Inuti Team Rockits hybrid av världar

av | Jul 13, 2017 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor, Recensioner

I början på juni släppte Sincerely Yours-familjen sitt tredje album. Popmanis Alice Dadgostar har reflekterat över trions självbetitlade verk.

Första gången jag kommer i kontakt med Team Rockit är en blåsig kväll för några år sedan. Det är en fest i det, för mig, ganska okända Majorna. Jag hänger med några polare, har ingen aning om vilka eller vad det handlar om. Jag har växt upp i en annan del av stan, omgiven av en annan sorts musik och det är för mig en gåta jag kliver rakt in i där på Stigbergstorget. Räknas det där som musik? Är det inte bara något slags excentriskt töcken, sagoljud av sagoväsen? Det är ordet som kommer till mig när jag ser Merely i ett hörn: sagoväsen. Det är neonljus, smileys och fjortisdunk. Varför verkar folk så förälskade, kanske rentav besatta av vad dessa människor skapat?

Drygt fyra år senare ligger jag på en gräsmatta med Ambrosia junkie i min hand. Eller snarare – Ambrosia junkie har mig i sin hand. Det har börjat långsamt. Nästan omedvetet har jag under åren som gått, först sökt mig till grundbultarna Gaia och Aura och det har genererat känslor jag aldrig upplevt förut. Team Rockit släpper sitt debutalbum 1988 2011 och möts av blandad kritik. Musiken är en sammanslagning av stilar så till den grad att en del, i linje med kritiken mot elektrorapparen Yung Lean, tror att de är ironiska. Sett till ansedda skivbolaget Sincerely Yours lista på artister (Air France, JJ, The Tough Alliance) skulle det dock knappast vara troligt. Göteborgsduon ska senare komma att bli trio tack vare Merely och släppa albumet Anima på samma skivbolag, följt av rosade mixtapet Neo Bahamut. Sakta men säkert har de byggt upp ett imperium som tillintetgör all slentrianmässig kritik om att de skulle vara oseriösa.

Team Rockit stänger en inne och släpper en fri på samma gång. Jag vill stänga av i panik och jag vill att det aldrig ska ta slut. Redan i de första sekunderna av Axis Mundi lyckas de leverera sitt karaktäreristiska sound, det som har lyssnaren i ett järngrepp och samtidigt befriar. Det är just detta som betyder så mycket med deras musik och i allra högsta grad det här albumet (självbetitlat): i ett svep slungar de en mot motsatta sidor av ens känslospektrum. Du är splittrad, du krossas i tusen bitar och på samma gång är du hel, helad. Albumets tre inledande låtar vittnar om en helhet något mildare, något som kanske tilltalar en bredare publik än i föregående album. Därmed inte sagt att de inte upprätthåller sin Disney-möter-skogsrave-korsning som är lika trollbindande som unik. Vallmo-REX är en närmast perfekt ihopflätning av musik, text och känsla. Det känns som att färdas över åkrar och ängar på bäddar av Gregorian och Ikaros röster i verser som toppas av absolut extas i form av Merelys inramande stämma. Beatet i Trippel Skörd låter som en eurodanceversion av persisk popmusik. Det är folk, trance, hiphop, pop, en saga, ett mörker och framförallt ett bländande ljus vi får i form av trions senaste släpp. I sina texter lyckas de leverera attityd, ibland en känsla av ren upprättelse, utan att bli skrytsamma. Precis som i sin musik befinner de sig i en egentillverkad bassäng av sinnestillstånd. Det är hudlöst och på samma gång hårt som stål. Om kritik, om vad som är heligt, om naturen, döden, vad som är vårt och vad som är deras.

Ett kort ögonblick tänker jag att det är som knark. Jag vill emellertid bespara Team Rockit (och alla andra) denna så uttjatade liknelse. Och i själva verket är det ju precis tvärtom. Att gå gatan fram till Tulpa, tätt följt av Base Camp, är att se verkligheten glasklar. Låtarna är till en början rinnande och mjuka, som en bäck i en skog – Team Rockits sound för generellt tankarna till gläntor, dalar och något slags urtillstånd – för att sedan kasta lyssnaren huvudstupa ner i en avgrund av våndan men också av något som lockar. Något som känner dig. Det mynnar ut i deras klassiska ”fjortisdunk” som kommit att bli nästan det allra bästa. Då är en i upplösningstillstånd. Det är att se konturer, det är konkret, det är på riktigt. Det är att vara bedövad, ja, men också aldrig så närvarande och euforin är allt annat än konstgjord. Det är att vara i nuet och vilja stanna där.

Kanske kan jag lika lite om musik som jag kunde för några år sedan, kanske är alltsammans fortfarande en gåta – men när solen gassar på, där jag ligger i gräset insvept i Team Rockit, tänker jag att det finns en sak jag kan innantill: känslan jag får av det här albumet. Det är en nästintill surrealistisk blandning mellan visa och hardstyle. Kanske är det just det egendomliga som blir Team Rockits främsta vapen: gränslandet de skapat själva i en djungel av genrer. De bevisar att det är just det snudd på overkliga som fångar verkligheten bäst.

Vi får helt enkelt buga och bocka för Team Rockit och year0001. Ett av sommarens mest levande album.

Författare:
Alice Dadgostar, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This