Det är handlingar, minnen och omgivningen som formar oss. Men inte alla handlingar, minnen och människor har goda avsikter. Det finns de som lämnar oss statiska, paralyserade och som får oss att tänka: ”Hur fan hamnade jag här?”

Jag ser mig själv som barn, jag är inte mer än sju år. Det är sensommar och löven börjar falla till marken. Ensam går jag till gungorna för att fördriva tiden innan livet börjar. Det tar en stund innan jag upptäcker dem, tre stycken ungdomar som skrattar kommer emot mig. Barn är naiva och jag är inget undantag. En kvart senare springer jag hem, gråtandes med särade ben, låser in mig på toaletten för att få bort all smuts som hamnat i mina byxor.

Jag ser mig själv gå längs med korridorerna. Jag går så tyst jag bara kan, gör mig så liten som möjligt, men benen går med bestämda, starka steg. En svart anekdot bland tegelväggarna med ett sinne som sprängs av självförvirring. Då stöter någon till mig, hårt, pricksäkert och hans spottloska missar mina kängor. Precis då tittar jag upp, möter hans blick och ser en liten glimt av förvåning. Jag försöker kväva det som återstår av hans själ för att sedan slita den i stycken. Han går bara därifrån och jag står fortfarande kvar, längs med korridoren, tyst och orörlig.

Jag ser mig själv på golvet i köket där jag ligger i ett bedövande chocktillstånd. Smärtan börjar göra sig påmind och det pulserar i varenda inuti mig. Kinderna är varma och blöta av salt. Mina käkar rör sig och tungan vibrerar i halsen, men jag hör inte ett enda ord. Det hat jag känner är främmande för mig. Stark, intensiv och katastrofalt överväldigande. Jag lyfter sakta mitt huvud och känner smak av blod. Sedan hör jag dörren smälla och då reser jag mig upp och går.

Måndag. Min arbetsdag är precis avslutad och jag åker hem från jobbet. Hela dagen har jag blivit utskälld och jag har suckat efter varje samtal. Ingen lyssnar på det jag har att säga. Jag har alltid fel, trots att jag kan bevisa motsatsen. På tunnelbanan är det alltid någon som är i vägen, tar för lång tid på sig, armbågar sig fram och vägrar sätta sig på det innersta sätet. Den hemlösa, illaluktande mannen vid sätet bredvid säger att han ska ge mig tusen spänn för att spöa skiten ur den oskyldiga, utländska pojken som sitter bredvid mig.  Fyllekräket som välkomnar mig i tunnelbaneuppgången vid min station och den tomma lägenheten som lyser med sin mänskliga frånvaro. Blodet rusar genom och gör mig alldeles yr. Jag hyperventilerar och ilskan gör sig påmind.

Jag stänger dörren, drar för persiennerna och gör en bunker av kuddarna och täckena i sängen. Öppnar dvd-fodralet och trycker på play. Nu är det min tur. Det är nu jag hämnas. Jag vill se huvuden rulla, zombies som äter småbarn, onaturliga experiment utföras på oskyldiga offer och höra de desperata skriken. Jag vill se någon hämnas på mänskligheten. Och det är nu jag kan känna lugnet.

Våld inte föder våld. Det är inbyggt i våra gener, vår art och har följt oss i århundraden. Inget övervakningssamhälle eller lagstiftning kan reglera vårt primitiva behov. En film eller ett tv-spel är aldrig boven i dramat. Det är personen som sitter där, med en spärr som aldrig går att stänga, som inte går att kontrollera. Den personen gör ett val.

Jag har film. Mitt sätt att avreagera mig på är legitimt. Vad väljer du?

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This