Iiris Viljanen: ”Jag gräver någonstans väldigt djupt inne i mig själv”

av | Maj 12, 2017 | Intervjuer, Månadens intervju

När Iiris Viljanen debuterade som soloartist 2015 med singeln Årstavikens strand väcktes en nyfikenhet och förhoppning om ett kommande album. Förväntningarna infriades med råge när hon året därpå först släppte solopianoskivan Kiss Me, Stupid & 7 More Solo Piano Pieces och senare även Mercedes, ett av de mest kritikerrosade svenska albumen 2016.

Det är den första riktigt varma vårkvällen i Malmö, och för en gångs skull är den malmöitiska vinden lugn. Kanske ligger det i luften, att staden ikväll får besök av Iiris Viljanen och ska få ynnesten att höra henne spela inte bara ett, utan två album i sin helhet. Konsertformatet på Malmö Live denna kväll innefattar samtal och sedan två konsertakter baserade på de båda album som hon släppte förra året, Kiss Me, Stupid & 7 More Solo Piano Pieces och Mercedes. Båda skulle kunna kallas debutalbum utifrån sin olika natur – det ena ett vackert instrumentalt pianoalbum och det andra ett poppigare, ordmagiskt album med sång. Det är det första solomaterial som Iiris Viljanen släppt på egen hand sedan hon tog steget från de tidigare bandkonstellationerna Vasas Flora och Fauna och Fylgia Calling. Ett beslut som skapade en nyvunnen känsla av oberoende.

– Innan jag var med i de konstellationerna höll jag också på solo i några år och skrev låtar, spelade in och spelade live på olika små ställen. Jag har alltså arbetat så från första början, så nu har jag bara gått tillbaka till det. Jag vet inte, jag tycker det är ganska kul på något sätt, att jobba själv. Att få göra exakt det jag kommer på och det jag vill utan några gränser eller att någon annan tycker till. Det är skönt att vara så där fri.

”Jag är väldigt inne i de olika känslorna och bearbetar dessa teman och texter och det som de handlar om”

Den friheten ledde till Mercedes, där hon med en sällan skådad träffsäkerhet förmedlar texter som berör en in på själen. Det är stora känslor som får plats i en detalj eller textrad och vardagshistorier som rymmer ett helt liv. Många av låtarna bygger på verkliga händelser, både som hon själv eller bekanta varit med om, eller flera olika händelser som spunnits samman i en och samma låt. Att översätta dessa känslor och händelser till texter och låtar är ingen enkel sak, men något som Iiris sätter stort värde på.

– Det är en speciell process att vara i. Jag är väldigt inne i de olika känslorna och bearbetar dessa teman och texter och det som de handlar om. Jag gräver någonstans väldigt djupt inne i mig själv, på ganska mörka platser, skrattar hon. Och det är mest för att det ska bli så ärligt som möjligt och känslomässigt nära för andra också. När jag skriver låtarna är jag väldigt mycket inne i den världen och alla de där händelserna och personerna.

– Många säger att det är en slags terapi när man håller på med det där, men det är ganska tufft också. Jag har inte velat skriva något på ett tag, sedan i höst egentligen, när jag släppte Mercedes. Jag behövde ha en paus från skrivandet för det tar på krafterna att vara inne i skrivandeprocessen, det är så mycket tankar och bearbetning och jag gräver i gamla minnen och river upp saker för att kunna skapa något som jag gillar. Det är ganska jobbigt egentligen men det är värt det – att leta på de där ställena, för att hitta något nytt eller skapa något fint av de här händelserna som kanske varit jobbiga för mig eller för dem som låtarna handlar om.

 

Du sjunger ofta till ett ”du” i dina låtar, en slags mottagare utan namn – hur kommer det sig?

– Jag har inte tänkt så mycket på det, men det stämmer ju säkert om man tänker på Mercedes, att det har råkat bli så på många av de låtarna. När jag gör en låt finns det nog ofta någon slags mottagare, alltså någon jag skriver låten till. Den mottagaren kanske också finns i verkligheten ibland men jag vill egentligen inte att den ska höra det. Men jag skriver den ändå, på ett sätt som att jag skulle vilja att den hör, men å andra sidan vill jag inte att den ska höra för det spelar ingen roll längre (skratt). Jag tycker det är lätt att skriva när jag har en mottagare, eller flera, som det kan vara i vissa låtar – det kan vara flera personer som det handlar om, fast de som blir som ett ”du”.

Naturen, och djur, spelar en annan central roll i Iiris Viljanens texter. Hon beskriver barndomstiden på gården i Tölby i finska Österbotten som en uppväxt där djuren var som vänner och ständigt närvarande, både som lekkamrater och i lantbruket. Den starka kopplingen har följt med henne genom livet och har en viktig betydelse i skapandet. Lyssna till exempel på titelspåret Mercedes så förstår du.

– Just när jag skrev texterna till Mercedes-skivan var jag inne i en period i livet där jag försökte hitta tillbaks till vad jag gillar. Djur är viktiga för mig, så de fick ta en stor plats även på skivan. Ibland kan det bli som att jag projicerar vissa saker på djuren. Som att djuren beter sig eller är på ett visst sätt, som en människa också skulle kunna vara. Jag använder dem på det sättet i texterna, för att ge en känsla eller beskriva en händelse, men istället för en människa använder jag ett djur.

Iiris Viljanen ger ord till situationer och känslor som många stått inför men som kanske aldrig fått ta plats i en låt tidigare, oavsett om det är förlusten av en älskad katt eller PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom, en svårare form av PMS). Det sistnämnda besjungs i Plötsligt ful och är lika slående och angeläget som när Annika Norlin sommarpratade om PMS och hormoner i P1 för två år sedan. Viljanen är en ordkonstnär och poet, som berättar historier som känns igen och nära trots att de hänt eller handlar om någon annan. Pianot ger melodierna liv och Iiris finlandssvenska sång och stundtals spoken word-liknande rap är själen i låtarna. Det var 2015 som många fick upp öronen för hennes musik, vid släppet av förstasingeln Årstavikens strand, där orden rasar fram i en betraktelse över det svåra i att gå vidare.

– Det började egentligen när jag var med i Fylgia Calling, där testade jag att sjunga på det sättet i en låt med piano, en slags rap på finska. Sen visste jag att jag ville göra mer på det sättet, med mycket text och piano eller en annan akustisk ljudbild till det. När jag började fundera på soloprojekt så hände lite olika saker som ledde till att jag gjorde Årstavikens strand och ett par låtar till i den stilen. Då blev det att jag använde det lite spoken word-aktiga pratet i det, för det passade bra till texten och känslan. Det har att göra med att jag gillar att det är så mycket rytmer i pratet och jag gillar att kunna använda munnen på det sättet, att texten blir snabb. Men jag vet inte riktigt varifrån det kom, jag tror jag hade mycket frustration inom mig just då också och det passade bra med den slags intensiva, snabba flöde av text.

Låtarna på Mercedes utgör den sista konsertakten i Malmö denna kväll. Den första delen vigs åt Kiss Me, Stupid & 7 More Solo Piano Pieces. Det är så fullsatt i salen att stolarna tar slut och jag tar istället plats på golvet, mysigt om än lite hårt. Framför mig sitter Iiris Viljanen, skymd bakom sitt piano men det räcker att höra och jag slutar aldrig förundras över hur många känslor som kan rymmas i ett enda instrument. Det är melodier som flyger fram genom den intima konsertsalen, från dur till moll, från hoppfullt och upplyftande till sorgset och eftertänksamt. Lika träffsäkert som Iiris texter drabbar en på Mercedes, lika kraftfullt träffar pianostyckena.

– Jag har jobbat ungefär likadant med pianostyckena som med de poppigare låtarna. När jag skriver ett stycke utgår jag ifrån någon händelse eller person eller något tema. Det temat vet ju inte publiken eller lyssnaren om och det är klurigt att gissa sig till endast utifrån låtnamnen. Men jag tänker att när man sen lyssnar på stycket kan man få någon slags känsla och helt egna associationer.

Du berättade i samtalet innan spelningen att du måste öva mycket för att klara av att spela det du vill och att kunna förverkliga en idé ­– hur ser den delen av skapandet ut?

– Det är många timmar, veckor och månader av övning, men jag tycker det är jättekul hela tiden. För mig är det är inget trist jobb som jag behöver göra, jag vet att det är många som inte gillar övning men det är typ det roligaste för mig. Jag gillar live-spelningar också, verkligen, men det är något meditativt med att sitta och öva för sig själv och repetera. Det krävs tålamod också, ibland är det kämpigt när jag inte klarar av att spela något som jag suttit och nött på i flera timmar men så plötsligt släpper det. Jag tror det kommer ifrån att jag spelat sedan jag var liten, och klassiskt i många år. Jag har nog skolats på något sätt i det, att öva mycket.

Det måste vara skönt när det plötsligt funkar och idén blir verklighet?

– Ja, det är det som gör att det känns värt allt jobb jag lagt ner. När jag sitter så och spelar och repeterar melodier så skapar det nya kopplingar i hjärnan och det leder ofta till nytt material av något slag.

Det har varit ett intensivt år för Iiris Viljanen, med albumsläpp, produktion och spelningar. I sommar väntar en välförtjänt ledighet men lusten att sitta och spela och skriva något nytt finns där fortfarande, tillsammans med idéer till projekt hon skulle vilja göra. Vilka nya vägar som den kreativa processen tar henne i framtiden återstår att se men oavsett lär det vara något verkligt fint att se fram emot.

Författare:
Helena Paulsson

Fotografi:
Liam Warton

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This