Flera gånger varje dag scrollar jag i mitt Facebook-flöde, oftast av ren tristess och läser oftast samma statusuppdateringar om och om igen. Givetvis fastnar jag och ser de videoklipp som startar automatiskt. Det är svårt att slåss om platsen på internet, men när det händer så händer det. Igår delade en vän till mig en video på en tiggande kvinna ppsptanför en butik. Med sig hade hon en skylt, en tom kaffemugg och ropade ”hej hej”. Hur mycket du än känner igen det här, så skiljer hon sig ifrån de andra tiggarna. Hon ser inte ut att ha tappat hoppet, hon ber inte om mat på sin bara knän, hon har hela kläder och skor och säger hej med entusiasm. Ann-Mari satte sig utanför en butik för att tigga pengar till sin dyra bilreperation. En kollega filmade och klippet lades upp som en rolig grej på Facebook med texten ”Min bil är på verkstad… hjälp mig ekonomiskt!! Jag tar Swish” tillsammans med ett mobilnummer.

I skrivande stund har klippet nått över en halv miljon visningar, nästan 20 000 likes och över 6000 delningar. Det delas likt det vore ett humorklipp och medierna skriver om det som detsamma. ”Ett Facebookmirakel” för att citera Metro ordagrant. Metro och Nyheter24 skriver om klippet utan kritik, som om det bara är ett roligt sätt att samla in pengar på. Men är det verkligen roligt när en privilegierad gör sig rolig på utsatta människors bekostnad? Nej, inte anmärkningsvärt. Privilegierade får gärna be om ekonomisk hjälp på sociala medier. Men EU-migranterna som tigger på gator och utanför butiker, gör det för att de har inget annat val. De får varken arbete eller bostad. Var de än är ber någon dem att flytta på sig, allra helst åka hem. Ibland varsamt, ibland med våld. Att ta forumet ifrån dem och med ”glimten i ögat” sätta sig och imitera dem för egen vinnings skull är inte roligt – det är inget annat än smaklöst och kallhjärtat.

Förra året möttes Fanny Lyckman av stor kritik när hon la upp en bild på sig själv med skylten ”Need money for Chanel”. Då var det ett självklart fall av onödig provokation, men som hon själv ursäktade med det populära ordet ”konst”. Hur kommer det sig att medierna var snabba på att kritisera henne men inte Ann-Mari? Oavsett om ett estetiskt uttryck eller en handling görs med uppsåt att vara kränkande eller ej, kan resultatet bli detsamma. Uppsåt säger ingenting om mottagandet.

Nu tänker du kanske att ja, men så illa är det väl inte? Det står ju i artiklarna att hon inte vill kränka någon. Överskottet hon har fått in ger hon bort. Hon gav faktiskt 300 kronor till ett barn, och ska köpa mat och öl till hemlösa. Problemet är inte vad hon gör med överskottet. Det är hur hon får in pengarna, och vilka människor hon kör över på vägen. Detsamma är problemet att människor delar hennes klipp med glädje men grämer över de tiggande EU-migranterna. Då är det organiserat, fejkat och något som borde förbjudas och helst av allt borde de skickas hem. Ingen ber Ann-Mari gå hem.

I december meddelade Sony Pictures att de ställde in satirkomedin The Interview, där ett fiktivt mordförsök på Nordkoreas diktator Kim Jong-Un äger rum. Man ansåg att hotbilden var alldeles för stor. Givetvis fanns det inga uppståt att vara ett mål för hot och våld, men Sony Pictures hade nog kunnat räkna ut med den rådande situationen mellan USA och Nordkorea att de minst sagt skulle kritiseras, och eventuellt få problem. Även diktatorer som Kim Jong-Un kan kränkas. Dessa fall har gemensamt att medierna i alla situationer har riktat sig mot upphovsmännen, förtryckaren, istället för den förtryckta. Om vi fortsätter göra det, kommer vi alltid välja bortförklaringar och den enkla vägen – att se på allt med humor. Då vägrar vi också se våra rådande maktförhållanden.

Pin It on Pinterest

Share This