Imorgon kliver Peter Englund ut framför ett hav av journalister och meddelar vem som är årets Nobelpristagare i litteratur. Kandidaterna är många. Om det blir en otippad författare eller en världskändis som Haruki Murakami återstår att se. Men en av dem som har förklarats värdiga priset är Nina Bouraoui. Popmani har valt att titta närmare på den fransk-algeriska författaren. 

Nina Bouraoui

Nina Bouraoui levde sina första fjorton år i Algeriet, hennes mor är fransyska och hennes far algerier. Det är en tid som skildras i flera av hennes romaner. Hon skriver om ständigt brusande hav och långa sandstränder. Ofta med temat begränsning, inte minst på grund av sitt kön. Hennes senaste roman Enstörig är en delvis självbiografisk berättelse om fjortonåriga Alya som likt Bouraoui växer upp i Alger. Historien tar unga Alya på största allvar, och på en böljande våg tar den med oss genom hennes tankar och låter oss andas in den algeriska luften.

Idag lever den 46-åriga Nina Bouraoui i Maraiskvarteren i Paris. Efter tretton romaner är hon en hyllad författare i Frankrike. Den största utmärkelse hon hittills fått är det prestigefyllda Goncourtpriset, som hon tilldelades för romanen Mina onda tankar. En historia, som likt många andra av hennes verk, är skriven i monologform. Berättaren riktar sig till en terapeut och delar med sig av ett oavbrutet självutlämnande flöde om kärlekar förr och nu. Minnen från ungdomsåren växlar med nutid. Ungdomen skildrar hon också bland annat i Dockan Bella, en roman hon själv beskriver som inledningen på ett sökande efter en kulturell och sexuell identitet. Ett sökande som huvudsakligen tar plats på queera nattklubbar i Paris. Huvudpersonen söker kärleken och kärlekens relation till skrivandet. Utforskandet av identiteten är ett ständigt återkommande tema.

Sexualiteten är central i hennes litterära universum. Åtrå är ett nyckelord som flödar genom karaktärerna och driver deras tillvaro framåt. Hon skriver i Våra kyssar är avsked om:

”[E]n åtrå som inte var sexuell men som hade sexualitetens energi. Det var åtrån till livet. En hård och rå åtrå. En åtrå som vi inte kom undan. Sedan blev åtrån flytande. En sav som berusade oss.”

Hon talar om den varma rädslan, ’rädslan med lust i sig’, som ett begär inför livet. Poeten Johannes Anyuru är en av dem som skulle vilja se Nina Bouraoui som nobelpristagare. I DN säger han att: ”hon skriver med en egen och ny röst som på något sätt kommer ur politikens möte med begäret.”

I Nina Bouraouis böcker blir både livet och kärleken politisk. Hon säger i en intervju till tidskriften 10-tal att kärleken är ”det sista kvarvarande bandet till den andre. Ett band som mer och mer tappas bort. Det är i motsättning till världens våldsamhet som den här kärleken uppstår.”

Ett uttalande som likt Bouraouis böcker kräver och förtjänar eftertanke.

Pin It on Pinterest

Share This