Jakob Hellman: ”Man är inte coolare än de som sorterar post”

av | feb 17, 2021 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Han har kallats för den svenska popscenens J.D. Salinger. Nationalklenoden Jakob Hellman vände berömmelsen ryggen och blev en ikon redan under sin livstid. 1989 släpptes debutalbumet ...och stora havet, 32 år senare kom den andra Hellman-plattan. I månadens intervju berättar popikonen om Äntligen borta, den ofrivilliga indiestämpeln och hur man slår ut Bo Kaspers Orkester på parmiddagar.

– Allt i mitt liv har hänt sedan sist, säger Jakob Hellman.

Händerna varvar mellan att dra den slarviga luggen åt sidan, för att sedan vila knäppta på bordet. Varken tankar eller resonemang yttras utan noggrann eftertänksamhet. Konstpauserna framkallar en stundtals nästan religiös sinnesstämning. Han har, precis som de flesta av oss, knegat, gängat sig och skaffat barn. Ömsom undvikit frågan om en ny platta, ömsom öppnat för att den kommer, i sinom tid.

– Jag känner en ny vilsamhet i sättet att göra låtar nu. Det går att ta en sak i taget och inte ge upp på en gång. Det har inte heller varit lika ensamt, jag var med i ett arbetslag.

Skivan har producerats av kompisarna Jonatan Lundberg och Magnus ”Kitok” Ekelund, som även står med som låtskrivare. Situationen har varit mer öppen och tillsammans har de kommit med förslag på låtar och ändringar.

– Det är viktigt att låtarna fungerar. Det är min huvudsyssla, mitt jobb. När jag inte hittar fram känns det som jag inte kan något alls och blir på skitdåligt humör, som i Så mycket bättre när jag sjöng Gabriellas sång och tyckte jag sjöng arsle.

Ansiktet begravs i händerna. Den kvällen ville han skjuta sig i skogen.

– Men det gjorde jag inte.

Han skrockar, men tonen är samtidigt allvarsam på ett ambivalent vis, som bara Jakob Hellman kan framkalla. Det gläder honom om deltagandet i TV4 skrapade bort delar av mystikstämpeln.

– Jag är jätteglad om jag kan mjuka upp det lite, utan att det blir ”nu ska Jakob Hellman komma ut ur garderoben och berätta vad som egentligen har hänt”. För det har inte hänt något märkvärdigt. Jag vill inte ta på mig den rollen.

Han har känt press genom åren, men inte gällande det nyligen släppta albumet. Det var en uppskattad sits att hinna köra låtarna på 30 års-jubileumsturnén för …och stora havet.

– Folk har fått höra låtarna och tyckte att de var bra. Journalister skrev ”snälla släpp låtarna”. Det är ett tacksamt läge.

Albumet är lyxigare och en produkt man kan spela på middagar utan att det blir jobbig stämning.

– Den kanske kan slå ut Bo Kaspers Orkesters låtrepertoar på parmiddagar, säger han gåtfullt och drar finurligt på munnen.

”Jag vill bort från indiekänslan.”

Samtidigt finns det likheter från …och stora havet. Texterna rör existens och livet, men trånande kärlek skildras däremot inte denna gång.

– Den förra skivan var mer ”tjena brudar”, det är inte min uppgift längre. Men det finns också låtar som har samma form som Vackert väder, som uppehåller sig i en känsla.

Just nu gillar han titelspåret mest, som beskriver känslan av att plötsligt bli befriad från tvång utan att veta varför.

– Den handlar om att vara bortkopplad och inte fatta vad livet överhuvudtaget går ut på. Sedan får man en känsla om att man har ett medlemskap i världen. Vissa kanske alltid lever i det, men inte jag. Grattis till dem i sådant fall.

Känslan av inkludering är ett genomgående tema. Han vill gärna ge ett intryck av att behärska livet och frihetskänslor. Det är också ett sätt för Jakob Hellman själv att, genom musiken, hantera livet. Mycket av inspirationen kommer från listmusik, som Billboard. Han lyssnar i stort sett endast på ny musik som Drake, Lady Gaga och Lana Del Rey.

– Vi var överens om att skivan skulle få en modernare ljudbild. Jag vill bort från indiekänslan, inte för att vara taskig eller röra mig bort från människor, utan för att vara tydligare och öppnare.

Hur känns det att den förra plattan, i mångas ögon, är indiestämplad och har en självklar plats i den konservativa indievärlden?
– Inte mig emot, men den skivan var allt annat än indie. Den var välproducerad och blev sedan indie. Det var en ögonöppnare när jag insåg att jag gjorde popmusik för en bredare publik redan från början och nu vill jag öppna för det igen.

Låtskrivarprocessen har även förändrats till det lugnare.

– Jag behöver inte göra det fysiskt nu. Tidigare skrev jag låtar genom att gå runt och sjunga de högt och lyssna på vad som kom ut ur munnen, som att tala i tungor.

Nu tänker han i stället på vad han vill skriva om och sedan kommer andra delen in i processen också, nästan omedvetet.

Vad vill du att lyssnarna ska få ut av din musik?
– Vad de vill, det är fritt fram att suga musten ur skivan.

Han förklarar att folk verkar gilla hans mänskliga sida, som framförandet av Gabriellas sång. I Jakob Hellmans ögon handlar det så kallade ”mänskliga” snarare om ett svagt framträdande.

Vad vill du att folk ska gilla med dig då?
– Sättet jag framför en låt på. Och att jag är snygg, cool och gammal.

Komiken mixas återigen med allvar. Det rebelliska med det folkliga.

Han är allergisk mot tuffa personer och mot attityd – det är påklistrat och jobbigt att hålla uppe. Ett, för många Hellmanfans, paradoxalt påstående. Det var ett kaxigt 23-årigt poppaket med hornbågade glasögon som slog igenom 1989 och oblygt skrev till skivbolagen och sålde in de numera ikoniska låtarna. Men den självuppfattade trängre imagen upplever Jakob Hellman har närmat sig den han är annars: ”totalt ocool”.

– Jag borstar tänderna, går på toa och blir hönsad av mina barn.

Hans tuffhet var annorlunda jämfört med en klassisk rebellframtoning. Han var en liten pojkgubbe.

– Enda sättet att vara cool på är att inse att man inte har det coola yrket, man är fan inte coolare än de som sorterar post.

Författare:
Matilda Rånge, Skribent

Fotografi:
Jesper Smeding

Pin It on Pinterest

Share This