DIANA1

Filmen om prinsessan Diana har fått kritik för att vara baserad på engelsk skvallerpress. Foto: Entertainment One

I fredags hade filmen om prinsessan Dianas liv premiär. Den har fått kritikerkåren emot sig eftersom allt i filmen inte hänt på riktigt. Samma häxjakt efter den totala sanningen utsattes filmen Monica Z för på hemmaplan. Konstnärens frihet, brukar det ju heta. Men i biografiska sammanhang har det alltså diskuterats om denna förlåtande omständighet ska gälla.

Spännande liv inspirerar ofta filmskapare och författare. Vad är då det viktiga när man återberättar verkligheten i form av en film? Är det att varje detalj är noggrant underbyggd av fakta, eller att man fångar och förmedlar känslan av en person? Jag föredrar nog det sistnämda och en bra biografisk film kan få mig att börja googla törstig efter mer. Ofta visar det sig att allt i filmen inte var exakt som i verkligheten, men det gör inte så mycket om det gjort filmen mer spännande eller enklare att berätta.

Både skaparna av Diana och Monica Z har redan innan premiär varit tydliga med att deras filmer inte skall tas som absolut sanning. Men det som upprör ilskna kritiker är främst att tittaren kan luras till att tro på filmen som sanning. Men kritiker som anser att varje biografisk film bör vara en historielektion lika fläckfri som Nationalencyklopedin underskattar publiken. De alla flesta som sätter sig och kollar film är införstådd med att det är just fiktion de utsätts för, även om fiktionen har sin språngbräda i verkligheten.

2753805641

Monica Zetterlunds pappa ska ha varit motsatsen till hur han framställs i filmen. Foto: Svensk Filmindustri

Monica Zetterlunds pappa som i filmen Monica Z spelas av Kjell Bergkvist framställs som arg, tvär och aldrig på Monicas sida. Dokumentärfilmaren Tom Alandh skrev i DN 16/9 att pappan i verkligheten var rollfigurens motsats. Fritt efter Monica Zetterlunds liv står det i förtexten till filmen. ”Men hur fri är man om man ska beskriva en annan människas liv? Är friheten absolut, kan man göra vad som vill, eller finns det gränser för den frihet man tagit som sin?” skriver han. Jag vet inte om det var nödvändligt att förklä Monicas pappa till stora stygga vargen, men jag kan förstå att förändringen gjorde något som gjorde manuset bättre. Men det kan ju inte heller vara så att bara för att man gör en film ska man få leka vilda västern och förtala och svartmåla personer som funnits på riktigt.

När det gäller Diana har filmen beskyllts för att hämta sitt manus direkt från de engelska skvallerblaskorna. I huvudsak ska filmen handla om Lady Di:s kärleksliv vilket i och för sig känns som lite ruttet fokus i filmen om en prinsessa som ägnade stor del av sitt liv åt välgörenhet. Filmen handlar om tiden efter att Prinsessan skiljt sig från prins Charles fram till den ödestigna natten när hennes taxi krockar. Att förminska en prinsessa med klös till att vara en kärlekstörstande lyckosökerska som i vilken rom-com som helst känns så där. Och många av kärleksvändningarna i prinsessans privatliv är baserade på rykten. Här känns ”osanningen” om man vill kalla det så mindre relevant. Använder man sanning för att göra en slaskig historia kunde man lika gärna låta bli.

Samma diskussion om sanning och förtal var det när filmen Call Girl hade premiär förra året. En ”statsminister” som utnyttjade en ung flicka sades vara misstänkt lik Olof Palme. Detta var också upptakten till en oändlig diskussion om vilka friheter man som filmare får ta sig.

Jag känner någon sorts dubbelmoral inför det här. Ibland känns en lite tillkryddad story okej och kul på film, ibland bara lågt och sjaskigt. Och jag förstår att problemet ligger i att biografi-filmer handlar om just verkligheten. Om man då trixar för mycket med den blir det ju lite märkligt. Att hetsa mot en för ren sanning kan också bli farligt. För hur ska man på en och en halv timma kunna skildra ett helt liv rättvist om en total sanning ska råda? Något som är skrivet som fiktion är svårt att förbjuda i Sverige. Så det ligger väl i filmskaparens händer att väga vad som är rätt och fel. Vilken frihet man kan ta sig och inte. Kanske man kan ha som tumregel att så länge man inte förtalar kan de va okej. Sen kan filmer där huvudpersonen ha verklig förlaga vara bra eller dålig precis som alla andra typer av filmer.

 

Pin It on Pinterest

Share This