Jakob Hellman: “Pendlar mellan panik och att det känns lite ballt”

av | okt 17, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

I år är det 30 år sedan Jakob Hellman släppte det idag legendariska albumet …och stora havet. Popmani har bytt några ord med den mytomspunna Jakob Hellman som är tillbaka med en jubilerande turné runt om i landet, där han spelar både gammalt och nytt material.

Debutalbumet …och stora havet väckte en sensation när det släpptes 1989. Det blev älskat av publiken och hyllat av kritiker (Nöjesguiden valde det till århundradets bästa svenska album). Men efter debuten försvann Hellman från strålkastarljuset, även om han i viss mån har varit ute och spelat sina alster sedan dess. Nu firas 30-åringen med en Sverige-turné, som enligt Hellman drogs igång genom bokningsbolagets initiativ. Vi hörs på en hackig telefonlinje och Hellman svarar eftertänksamt och försiktigt, med en inbundenhet av Norrländsk manér.

Hur känns det att framföra albumet idag?
– Det känns inte så konstigt, eftersom jag ändå har spelat en del. […] Jag spelar då och då, ingenting underligt med det. Jag ska prata lite mer mellan låtarna, det är ovanligt för mig att förbereda det. Jag känner mig alltid avig för att skriva saker som jag ska säga senare.

Kan du berätta lite om vad ska du prata om, eller är det hemligt?
– Man hinner inte så jättemycket när man ska spela typ 20 låtar, så jag måste beröra det här att jag inte har gjort något på 30 år, och berätta lite om mig själv. Snacka om låtarna, i alla fall de gamla låtarna. De nya har jag inte lika mycket att säga om på det sättet. Jag har ett band som jag spelar med som jag repat med och nya kläder, det är snyggt. Lite prat, mest musik, ungefär som en popkonsert.

När jag tänker på din musik så tänker jag framför allt på texterna, de är i en klass för sig. Vad är viktigt för dig när du skriver texter, hur går du tillväga?
– Jag har gjort alltid gjort musiken helt färdig först. Sedan har jag ofta en idé, en refräng, till exempel som i Allt jag vill ha, som sitter ganska mycket ihop med låten från början. Sedan får jag skriva en text och känna efter om jag har en idé och tycker att det är värt att jobba på den. Det är ofta fysiskt. Man går och sjunger – det var ännu mer på den tiden– att man sjöng fram texterna.

– Musiken är ett sätt att kolla på sig själv och hur man har det i livet, och få lite avstånd till sig själv. Man få syn på sig själv om man sjunger om sig själv.

”Det pendlar mellan panik och att det känns lite ballt. Så är det alltid när man
ska göra stora grejer.”

Hur är det att sjunga de gamla låtarna, tar de dig tillbaka till den tiden eller finns det ett avstånd till dem?
– De flesta har jag sjungit så mycket. De kanske tar mig tillbaka någon gång, men oftast gör det inte riktigt det. Men ett fåtal låtar gör det, kanske två-tre låtar, som jag aldrig spelar annars. Så det kan ju vara på det sättet, att jag kommer ihåg helt enkelt, och förstår hur jag gjorde låtar då. Det är inte så att det var perfekta texter, man bara visste att det här är en låt, så här kan jag göra text.

Föreställningen ska innehålla en rad nyskrivna låtar, kan du berätta mer om dem?
– Det är delvis nya låtar, men mest gamla låtar. Sju till åtta nya låtar. Jag har faktiskt inte gjort klart alla dem, det brukar vara så det är då det börjar hetta till. En del funkar ju bättre när det hettar till. Det pendlar mellan panik och att det känns lite ballt. Så är det alltid när man ska göra stora grejer för mig.

Du har samarbetat med Kitok, hur kommer det sig att det samarbetet blev till?
– Vi träffades i Jokkmokk när vi spelade på samma ställe. Så hade han en låt som han tyckte att jag kunde sjunga på. Sedan har vi träffats jättemycket. Vi träffas genom åren och snackar och vi vart kompisar […]. Han frågade om jag ville sjunga, och det ville jag. Så sjunger jag på en annan låt, så han är med på turnen. Vi kör Mitt elixir, och vi kör något… Jag ska inte avslöja allting. Han är ett inslag i föreställningen.

”Jag har artister som jag ser upp till, men som jag inte kan se mig bidra till.”

Har du något musikaliskt drömsamarbete?
– Ja… Det finns det kanske. Jag har inte tänkt på det. Jag går bet på den frågan. Jag har artister som jag ser upp till, men som jag inte kan se mig bidra till.

Vad hoppas du att folk tar med sig från föreställningen?
– Jag hoppas att vi kan förmedla någon sorts stämning som genomsyrar hela föreställningen, så man känner sig upplyft. Så att man har gått in i en annan värld, och tar med sig något utöver det vanliga. Det är inte alltid man lyckas uppnå det, men vi har goda förutsättningar med ett bra band, ljus och låtar som folk känner igenom och kan minnas tillbaka på och kanske också uppleva på ett annat sätt.

Du har en fullspäckad höst med turné runt om i landet, vad ser du mest fram emot härnäst?
– Jag ser mest fram emot att spela egentligen. Sedan ser jag fram emot att komma hem till min familj eftersom jag varit upptagen med det här i tankarna. Vi har flyttat, så vi bor på Mallorca. Jag reser dit direkt efter turnén… Att bara vara där, det är en speciell plats att vara på. Det ska det bli skönt att få vara det.

 

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör och skribent

Fotografi:
Tom Jerry Boman

Pin It on Pinterest

Share This