Hudikkalaset 2018 – En liten festival med stor potential

av | jul 31, 2018 | Artiklar, Krönikor, Läsvärt

För nionde året i rad hölls Hudikkalaset i Hälsinglands Hudiksvall. En segstartad festival som levererade många guldkorn. Men den präglades också av det stundande valet.

Hudikkalaset är en relativt liten festival med bara svenska artister i sin lineup. Popfokuserad med en hel del hiphop-inslag och väldigt många aktuella namn där tyngdpunkten ligger på lokala artister. För mig var det första gången jag åkte dit. Det är en väldigt trevlig och relativt lugn festival, oerhört vackert belägen i centrala Hudiksvall precis vid vattnet, och med precis menar jag precis vid kanten av vattnet. Vädret var strålande mitt i den något oroande värmeböljan och Hudiksvall är ju inte direkt en ful stad. För storstadsbon i mig känns det lite sådär norrlandsexotiskt. Hudiksvall är verkligen en perfekt festivalstad, mitt i centrum med gångavstånd till allt.

Festivalområdet har två scener, en större där de stora namnen tar plats, och en mindre. Nytt för i år är att man flyttat tillbaka till centrala Hudiksvall efter att ha varit på Köpmanberget de senaste åren. En har även valt att utöka festivalen till tre dagar, tidigare har den första dagen bara varit förfest. Men publiken verkar tyvärr inte hängt med. Antalet besökare var mycket litet första dagen, ingen spelning blev riktigt full. Det beror nog både på att det var en torsdag och att festivalen har bokat en majoritet oetablerade och nya artister. Det blir svårt för de få större namnen att själva locka en publik. Den första spelningen var satt att börja en kvart efter att området öppnade och att sätta spelningar tidigt en torsdagskväll är inte optimalt. Det resulterade i att stämningen aldrig riktigt lyfte första dagen.

Festivalen inleddes av Yung Hannes som är ny på Sveriges trapscen. Han är verkligen ett namn att hålla koll på. Dagen avslutades av Tjuvjakt. Men inte ens de som var torsdagens största namn drog särskilt stor publik. Men de är en bra liveakt som lyckades kicka igång publiken mot slutet och avslutade starkt med Tårarna i halsen. Det var en svag första dag, men inte för att artisterna inte levererade utan på grund av publikbristen.

Det var betydligt mer folk på området på fredagen, och ännu mer på lördagen. De resterande dagarna hade man även blandat artisterna bättre. Första spelningen som blev full och där publiken kom igång ordentligt var Lars Winnerbäck. Han gästades även av Per Persson som kommer från Hälsingland. Winnerbäck gör det han gör och han gör det proffsigt. En festivalspelning är inga konstigheter för en veteran som honom. Även om jag själv inte är så överförtjust var publiken mer än nöjd efter hans spelning.

Fricky spelade på fredagen men överglänstes av fästmön Cleo som var med och dj:ade. Deras samspel på scen är extremt fint, speciellt när de spelar Hon få mig som är skriven till henne. Lamix gästades av Showit, som överglänste honom. Det var synd att ingen kvinnlig rappare fick uppträdda som egen akt. Jag hade hellre sett att Cleo och Showit fick spela själva.

Fricky tog tillfället i akt att prata om machonormen och det var flera andra mellansnack som snabbt blev politiska. Valet märktes av väldigt tydligt. Flertalet artister tog upp vikten av att rösta, pratade om alla människors lika värde och uppmanade alla att använda sin röst i september.

På lördagen hölls en dags festival för barn på området. Ulrik Munther spelade på den och gjorde en förvånansvärt bra men väldigt malplacerad spelning. Han hade passat mycket bättre på stora och det märktes att han nog tyckte det också.

Festivalens höjdpunkt var utan tvekan Nadja Evelina, även hon från Hälsingland, närmare bestämt Bollnäs. En av Sveriges mest lovande artister nu. Hon lyckas vara extremt närvarande trots en liten publik och låter inte det stoppa henne. Hennes låt Fastnat för dig är sedan innan en av mina favoritlåtar någonsin, och hennes framförande av den var klockrent. Sådär irriterande naturligt perfekt. Exakt rätt mängd av allt i något slags magiskt recept. Hon är oerhört bra på att berätta historier, både i mellanpratet och i sina låtar, som hon väver ihop under spelningen. Som textraden ”jag har nästan slutat kolla efter dig på blåa linjen” som hon introducerar med att prata om personer som man hela tiden tror att man ska se, men som man aldrig gör.

Linnea Henriksson gjorde också en otroligt bra spelning och utnyttjade den lilla publiken genom att hoppa ner och ta sig in i publikhavet.

Det jag mest sett fram emot var Markus Krunegård. Han gjorde en bra spelning. Det var förstå gången jag fick se honom solo, jag har alltid lyckats se honom i hans andra konstellationer, så det var för min del ett efterlängtat gig. Men han missade en del, enligt mig, oundvikliga låtar. Under sin låt Korallreven & Vintergatan frambringade han det efterlängtade regnet till Hälsinglands brandhärjade skogar, regnet började droppa samtidigt som textraderarna ”mänsklig värme snälla kom närmre” sjöngs.

Teddybears var ett överraskande bra festivalinslag. Scenshowen var maxad och de har verkligen fler hits än vad man tänker att de har. Det blev en hitkavalkad som aldrig tappade publiken. De avslutade med deras största låt Cobrastyle och presenterade den med: ”nu ska vi spela Sveriges största hit och ni kommer alla känna igen den”.

Där hade festivalen kunnat sluta för min del, men Hudikkalaset avslutades sedvanligt med det stående inslaget på festivalen, folk-rocks bandet Engmans kapell, som i alla fall jag aldrig hört talas om, men som fungerar som kattmynta för hälsingebor. De blir helt tokiga och stämningen tusendubblades från första ackordet. På så sätt kan det kanske kännas onödigt att satsa så mycket på större artister, för inget tillfredsställer publiken lika mycket som när hälsingebor dyker upp på scenen. Per Persson som gästade Lars Winnerbäck, Andre Myhrer som dök upp vid två tillfällen och så till sist Engmans.

Engmans kapell var också den spelning som drog störst publik. Få spelningar blev fulla, men det kan man kanske inte förvänta sig att de ska bli. Många går på festivalen för att umgås, och inte främst för att lyssna på musik. I och med att det här är den enda större festivalen i Hälsingland är det mer eller mindre obligatoriskt att gå, men fokus är mer på att just träffa folk. Det är mer av en familjefest än dedikerade fans, vilket också ger en något mer oengagerad publik.

Visst har festivalen stora möjligheter för att växa, det finns potential, men de har några utmaningar framöver. Till nästa år hoppas jag att de lyckas skaffa fler unika dragplåster så festivalen blir större än bara för de som bor i närområdet. Årets lineup var inte tillräckligt stark för att locka en stor publik från andra städer. En större blandning i spelschemat hade också gett en jämnare publik. Med den här planeringen ger man inte riktigt de nya artisterna en chans.

Författare och fotograf:
Emma Thimgren

Pin It on Pinterest

Share This