Extremt många människor strävar efter att bli artister, bland dem finns det några få som inte ens kan sträva för de är redan så självklara att de bara är det, som Janice. 21-åringen från Stockholm som debuterade i april i år med singeln Don’t Need To. Popmani träffade det självklara stjärnskottet och RnB-drottningen Janice och tror henne till 100% när hon säger att det inte finns något annat än det här.

Fotograf: Per Kristiansen

Fotograf: Per Kristiansen

Nu är du en ganska ny artist så det finns inte så mycket att hitta på nätet än, ingen Flashback tråd eller wikipedia, därför undrar jag: vad skulle det stå på din wiki om någon ska göra en nu?
– Då skulle det nog stå att jag är uppvuxen i Stockholm, i en ganska stor familj, jag har fyra syskon, så det var alltid fullt hus hemma hos oss. Sedan skulle det nog stå att jag började på Kulturama när jag var 11 år, det var mamma och pappa som satte mig där för att jag skulle få utlopp för alla mina musikaliska upptåg, jag höll ju shower och sådant nästan varje kväll hemma. Men det var väl på Kulturama mitt musikintresse verkligen tog fart, jag blev helt förälskad i musikal. Sedan kanske det skulle stå om Tensta Gospel Choir som jag är med i fortfarande och började i 2009, och om att jag körat med många olika artister, framförallt Sabina Ddumba som också är en av mina bästa kompisar. Av vad jag läst på wikipedia innan är det väl detta som skulle stå, än så länge.

Jag har aldrig förstått det där med Tensta Gospel Choir, varför kommer alla bra därifrån? Är det typ ett skitsvårt inträdesprov som vanliga dödliga inte klarar?
– Ja det kan en tro, haha. Det är ju en helt grym kör med fantastiska sångare och sångerskor, no doubt, men alla kommer ju dit för att de älskar musik och gospel, så från början kanske en lockas dit för att gå på en konsert som Tensta har. I mitt fall var det så att jag blev övertalad av Sabina som redan var med i kören, jag var extremt tveksam i början, jag kände mig alldeles för feg och tänkte att ”jag kan inte vara med här, det är sjuka sångerskor och sångare” men jag blev alltså tvingad… Så jag åkte dit en måndag och gjorde det här ”inträdesprovet” då, jag fick sjunga med några från kören, de lärde ut en låt, gav mig en stämma sen fick jag sjunga med, det var inte svårare än så. Vår körledare är ju ute efter ett speciellt sound så en kan ha en fantastisk röst men ändå inte komma med, jag tror han letar efter lite speciella röster som funkar tillsammans, han har ju sin vision om hur han vill att det ska låta.

Du släppte din första singel i april, hur har sommaren sett ut?
– I sommar har jag mest jobbat i studion, sen har jag spelat en del med Sabina, det gäller att passa på när jag fortfarande kan. Sedan har jag repat ihop mig med mitt band som jag satt ihop som ska backa mig. Så har veckorna gått, om och om igen.

Hur kommer det sig att din musik låter som den gör, att det blir soul RnB:igt och inte poppigt?
– Jag tror att det är många olika influenser men jag tror framförallt att det är för att jag är uppvuxen med det, min pappas ledstjärna var Michael Jackson, han har funnits i vårt hem så länge jag kan minnas, det var det som spelades. Sedan första gången jag hörde Whitney, så blev jag förtrollad, det var det sjukaste jag någonsin hört, att någon kunde låta så. Det var nog då jag kände att ”det här måste jag göra, sådär fantastisk vill jag bli, sådär vill jag låta”

Men visste du redan då att du kunde sjunga?
– Nej, haha

När upptäckte du Whitney då?
– Oj, jag var väldigt liten, ingen aning men inte gammal.

Men vad sjukt att du kunde sjunga då? Tänk om du inte hade haft din röst?
– Jag tror att jag hade kämpat på ändå, när jag kollar på klipp från när jag är 12-13 år är det inte alls bra, vissa föds med talang men andra måste jobba mer. Jag har nog alltid haft rösten men bara inte vetat hur jag ska använda den, sedan tog det ett tag innan jag hittade min identitet i själva sjungandet. Det hände när jag började i Tensta, det var då jag verkligen hittade sättet jag ville sjunga på och uttrycka mig. Det tog ett tag innan jag började tro på mig själv annars hade jag inte vågat ta steget jag gjort nu.

När började du tro på dig själv?
– Det var faktiskt efter en konsert vi hade haft med Tensta, en julkonsert som vi alltid har, jag tror det här var 2013, och jag sjöng solo på en låt och fick en sådan sjuk respons, något jag aldrig någonsin tidigare fått, jag blev så tagen av det, sen när jag kollade på klippet från konserten och fick höra mig själv blev jag faktiskt imponerad av mig själv, då gick det upp för mig att det här måste jag göra, det finns inget annat. Jag ska bli så bra jag bara kan.

Vad hände sen? Hur tog du det vidare?
– Då började sjunga så mycket jag bara kunde, ta alla chanser som fanns. Öva, öva, öva. Sjöng i skolan, i kören, sjöng mycket med Sabina. Sedan i trean på gymnasiet började jag skriva, eller klura ut vad jag ville skriva om och hur jag ville skriva det.Janice3 foto Per Kristiansen

Var hittar en inspiration till att helt plötsligt börja skriva? Vad skriver en om då?
– Jag vet inte, vad som känns naturligt för mig är det jag är uppvuxen med. När jag lyssnar på musik och känner den här lyckan och inspirationen, det är något sådant som jag vill skapa. Jag behövde bara sätta mig ned och testa, vilket jag gjorde. I början kände jag hela tiden att inget var tillräckligt bra och jag ville inte visa det för någon men så fick jag hjälp av min vän Elias, det var framförallt han som peppade mig och satte ihop mig med folk som han jobbade med.

Men så din debutsingel, Don’t Need To, vad handlar den om?
– Svart på vitt handlar den om kampen mellan det mörka och det ljusa inom sig, för min del var det att jag träffade en jättefin kille som jag verkligen ville spendera mitt liv med men inte visste om jag kunde eller kunde räcka till, med erfarenhet från tidigare relationer vet jag hur jag är och har varit och inte kunnat hantera den grejen. Det Don’t Need To ändå ser är hoppet, även fast den är ganska sorglig så finns det ändå hopp. Jag är så himla glad att jag skrev den tillsammans med Javeon Mccarthy och Andreas, den låten gjorde att jag är den personen jag är idag.

Vad hände sen med personen du skrev om?
– Han är faktiskt min sambo idag.

Nu funkar det eller, för att han fått en låt?
– Haha precis, det tog ett tag innan jag faktiskt vågade erkänna att låten handlade om honom, jag tror alltid att han fattat det egentligen, eller velat att låten skulle handla om honom.

Vad har du för framtidsplaner? Kommer det en EP? Album?
– Det vi gjort hela våren nu är att jobba på en EP som jag skulle släppa nu i höst men det blir faktiskt ett album istället, vilket jag känner är så himla roligt. Det är klart jag vill släppa ett album, det är guld att jag får den möjligheten att skriva ett album redan nu. Det är det jag håller på med just nu, så jag hoppas att skivan kan släppas i början på nästa år. Sedan ska jag spela på trädgården imorgon, den 24 augusti. Det ska bli så himla roligt! Det är första gången i Stockholm också!

På urban Dictionary står det såhär om ditt namn: A term for a perfect woman. One who’s style and beauty are difficult to describe och efter att ha träffat dig nu känns det så extremt passande.
– Haha, gud, wow vad smickrande, det hade jag ingen aning om!

Pin It on Pinterest

Share This