Hurray for the Riff Raff: ”Som kvinnor lär vi oss att allt i våra liv är politiskt”

av | Aug 16, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Popmani möter Puertoricanska-Amerikanska Hurray For The Riff Raff och pratar om Trump, poesi och Kendrick Lamar.

Hurray For The Riff Raff släppte den hyllade skivan The Navigator i år. Bakom projektet står Alynda Segarra som blandar bland annat blues, folk och indie med poesi och rytmer från Puerto Rico, där hon har sina rötter. Det är en konceptskiva byggd kring den fiktiva Puertoricanska karaktären Navita. Jag möter en pratsam och engagerad Segarra innan hennes spelning på Way Out West under lördagskvällen. Efter artighetsfraserna börjar vi att diskutera albumet.

Hur var processen bakom albumet The Navigator?
– Det var så mycket som hände i mitt liv då. Jag var nästan trettio år gammal och hade flyttat från New Orleans till Nashville. Jag kände inte så många och så mycket pågick i mitt land. Valet nalkades och Donald Trump blev framgångsrik och spred så mycket hat. Så mycket hände samtidigt och jag kände mig så ensam. Jag kände att jag behövde vända mig inåt om jag skulle hjälpa världen. Jag kände att det jag behövde göra var att tänka på var jag och min familj kommer ifrån, mitt arv. Min mormor hade dött också och jag kände att jag verkligen behövde göra något för henne och de som arbetat så hårt för att jag skulle kunna leva. Så allt det här fick mig att undersöka Puerto Rico; lyssna på musik därifrån och försöka förstå relationen mellan USA och Puerto Rico. Och jag tänkte också på hur det är att växa upp som stadsbarn och som tjej. Det fick mig att komma på idén med skivan och konceptet och att skapa en karaktär (Navita).

Varför använda sig av en fiktiv karaktär; är det lättare att berätta en historia på det viset?
– Jag tyckte det. Det var roligare. Och jag var så trött på att bara tänka på mig själv och skriva på det sättet. Jag behövde skapa en karaktär för jag tror det är svårt att förlåta sig själv när man är yngre… När jag skapade karaktären kunde jag älska den och lära henne varifrån hon kom. Det slutar med att det du gör för karaktären, gör du egentligen för dig själv.

Har du grävt bland dina rötter förut, eller var det här ett särskilt uppvaknande?
– Det var nog första gången. Jag kände till Puertoricansk poesi sedan innan, för jag har alltid älskat poesi; men jag kunder inte relatera till de stora poeterna. De var män och de var vita. Så jag var tvungen att söka. Det är därför jag tycker att internet är bra, för man kan söka efter: puertoricanska + kvinnor + forskare och det går att hitta.

Hur tänkte du kring det musikaliska arrangemanget, som i låten slutet av Finale som nästan tangerar musik som Afrobeat?
Vi tog in bomba-trummisar. Bomba är en häftig stil eftersom det är från Puerto Rico. Puerto Rico är en ö där man tog in slavar från Afrika. Och sen finns det ursprungsbefolkningen som har indianskt påbrå. Sen finns det också spanjorerna som invaderade ön. Bomba-trummandet är då vad de förslavade afrikanerna spelade ihop med indianerna. Så det är häftigt när två sorters människor som kommer från olika platser, går samman i rytm, dans och musik. Så det kändes viktigt att avsluta skivan med det, eftersom albumet till stor del handlar om att gå tillbaka. Det är lustigt, i USA säger Trump “Let’s make America great again” och man tänker – när har det varit bra? Vi försöker göra det bra! Vi försöker att gå framåt – vilket också Pa’lante betyder (Pa’lante är också namnet på en av hennes låtar). På skivan har jag försökt att möta då, nu och framtid. Att tänka på framtida generationer och de som redan har gjort så mycket för oss, men också vara närvarande. Så det är därför bomba är viktigt – för jag erkänner mina förfäder och säger att jag ser dem och att jag vill göra något i tacksamhet.

Är det viktigt att vara politisk som musiker?
– Ja, det tycker jag verkligen. Det betyder inte att du inte kan vara kreativ eller sjunga kärlekssånger. Många tror att det måste vara allt, eller inget. Och som kvinnor lär vi oss att allt i våra liv är politiskt. Allt i våra liv är politiskt på ett sätt eller annat och jag tycker att det är viktigt att musiker säger “det här är galet”. För just nu händer det mycket i USA. Det var en nazi-demonstration igår kväll och då måste musikerna vara där och säga att det är fel. Vi kan inte lita på politiker, för de har en agenda. Så jag tycker det är viktigt; du kan sjunga om kärlek, alla tycker om det, men vi måste tänka på vad vi ger ut i världen.

Vilken musik inspirerar dig just nu?
– Kendrick Lamar, jag älskar honom. To Pimp A Butterfly var en gigantisk inspiration i skapandet av The Navigator. Jag kände att det var vår generations Sargent Peppers Lonely Heart Club Band (The Beatles), den var så uttänkt. Och i sitt senaste album tar han upp djupa betraktelser. När jag känner mig låg lyssnar jag på DNA och tänker att han representerar hur det är att vara en svart man i USA idag. Så när jag lyssnar på den känner jag igen mig, men med mina rötter från Puerto Rico. När han säger “your DNA is an abomination”, då tänker jag på att många i USA har förfäder som har gjort brutala saker, jag tänker på slaveri. Det är så märkligt. Det är nog många som skäms så mycket för det, att de i stället låtsas vara stolta. I stället skulle de kunna säga: det stannar vid mig. Jag ska läka såren som mina förfäder skapade. Jag tänker också på Solanges Cranes in the Sky, och hur vi alla försöker rymma från förtryck. Då inser jag: man kan inte rymma från sina rötter. Annars är det Nina Simone och Rodriguez som har varit viktiga för mig.

På din skiva nämner du poeten Pedro Pietris dikt “Puetro Rican Obituary” – är poesi viktig för dig, och varför?
– Jag älskar poesi. Det finns en lång poetisk tradition i Puerto Rico. En jag verkligen älskar är poeten Julia de Burgos som var feminist och som var så självständig. Männen pratar om land, men hon pratar om vattnet och om ting som är flytande. Och jag kan relatera till det, föränderligheten. Jag tror inte på gränser. Annars älskar jag There Are More Beautiful Things Than Beyoncé (Morgan Parker) och Milk & Honey (Rupi Kaur). Poesi får mig att känna mig fridfull.

Sista frågan: vad händer härnäst
– Jag vill göra min skiva till en pjäs. Det vore en dröm. Annars vill jag göra musik mer som Patti Smith. Jag har alltid älskat henne och jag skulle också vilja göra poesi-fokuserad musik men med rock and roll. Jag turnerar nu och försöker hålla hoppet uppe gällande mänskligheten.

Lycka till…
– Eller hur! När det är så dåligt som nu, så tänker jag att jag ska vara lika kärleksfull som när någon annan är hatfull. När någon har en hat-demonstration så ska vi ha en kärleks-demonstration och balansera ut det i universum. Det är planen.

Författare:
Saskia Rubensson

Fotograf:
Sarrah Danziger

Pin It on Pinterest

Share This