Jens Lekman: ”Musiken kan ha en nyckelroll och visa vägen ut ur hopplösheten”

av | Mar 10, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer, Månadens intervju

Jens Lekman är aktuell med nya albumet Life Will See You Now, en parfym som förverkligar ett stycke fiktion och snart ska han även ge sig ut på scener runtom i världen. Popmanis Amanda Båmstedt testade parfymen och pratade om hur det känns att vara ett med sin musik.

Inne på Kompani 415 där jag ska träffa Jens får en ta av sig skorna när en ska gå runt i byggnadens olika våningsplan där en kan finna en uppsjö med kulturutövare och jag hinner konstatera att detta är min första intervju som jag genomför i strumplästen. Jens bjuder på kaffe och vi slår oss ned i studion som han nyss flyttade in i, från rummet intill hörs någon som spelar fiol och finstämda fiolstråkar ligger som bakgrundsmusik under hela vår intervju. Jens berättar att han trivs bra i studion trots att han bara har hunnit vara där i ungefär en månad. Tidigare satt han i Gårda med stora glasfönster och med utsikt över Ullevi.

– Här har jag utsikt över Renovas avfallshantering säger han och skrattar till. Nej, men jag gillar bunkrar. Jag har alltid känt mig väldigt trygg och säker i en sådan här liten bunker.

Jens nya album Life Will See You Now har ett glatt sound som står i stor kontrast till de lite tyngre ämnena lyssnaren möter i låttexterna. Kalypsodisco och funk nästlar sig in mellan textraderna och Jens berättar att han aldrig hade kunnat sjunga en sorglig text till en melodi som går i moll, låtarna blir knappt sorgliga när en får så mycket kastat i ansiktet.

 – Jag har väl alltid tänkt på mitt ansvar som låtskrivare i att inte lämna lyssnaren med en känsla av hopplöshet och där tycker jag ofta att musiken kan ha en nyckelroll, att visa vägen ut ur hopplösheten eller mörkret. Jag kan ofta försöka lägga in något i texten, att bara räkna upp problem är så kontraproduktivt, enkelt, billigt och fegt. Att istället erbjuda en lösning är skitläskigt, det är otroligt modigt att göra det och väldigt svårt. Jag försöker ju oftast göra det om jag skriver om någonting som är jobbigt och försöker lägga in något som kan erbjuda lösningar snarare än problem i de historier jag berättar. Men ibland så får man göra det i musiken också, man kan berätta om någonting som är svårt men lägga ett drivande beat under som ger känslan av att det finns en rörelse, en längtan, en aggression eller någonting som vill ta sig ur det. Sedan så älskar jag ju popmusik. Jag har alltid tyckt om när musik får en att dansa först och sedan fundera på vad man dansar till.

När en håller Life Will See You Now i sina händer för första gången slås en av Klara Wikstens konst som pryder omslaget. Den kräver betraktarens uppmärksamhet och står precis som discobeatsen i kontrast till hur vi är vana att se Jens albumomslag, men omslaget lyckas ändå kännas väldigt Lekmanskt. Lekman och Klara Wiksten är gamla bekanta eftersom Jens vän, som också släppte en av Jens singlar på sitt lilla skivbolag var ihop med Klara. Jens berättar att han brukade sova på deras soffa ute i Skarpnäck när han var i Stockholm och spelade. Redan då satte hon och ritade serier och för ett tag sedan insåg Jens att hon hade börjat släppa serier och blivit publicerad, han kollade upp det och blev helt paff.

– Det var skitbra verkligen, jag blev helt såld på Hjärnan Darrar som kom ut förra året och tyckte att den var så himla fin. Speciellt hennes karaktärer, de kändes så mänskliga i all sin skönhet och fulhet och bara så himla riktiga. Jag ville att mina karaktärer skulle vara på det sättet också och frågade om hon ville göra ett porträtt till varje låt. På baksidan av skivan så står låttitlarna plus en porträtt per låt som Klara har gjort, men en vet inte vilken av karaktärerna det är som hör ihop med vilken låt riktigt. Sedan var det något kittlande i att det bröt av så mycket i att det var någonting som var lite grungigt över det. Lite som ett gammat Sonic Youth eller Dinousar JR omslag, det kändes som att det skapades en kontrast där som var så extrem att det hände någonting intressant. Jag tänkte bara på hur tråkigt det skulle vara att plocka upp en skiva som låter exakt som det ser ut.

Jens berättar att det även fanns en period då han försökte skriva ut sig själv ur låtarna, det fanns en längtan efter att få sjunga andras berättelser ur någon annans perspektiv. Han gillar att jobba med regler som begränsar och som tvingar honom att tänka nytt. Men när han spelade upp de låtar han skapat utifrån den utgångspunkten kände de han spelade upp dem för att någonting saknades.

– Jag gillar att jobba med regler och gillar begränsningar väldigt mycket. Att jag ville skriva ut mig själv ur låtarna har nog att göra med att det nog var någonting där som inte var helt bra med min egen självbild till viss del, att jag inte tyckte så mycket om mig själv just då. Men det fanns också en längtan efter att bara få testa andra berättelser och få sjunga ur någon annans perspektiv och gräva i någon annans berättelse. Det där var ju någonting som inte riktigt funkade för när jag skrev de där låtarna där jag inte riktigt var med så kändes de som jag spelade upp låtarna för att det saknade någon slags närvaro i låtarna. Man bygger ju upp någon slags röst som artist ändå. När man lyssnar på en skiva med Håkan eller Anna Järvinen eller vem som helst så hör man den här berättarrösten igen och den här världen byggs upp igen som bygger på det man har byggt upp. Det blir ju svårt att bara avlägsna sig själv från den världen. Så det som blev av det var ju dels att jag gjorde Ghostwriting och fick utlopp för den här idén för jag ville ändå testa på att bara sjunga andras berättelser och göra låtar av andras berättelser, men också att låtarna fortfarande handlar ganska mycket om andra personer och de relationer som finns mellan det här berättarjaget som är jag och de här personerna snarare än bara inåttittande och navelskådande.

 

”Postcards var som att ge ut en skiva helt utan låtar och sedan långsamt fylla på”

Mellan albumsläppen har Jens även hunnit med ett projekt som gick under namnet Postcards och som gick ut på att han skrev en låt i veckan under ett års tid. Han berättar att det var ett sätt att ta sig ur en situation som kändes instängd och tung, där han satt fast i det kreativa skapandet och skrivandet. Han tröttnade på att fundera på huruvida ämnena i låtarna skulle vara aktuella om två år eller inte och fick via projektet ett sätt att kunna skapa för stunden.

– Jag funderade på hur det kändes när man gör en film, när man sitter i fem år och jobbar på ett enormt projekt som kan bli hursomhelst. I bästa fall kanske man vinner en guldbagge och så blir man bortglömd året efter. Jag ville ha någonting där jag fick utlopp för och friheten att skapa i stunden och skapa mer spontant, att kunna skriva om saker som hände precis just då. Jag var väldigt inspirerad av Southpark och hur de gör sina avsnitt, att de skriver dem samma vecka som de kommer ut. Postcards var som att ge ut en skiva helt utan låtar och sedan långsamt fylla på. Jag tänker på hur Kayne West släppte den här Life of Pablo och hur han sedan började gå in och redigera när skivan redan var släpp och fortsatte att mixa om låtarna i efterhand. Jag tror inte att det är någonting som man borde göra. Jag tycker att när någonting är klart så är det klart, men det finns någonting intressant i att få bryta lite mot de reglerna ibland bara.

Jag undrar hur det känns när man känner sig så tätt sammankopplad med musiken som Jens verkar göra. Hur hanterar man dess toppar och dalar? Det finns något fint i att känna en sådan samhörighet med det en skapar, när musiken är en förlängning av en själv samtidigt som det också måste vara jobbigt när en kör fast.

– Det blir svårt, man blir ju väldigt mycket ett med musiken. Jag har inte den här grejen att jag kan ta ett steg tillbaks och göra den här andra grejen som jag gör vid sidan om, för jag har ingen sådan. Så antingen går det bra för musiken och då går det bra för mig eller så går det dåligt och så går det dåligt för mig personligen också. Det är svårt att separera sig från det.

Att Jens Lekman är en historieberättare av rang är det ingen tvekan om. Det finns nog ingen som kan bygga upp de mest vardagliga situationer och få dem att låta så bra. Men var får han då sina ideér till alla berättelser och låtar ifrån? Vissa personer mailar in sina historier, eller rentav hemligheter till Jens, men han berättar även att han ibland fastnar på diverse trådar på forum och rätt som det är så sitter han och fundera på varför någon i Amazons recensionsfält hatar en film så mycket.

 – Jag har ju alltid fått dem från att folk har skickat dem till mig via smalltalkadressen. Där är det ju så fascinerande för folk ser mig nog väldigt mycket som en främling och därför känner de att de kan berätta saker för mig som de inte kan berätta för sin familj eller sina vänner. Så jag får ju väldigt personliga, ibland rena hemligheter. Det är jättehemliga saker som berättas för mig ibland. Jag kan även tycka att det är intressant med det som står när jag fastnar på trådar på Flashback eller Familjeliv, eller i recensionsfältet på Amazon, säger Jens och skrattar.

Jag ville att den skulle vara lite nostalgisk, somrig och vara en känsla av något fint som har varit men som är över nu.

På en högtalare vid sidan av våra stolar skymtar jag en liten parfymflaska med några sista droppar parfym kvar i botten. Jag frågar Jens om det är parfymen han sjunger om i What’s That Perfume That You Wear och visst stämmer det, faktum är att parfymflaskorna ska få ingå i merchandiset under turnén. Jens sprayar en liten puff på min handled och en känner direkt hur en blommig topnot lägger sig kring oss i studion.

– Den är återskapad efter de ingredienser som jag sjunger om, parfymen har en ganska så blommig topnot, sedan så har den en kryddighet under som kommer fram när man har haft den på huden ett tag. Det är kardemumma och peppar och även en viss träighet i grunden. Lorentz gjorde en med samma parfymist så jag är ju inte först direkt men i det här fallet så kommer de säljas på små viraler. Det är mycket mer ett försök att återskapa något som är fiktivt och jag tycker att Collect and Bottle som har hjälpt till med parfymen har lyckats bra. Jag ville att den skulle vara sorgsen på något sätt, den skulle vara lite nostalgisk, somrig och vara en känsla av något fint som har varit men som är över nu. Kanske lite mycket tanke att lägga in i en doft säger Jens men efter att ha doftat på parfymen förstår jag vad han menar.

Snart är det även dags för Jens att ställa sig på scen med sitt nya album i ryggen och turnédatumen på Pustervik närmar sig med stormsteg. Jens berättar att det alltid känns skitläskigt att spela i Göteborg, eller att spela i Sverige överhuvudtaget. Ju närmare hemtrakterna han kommer desto mer nervös blir han.

– Jag har spelat i Hammarkullen två gånger och då var jag skitnervös. Det är väl mer och mer att ju närmare ens hem en kommer desto mindre har man tillåtelse att vara den man känner för för kvällen. Helt plötsligt så går det inte att bestämma sig för att ikväll är jag den här personen. Jag tror inte att det är någonting som märks så tydligt men det finns ändå i åtanke varje gång jag går på scen, att ikväll ska jag vara den här personen eller på det här viset. Men när jag går på scen i Göteborg så går ju inte det, då vet jag ju att det står en massa folk som känner mig. Det känns lite läskigt, lite naket och lite sårbart. Men det är så otroligt roligt att det är slutsålt på första spelningen.

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotografi:
Beata Cervin

Pin It on Pinterest

Share This