjö. Vi ville göra en väldigt livebaserad, rå inspelning som låter bra och där låtarna får tala för sig själv. Så det var skitkul, vi bodde där i en månad, fortsätter han.

– Det som händer när man har en mobil studio är att man inte alls vet hur det funkar att spela in i det huset, eftersom olika rum låter på olika sätt. Vilket för oss var en otrolig lättnad när vi upptäckte att det lät väldigt bra. Men dessutom finns det den möjligheten att när det är en gammal byggnad med mycket stentrappor och sånt kan man hitta väldigt mycket naturliga effekter, om man tänker typ reverb och echo och sånt där. Vi upptäckte mer och mer möjligheten att kunna sätta upp mikrofoner överallt i huset. Så det har i allra högsta grad präglat soundet på skivan vilket jag tycker gör att det huset verkligen har spelat en stor roll för skivan, säger Ossi.

Hur såg själva låtskrivarprocessen bakom skivan ut?
– Vi har alltid haft en väldigt bra uppdelning där vi båda har vetat vad vi är bäst på. Men det är jag som skriver melodierna och riff och text, sedan presenterar jag det för Ossi och så arrangerar vi upp det. Den processen har sett likadan ut under alla år, men den stora skillnaden nu är att när vi spelar live har vi en tredje person som heter Mattias Franzén. Nu tog vi in honom också i låtskrivarprocessen och det har varit en väldigt positiv typ vitamininjektion under hela processen. Han är som ett till jag, det känns som att jag har fått en tvilling, för vi jobbar på samma sätt. För oss har det varit superlyxigt, berättar John.

”Vi har alltid mätt vår framgång utifrån hur det går att spela live, snarare än hur många radiostationer som spelar våra låtar.”

Hur tror ni nya skivan kommer tas emot?
– Jag tror verkligen att våra existerande fans kommer älska den. Jag tror att de gillar när vi inte tar ut svängarna för mycket. Men hur det går det kan man aldrig veta, och vi har alltid mätt vår framgång mer utifrån hur det går att spela live, snarare än hur många radiostationer som spelar våra låtar. Sedan är det klart att det är kul om vi får en hit. Men med tanke på hur populärmusik ser ut i dag så är det ju inte mycket gitarrmusik över huvud taget. När vi började så var det väldigt mycket gitarrband, då fanns det en scen av folk som spelade mycket analoga instrument. Och i dag finns det inte alls på samma sätt. Det finns ju inte så många stora rockband kvar, det är typ vi och The Hives. Vilket på ett sätt är skönt, det är inte så stor konkurrens. Men den stora konkurrensen är väl att folk inte lyssnar på rockmusik längre, säger John och skrattar.

– Vi konkurrerar med att folk inte bryr sig om rockmusik längre. Men de som bryr sig de bryr sig, tillägger han sedan.

Hur då?
– Det är väl resultatet av tillgängligheten. I dag behöver man inte längre gräva i en skivback för att hitta ny musik. Men vi är mer präglade av kanske vad våra föräldrar lyssnade på, man hittade musik den vägen. Och i dag finns ju allt tillgängligt, på gott och ont. Men det gör att man lyssnar på ett bredare sätt, man kan gilla en specifik rocklåt men man kanske inte gillar rockmusik, säger Ossi.

– Jag tycker att det är mer problematiskt än positivt, det är så mycket av mystiken som fanns kring musiken som nu är borta. Det har aldrig någonsin var så mycket en produkt som det är i dag, där varje låt och varje inch av artisteriet ska vara en produkt. Och det är jävligt tråkigt. Nu har det snarare blivit att de med störst budget är de som har störst chans, säger John.

Har ni någon favoritlåt på albumet?
– Jag skulle säga att alla är favoriter, de är där av en anledning. Vi har sållat så jävla hårt, för vi är inte ett sånt band som skriver trettio låtar och väljer ut de tio bästa. Man märker längs vägen om en låt kommer få vara med eller inte, säger John.

– Men om man ska säga favoriter ändå. Och det är ju lite olika favoriter från dag till dag, men jag tycker att Torch/Flame som albumet är döpt efter, att där fick vi verkligen till det. Det är en lugn låt med akustisk gitarr, sång, piano och en trumma. Jag är väldigt nöjd med den texten och tycker man hör att det är väldigt svenskt på något sätt, som svenska gamla melodier, barnvisor, eller skillingtryck.

– Jag tycker att den är helt fantastisk, men jag tycker också om Echoes väldigt mycket, för den är lite på andra sidan av spektrat. Den har lite mer stompig rytm och vandrar mellan två världar. Så den gillar jag väldigt mycket, säger Ossi men tillägger också att det är svårt att välja en favorit.

– Vi har ju fått skivan nu och att få stå och hålla den i handen, för mig är det liksom den ultimata formen för tillsammans bildar det en helhet. Och man kan ju inte kräva att folk ska lyssna igenom en hel skiva men att utgå från det när man gör ett album, det är det som är hela grejen tycker jag. För oss att ge ut någonting som bara skulle var en låt, det är en för liten kontext, man vill ha en bredare bild. Och det får man med hjälp av ett album tycker jag.

Hur ser resten av året ut för er?
– Det ska bli väldigt skönt att avsluta det kapitlet. Vi kommer spela hela våren fram till maj, sen börjar ju festivalerna i slutet på juni. Och sen, för en gångs skull ska vi försöka att inte låta det gå fyra år till nästa album. Så vi tänker försöka få till ett till album ganska snart. Kanske släpper vi ett till album redan under 2021. Vem vet?

Författare:
Sara Jones

Fotografi:
Fredrik Skogkvist

Pin It on Pinterest

Share This