Johanna Thydell är författaren som berör oss med berättelser om ensamhet, övergivenhet och familjerelationer. I dagarna släpptes hennes senaste ungdomsroman, (M)ornitologen. Popmanis Josefin Ahlenius har läst romanen och träffat författaren för att fråga om föräldratemat, skrivprocessen och känslan av att bli övergiven.

IMG_2507 2

Foto: Caroline Bergström

Hej Johanna! Du är aktuell med en ny ungdomsroman, (M)ornitologen. Hur kom boken till?
–Idén att skriva om en tjej som konfronterar sin mamma kom redan 2011. Jag satt och hade haft ett föredrag i Tyskland och då fick jag lyssna på de andra som skulle presentera också. Då jag inte kan tyska satt jag där och var rätt uttråkad i 2 timmar. Då började jag skissa lite på den här idén. Men vid den här tiden hade jag annat för mig och hann inte riktigt skriva färdigt den. Jag plockade upp den igen för ca 2 år sen och då tog greppet med fågelskåderiet sin plats. Jag ville skriva en roman med lite ”twist” och stilistiska grepp. Jag ville göra ett allvarligt ämne…lite galet.

Litteraturen är ju också full av svikande farsor men det finns inte lika många böcker om mammor som sviker.

–Varför jag ville skriva om en försoning hade mycket att göra med att jag blev mamma själv år 2009. Sedan dess har jag funderat mycket på mammarollen och föräldrarollen, olika krav och så vidare. Litteraturen är ju också full av svikande farsor men det finns inte lika många böcker om mammor som sviker.

I likhet med dina tidigare böcker så som debutromanen I taket lyser stjärnorna behandlar (M)ornitologen relationen mellan mor och dotter och att förlora en förälder. Vad får dig att skriva om just det här temat?
–Som författare har man vissa teman som man återkommer till. För mig är det separation, övergivenhet, ensamhet, utstötthet, familj – de här rätt stora ämnena som man kan berätta på hur många sätt som helst. Min egen bakgrund som i princip föräldralös har påverkat. Är man med om något gör det att man också intresserar sig för det fenomenet. Den här gången ville jag utforska moderstemat igen, senast jag gjorde det var 2003. Den här gången är det någon som går frivilligt och det är en helt annan sak än att bli lämnad kvar.

–Jag gräver där jag står och sen gör jag fiktion om det. Ingen av mina karaktärer är ju jag, men det enda jag skriver är saker som jag själv brinner för. Annars skulle jag aldrig orka hålla på och skriva en bok. Är man inte intresserad av ämnet slösar man sin tid.

Hur ser din skrivprocess ut ungefär?
–Den brukar faktiskt vara ganska sig lik. Varje gång tänker jag att jag ska göra det på ett mer effektivt sätt än tidigare men det blir aldrig så. Jag har en vag idé och sen skriver jag väldigt löst. Jag har ingen sypnosis eller bild av händelseförloppet utan jag freestylar ett tag. Sen kan det hända att jag ber någon att läsa, kanske min förläggare. Då får hon tycka till om var någonstans det bränner och vad det är som är intressant. Sen börjar jag om igen och så utgår jag från hennes respons. Så där håller jag på tills jag hittar historien. Det är ett evigt letande. Jag måste vara inne i historien, då kommer idéerna. Det är en väldigt stökig process och jag skriver om otroligt mycket.

9789150115062

Var det lätt, svårt eller jobbigt att skriva boken i och med att du har en koppling till föräldratemat? Hur känns det när du skriver boken?
–På samma sätt som man måste känna för att kunna skildra, sitter jag inte och tänker att det är jag som känner. Jag är inne i texten och jag föreställer mig känslorna och ser allting framför mig men jag kan inte säga att boken var smärtsam att skriva. Inte ens min första bok var det och den låg ju ännu närmre mitt liv. Så det har inget att göra med hur engagerad jag är eller inte utan det har att göra med hur jag förhåller mig till min text.

Bokens huvudkaraktär Moa låtsas göra ett skolarbete om fågelskådning för att få tid att vara med sin mamma. Har du själv någon erfarenhet av fågelskådning eller friluftsliv?
–Nej vet du vad, jag har en relation till skogen typ genom att jag hatar den. Jag är så långt bort från skogsmulle, scout, svampplockare – jag är så fruktansvärt ointresserad av skogen. Men jag är ju i uppväxt i Småland och har ränt runt mycket och lekt i skogen. Idag – nej jag är ingen som syltar och saftar eller har en hund som jag går med i skogen. Idén med fågelskådning kom snarare genom att jag tyckte det var så spännande att se människor som fåglar. Hur skulle det vara att applicera fågelbeskrivningar på människor?

När en läser boken känner en verkligen smärtan som Moa bär med sig av att ha blivit lämnad som liten, fastän det har gått så många år. Varför tror du att känslan av att ha blivit övergiven fäster sig så hårt i människan?
–Vissa händelser i livet gör som streck i en. Vissa saker är för stora för att bara passera. Att då bli lämnad av den enda människan på jorden förutom pappan som ska vara kvar, den som ska älska en per automatik i sitt DNA, i sina reflexer… Det tror jag inte någon kommer över. Det är en typisk sådan grej som sätter sig djupt på självkänslan och som följer med en vidare i livet och framför allt i relationen till världen. Att ens första erfarenhet av världen är att de som älskar dig lämnar dig, då får du det inte lätt. Då får du inte den grundtrygghet som vi bör ha för att stå ut med både glädje och sorg.

–Det är en sådan fundamental sak som inte får ske. Det går inte att jämföras med en skilsmässa. Du kan rent tekniskt alltid skaffa dig en ny fru eller man, men du kan aldrig skaffa dig en ny mamma eller pappa. Därför tror jag att sånt blir stort och därför blir det spännande att skriva om i ett psykologiskt perspektiv.

IMG_2502 2

Foto: Caroline Bergström

Återföreningen mellan Moa och hennes mamma är både önskad och obekväm för båda två. Det är mycket att tassa runt varandra i huset och mamman vet inte riktigt hur hon skall hantera situationen. Varför tror du att de ändå vill mötas igen efter alla år som gott? Vad vill de ha ut av mötet?
–Det är en bra fråga. Det är ju mamman som har initierat mötet och precis som att man inte glömmer om en förälder sviker en tror jag inte heller att man glömmer att man har svikit ett barn. Jag vill inte sitta och leverera tydliga svar men det kan ju vara så att man kommer fram till en punkt där man inte står ut längre med det man har gjort. Även om man då som mamman har valt att lämna någon kanske det inte berodde på att man inte ville. Det kanske beror på en massa olika saker.  Hon är i sitt liv tillbaka i Sverige igen och kanske finns det en längtan efter att hitta hem. Ett sätt att hitta hem kan vara att ta tag i det här stora brottet.

Den person som kanske betyder mest för Moa är hennes bästa vän Otto som är väldigt nära henne i hela processen. Hur ser du på vänskapsrelationer och familjerelationer – är de lika viktiga? Fungerar de på samma sätt eller skiljer de sig åt?
–När jag var ung var vänskapsrelationer extremt viktiga. Det var ju någon kompis som följde med och köpte första bhn, det var någon kompis man pratade med om mens. Det var alltid kompisarna som jag vände mig till. Utan dem – och det är vänner jag har än idag – hade jag varit otroligt mindre hel. Men jag tror inte att man kan jämföra relationerna, jag tror det är två olika saker. Jag tror att man behöver båda. Jag tror också att man måste inse att man kanske inte kan få allt. Du kanske inte kan få allt av din familj, men du kan få någonting annat. Det är lätt att bli så där att allt är svart eller vitt. Båda relationerna fyller sin poäng men de är två olika saker.

Johanna Thydell är författare och frilansskribent som debuterade 2003 med romanen ”I taket lyser stjärnorna” vilken belönades med Augustpriset och har även filmatiserats. Thydell har också skrivit romanerna ”Det fattas en tärning” och ”Ursäkta att man vill bli lite älskad”. Utöver skrivandet har hon podden Superältarna tillsammans med Jenny Jägerfeld.

Pin It on Pinterest

Share This