Janice: ”Jag kommer aldrig att sluta kämpa”

av | Jan 28, 2018 | Intervjuer, Månadens intervju

Sedan debutsingeln Don’t need to (2016) har Janices musik spridit sig som en löpeld genom både mediala sammanhang och i publikens spellistor. Hon har seglat upp bland toppen av de namn som en ska hålla koll på lite extra inför året som står framför oss. Hon har blivit utsedd av P3 till framtidens artist och den 8 februari får vi veta ifall hon vinner en Grammis för årets nykomling. Inför kommande debutalbumet och en vårturné står hon i startgroparna till vad som komma skall. Det kommer minst sagt att bli ett spännande år.

Den 2 februari släpps Janice debutalbum Fallin’ Up. Ett efterlängtat album som tillsammans med osläppt material innehåller tidigare singlar som I Got You, Answer och Queen. Jag ringer upp henne en tidig förmiddag mitt i januari. Förberedelserna inför den kommande turnén och ett flertalet spelningar på tv är i full gång och jag möts av en Janice som bara väntar på att få träffa sin publik igen.

Få har undgått att höra Janice musik och efter att ha hört singlar som I Got You otaliga gånger på radio har det slagit mig att hennes ljudbild låter otroligt lyxig. Hon har en musikalisk aura som hintar om ett sound som springer förbi de vanliga poplåtarna som vi har blivit vana vid att höra. Vi pratar om just hennes ljudbild och när jag påpekar att det är något som skiljer hennes musik från de mer traditionella poplåtarna menar hon på att det inte var en uttalad tanke från henne från början. Hon berättar att ljudbilden aldrig var självklar. Den var snarare ett mindre experiment som vändes och vreds på under processens gång. Jag påpekar att det är svårt att sätta in henne i ett fack.

– Vi har landat i detta ljud. Jag tror inte att jag var medveten om det ljudet från början. Jag har inte kunnat säga till folk exakt vad det är, det är en liten mix mellan olika genres. Vi har landat i en storbandskänsla fast den ändå är modern.

Det nya albumet släpps om mindre än två veckor och det är en märkbart lugn Janice som jag pratar med. Så här i slutskedet precis innan släpp är det lätt att titta tillbaka på skriv- och inspelningsprocessen. Hon konstaterar att även om hennes process kanske verkat enkel fanns det perioder där inspirationen inte fanns där den skulle.

– Det har varit lite olika stadier. Det har varit stadier där det har känts som att allt har rullat på och gått jättebra och jag har bara skrivit en massa låtar som jag har gillat i studion. Sedan har jag hamnat i perioder där jag fastnade lite.

När Janice släppte debutsingeln Don’t need to var det som mer eller mindre en independent artist. Nu har hon gått över till en betydligt större sammanhang; Sony Music. Hon berättar att det var svårt att vänja sig vid att det fanns fler än Janice själv som ville ha en åsikt om hennes musik.

– Att gå från att vara sin egen till att hamna på ett skivbolag där det är flera som ska tycka och tänka åt en. Nu fick man tänka på att det är flera kockar i soppan. Det var en period där mitt skivbolag fick styra upp sessions till mig som vissa var jättelyckade och andra inte alls lika lyckade. Jag bestämde mig rätt tidigt för vilka som jag ville jobba med. Det var ingenting för mig att springa runt mellan olika sessions och massa olika låtskrivare och producenter utan jag ville hitta mitt lilla team som jag kunde bolla ideér och skriva med.

Det team som Janice kom att arbeta med inför det kommande albumet består av Andreas Söderlund och Jo McCarty som hon träffade under hennes första skrivresa i London. De tre hittade ett samarbete som bestod av enkelhet och en hel del flow. Under en kort tid skrev de flertalet låtar tillsammans men Janice berättar om hon lade stor vikt vid att hitta de rätta personerna innan hon satt sig ned för att skriva. Andreas Söderlund och Jo McCarty blev de rätta samarbetspartnerna då de hade något som många andra inte hade. De respekterade henne som den artist och låtskrivare som Janice är men förstod även hur hon ville få fram sin musik vilket hon kände saknades hos många.

Under förra året fanns det tankar om att Janice skulle släppa en EP. Planerna ändrades och trots att konceptet för EP:n var satt var det dags för henne att tänka om. Jag påpekar att det inte alls märks ifall vissa låtar på albumet tillhörde ett tidigare projekt eller om de var planerade för albumet. Det känns snarare som att en följer med henne på en resa genom berättelserna som format hennes liv.

– Det var fortfarande så att jag kände väldigt mycket för låtarna på EP:n så jag fortsatte väl mer på det spåret och på dom historierna. Jag kände att jag hade mer att berätta om det också. Jag försökte inte att tänka på mycket koncept men det blev ganska naturligt. Jag har egentligen berättat om min resa, det bara blev så.

Jag vill tro att det finns en viss press på artister som släpper sitt första album. Allt måste vara perfekt och visa en bild av artisten som matchar dennes artistiska mål med sig som artist. Detta är första gången som en artist får visa upp sitt musikaliska spektra till fullo. Jag får medge att jag lägger orden i munnen på Janice när jag undrar ifall pressen är det något som Janice tänker på.

– På något sätt har det varit väldigt viktigt att det ska vara perfekt på det sättet samtidigt som jag har varit väldigt förlåtande i att det är mitt första album och det är kul att testa att göra något som kanske växer till något annat i framtiden. Något som kan bli ännu större i framtiden. Jag har verkligen bara skrivit låtar som kommer från hjärtat och jag hoppas att jag når folk med det.

Hon skrattar till när hon tänker på att låtarna som hon släpper nu kommer att följa med henne under en lång tid på kommande uppträdanden och konserter. Därför känns det  viktigt att skriva låtar som en faktiskt vill framträda med vid senare tillfällen. Att sjunga låtar som berättar en historia är viktigt. Hon berättar om vissa låtar som hon i dag nästan kan skratta lite åt sig själv när hon hör just för att hon minns i vilket stadie hon var i när hon skrev låten, att hon inte är i det stadiet längre.

När jag pratar med Janice slås jag av hur självklar hon känns. Hon känns självklar som både artist och låtskrivare och det framkommer tydligt att hon inte ser musiken som ett tillfälligt i väntan på något nytt. Jag frågar henne om hur intresset för musik uppkom i hennes liv och hon beskriver intresset för musik som något som alltid har funnits med henne. När hon var yngre var det dans och sång som gällde i form av musikaler och hon berättar att hon fortfarande drömmer om att få vara med i en musikal i framtiden. Just dansen är också något som vi vänder och vrider på. Vi pratar om hur det var som liten att leva med den svåra balansen att få livet att gå ihop med pressade träningsdagar, vänner och skola.

–  Jag dansade i skolan fem dagar i veckan, på det ville de att jag skulle dansa utanför skolan. Då kanske jag dansade sex dagar utanför skoltid. Att pressa in elva, tolv danspass på en vecka samtidigt som man ska plugga och leva blev enormt jobbigt. Det är en påtaglig press i musikbranschen men i dansbranschen är den ännu värre. Det är otroligt vad man kunde må dåligt över det. Att vara sjuk och missa en dansklass var slutet.

I dag beskriver hon dansen som något som hon alltid kommer att hålla kärt men även något som hon har tappat passionen för. Trots att musiken är en självklar del av livet i dag menar Janice dock på att hon ibland kan känna en hopplöshet. När dagarna kommer, dagarna då tvivlet tågar in, då är det viktigt att påminna sig själv om varför en gör det en gör. I Janice fall kan det fungera med något så enkelt som riktigt bra musik. Hon nämner Alicia Keys, Anthony Hamilton och Lauryn Hill som några av artisterna som, med sin musik, hjälper henne att känna hopp. Hon beskriver det som att en inte ens behöver lyssna på texten för att känna den känslan som de vill förmedla. Jag säger att det finns en hel del människor som lyssnar på Janice musik och känner desamma.

– Det är så magiskt. Det känns som att jag har fått vara med om det väldigt mycket i denna process; att jag har känt mig ensam och att jag bara har skrivit för mig själv men sen har man kommit ut för att spela live och ser folk som sjunger med eller delar ens musik eller vad det än är så märker man att det blir större än en själv. Jag gör inte detta för mig själv utan jag kan hjälpa andra att finna ro genom min musik och det har gjort allt ännu starkare för mig. Att fortsätta och känna mig motiverad. Att få sprida hopp och kärlek genom musik.

”Jag vill sprida ordet om hur det är att vara kvinna i denna bransch och hur man kan ta sig fram och vilka verktyg man kan använda”

Janice har sina egna förebilder som hon ser upp till och vi kommer in på att prata om hennes roll som förebild. Jag berättar att jag kan bli trött på att kvinnor alltid behöver tänka på hur de uppfattas av publiken och vad deras privatliv säger om dem som person. Just det faktum att kvinnor i till exempel musikbranschen till stor del värderas utifrån mer än deras musik och att en som kvinna nästintill bör vara en god förebild. Vi pratar om hur Janice ända sedan starten av hennes karriär har fått tampas med irrelevanta frågor om hennes kläder istället för om hennes musik.

– Det är något som jag har bråkat om sedan jag började. Jag tror att man kan applicera det där på allt när det gäller ojämställdhet inom musikbranschen. Det ställs inte samma krav på män att de ska vara förebilder men heller inte samma förmåga och prestation. Om man kollar på intervjuer med kvinnor så pratas det ofta om kläder och utseende medan en intervju med en man så kan det pratas om vad han åt igår.

Tänker du på dig själv som en förebild?
– Jag har reflekterat över vilka förebilder jag har haft som liten och tänkt på vilket sorts förebild jag vill vara. Det är läskigt. Jag vill absolut sprida ordet om hur det är att vara kvinna i denna bransch och hur man kan ta sig fram och vilka verktyg man kan använda. Jag vill gärna prata om det med andra som är i det men också andra som inte har börjat än. Jag hade inga sådana förebilder när jag var i det som sa att det var möjligt.

Vi kommer in på #metoo och #närmusikentystnar och vikten av att alla fasansfulla berättelser sprids. Jag frågar Janice om hennes tankar och åsikter kring den ojämställda musikbranschen kändes extra viktiga att framföra under just dessa två hashtags.

Det känns bra men det blir är en press också. Jag försöker verkligen att tänka på att säga vart jag står och bara säga vad jag tycker och inte säga något bara för att. Jag vill säga saker för att jag vill. Det är klart att det har känts viktigt att uttala sig under den perioden och det är fortfarande viktigt. Det är svårt och jobbigt att prata om. Man måste samla kraft.

Hon beskriver det som en kamp. En kamp som hon som kvinnlig artist, tillsammans med många andra, måste ta varje dag. Det är en ständigt närvarande fajt med ett ojämställt samhälle och det är något som tar väldigt mycket av en och som man får väldigt lite tillbaka av. Hon är dock bestämt besluten om att aldrig sluta kämpa.

– Jag kommer aldrig att sluta kämpa och det är något som är säkert. Det finns säkert perioder när jag gör det med eller mindre. I vissa perioder har jag inte kraften och det skinn på näsan som behövs och det är något som en måste ha. I vissa perioder har man inte det.

Hur ska en orka ta den kampen?
– Det är helt okej att inte orka ta den kampen. Jag fattar att det kan kännas skrämmande att gå in i en bransch där det finns sådana problem.

Debutalbumet landar snart och förutom det är Janice även nominerad till en Grammis i kategorin årets nykomling. Priset är ingenting som Janice har arbetat aktivt för att nå fram till. Hon menar på att det inte är priserna och nomineringarna som gör att hon håller på med musik. Men det är klart att det känns fantastiskt att få den uppmärksamheten.

– Jag har aldrig gjort det för den saken men när man väl får det så blir det ändå en slags bock. Dom ser mig, dom hör mig och tycker att jag göra något bra. Det känns som att det är ett tecken på att jag ska fortsätta på detta spår och det är något som jag kan komma tillbaka till när jag tvivlar. Det är ett bevis på att jag är uppskattat, att jag är bra och att jag kan.

Den kommande våren bli hektisk. Den börjar 23 februari ställer sig Janice på Södra Teatern i Stockholm för premiär spelningen på den kommande vårturnén.

Är du laddad?
– Jag lever för att stå på scen och har bara väntat på att få ge mig ut och spela mina låtar för publiken. Jag är så taggad och vi ska börja repa under veckan. Det bara kryper i fingrarna på mig.

Författare:
Emma Isberg, Redaktör

Fotografi:
Beata Cervin

Makeup:
Sara Stenfors

Pin It on Pinterest

Share This