120517_TV_CW_carrie.jpg.CROP.rectangle3-large

Foto: slate.com

Jag har många favoritserier, ni vet, de man följer slaviskt och räknar ner dagarna tills nästa avsnitt kommer. Men det finns en serie som ligger mig varmt om hjärtat, men som jag sällan pratar om. Det är inte för att jag skäms över det, men för att tomrummet den lämnade efter sista avsnittet ersatts av nya förmågor, nya historier och livsöden. Den serie som varit mest beroendeframkallande är Sex and the City.

Jag vet att det finns två lag när det kommer till serien, de som älskar och de som hatar den. Visst kan den vid första anblick ses som sexistisk. Att kvinnornas roll är att se bra ut och utnyttja män, för att ge igen för att de har gjort samma sak i hundratals år. Den är inte alltid så fullt realistisk som man önskat, men under ytan så är Sex and the City en smart serie, som gör sitt bästa för att skapa något nytt, banbrytande.

Många ensamma nätter har fyllts av de fyra kvinnornas vänskap och eskapader i New Yorks fartfyllda betongdjungel. Jag har tillsammans med vänner skrattat, gråtit och dragit paralleller till våra egna liv. Vi har diskuterat och begrundat, avundats och hänförts av fyra starka kvinnor. De har alltid funnits där, som en i gänget, ända till slutet.

Och sen kom The Carrie Diaries och jag måste erkänna att jag har varit skeptisk redan från början. En serie om Carrie Bradshaw innan hon blev Bradshaw med stort B? Är det ens möjligt att detta kan bli lika bra som föregångaren? Svaret är tyvärr nej.

Året är 1984 och serien innehåller självklart en stor dos av 80-tals mode och musiken som vi trodde alla glömt bort. Vi får följa 17-åriga Carrie som precis förlorat sin mamma. Hennes pappa fixar ett jobb åt henne i New York, som ett sätt för henne att gå vidare i livet, ta för sig av det. Hon början pendla mellan föräldrahemmet och den stora staden, från sina bästa vänner (inte Samantha, Charlotte eller Miranda…) till nya spännande möten med stylister och hippa klubbar.

Vilken målgrupp serien vill rikta sig till är jag lite osäker på. Är det för oss som älskade Sex and the City? För oss som undrar hur Carrie tog över storstan? Eller är det för unga vuxna som inte riktigt har koll på den första upplagan, som en introduktion? För de unga vuxna som behöver en ny serie med igenkänningsfaktor?

The Carrie Diaries försöker i alla fall göra sitt bästa för att leverera. AnnaSophia Robb som spelar den unga Carrie har blivit stylad så att hon ska vara så lik Sarah Jessica Parkers Carrie, och visst lyckas hon till viss del. Carries karakteristiska monolog finner vi även här, även om den inte är lika klockren. Tankar kring vänskap, relationer och sex är såklart obligatoriskt, men inte lika spännande.

Jag är den första att erkänna att jag är besviken. Ungefär lika besviken som när filmatiseringarna av Sex and the City gick upp på bio. Charmen, originaliteten och det som man fastnade för försvann. Och att Candace Bushnell glömde bort att Carries pappa lämnade sin familj när hon var tre år (vilken nämns i säsong 4, avsnitt 17 ”A vouge idea”) är ett sakfel som hon får leva med och något jag har svårt att förlåta henne för.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This