Henrik Appel: ”Jag strävar inte efter perfektion, jag vill förmedla känslor”

av | Jul 3, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Efter många år som bandmedlem i bland annat Martin Savage Gang, och förra årets vinnare av Manifestgalans ”Årets Rock” – Lion’s Den, släpper nu Henrik Appel sin första egna skiva, någonsin.

Musiken är retrocharmig gitarrindie med ett melankoliskt mörker som blandas med mer moderna och popiga inslag. En regnig junikväll på ett café på Södermalm i Stockholm fick vi träffa Arvikasonen och prata om både albumet men också hur vi identifierar oss med musik och hur det kan förändras övertid.

Du är nu aktuell med din solodebut och första albumsläpp i samband med det. Hur känns det att nu gå din egen väg?
– Det är klart att det är stor skillnad. Det är jättekul på ett sätt men också ensamt på ett annat. Man får göra allt själv vilket är kul men det kan också bli ensamt i den processen då allt hänger på en själv. Samtidigt blir ens egen kreativitet helt i fokus. Det fina med att spela i band, i alla fall i det bandet jag spelar i (Lion’s Den), är att vi delar allt med varandra. Alla får ta lika mycket plats med sina idéer och det är fint tycker jag, vi har ingen hierarki i bandet.

Med bandet så är det mer att jag kommer med en gitarrgrund och text som vi sedan bygger vidare på tillsammans i replokalen. I det här är helt upp till mig att bygga allt själ, vilket både är kul men också lite läskigt.

Albumet heter Burning Bodies, antar att det inte är bokstavligt menat, hur kom du fram till den titeln?
– Titeln kom väldigt sent i processen, ungefär in på sista veckan innan allt omslag skulle skickas till tryck för vinylen. När jag kontaktade PNKSLM så hade de en lucka i deras release-schema varpå allt behövde göras väldigt snabbt.

Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt med titlar, det är därför mina låtar ofta bara är ett ord för det känns lättare. Först tänkte jag inte ha någon titel utan bara ”Henrik Appel” men insåg sen att det är kul med titlar. Så då hittade vi den raden burning bodies i låten Hotel Room. När jag tänker på burning bodies så är det inte bokstavligt då, utan jag tänker att brinnande kroppar kan innebära att man känner mycket. Att man kan vara arg, ledsen, frustrerad och att det lär känslorna som brinner inom en.

Albumet i sig handlar mycket om känslor, så det blev en väldigt passande titel till musiken. Det hade nog haft en helt annan betydelse om det var ett metalband som släppte en skiva med samma titel. Den kontrasten, av en hård titel till den musik jag har gjort känns väldigt bra.

Du har tidigare berättat för Popmani att bland annat Brian Eno inspirerat dig till låtarna på albumet. Vilka fler inspirationskällor har funnits med i albumets utveckling?
– Jag lyssnar och försöker hela tiden upptäcka ny musik och försöker finna olika kickar i allt. Förr var jag mer strikt med vad jag lyssnade på. Under tonåren så lyssnade jag bara på 60-tals musik och letade i de facken, nu har jag gått vidare till modern musik och hittar mycket inspiration där.

Men mycket inspiration från kanske Nicos första album. Det finns många, Leonard Cohen exempelvis, men Velvet Underground skulle jag säga är en kärna i allt jag gör. Det som är mest inspirerande för mig just nu är att kunna gå på en spelning med ett nytt band och känna sådan energi från bandet att man bara vill hem och spela själv.

Förr var musiken mer utav en identitetsmarkör”

Vad betyder musik för dig? Är det något som har förändrats över tid?
– Att identifiera sig med någonting. Under gymnasiet tyckte jag väldigt mycket om en sorts musik och artister, som jag kanske inte gillar lika mycket nu, men man gjorde det då för att tillhöra någonting. När jag upptäckte att jag kunde spela musik ihop med andra så blev även det en känsla av tillhörighet. Jag har inte lärt mig spela genom klassisk skolning utan lärt mig det tillsammans med andra, vilket har betytt mycket. Det som också förändrats från förr var att jag har en öppenhet till all musik. Exempelvis så hade jag ett förakt mot jazz tidigare, tyckte att alla som höll på med jazz var sådana som såg musik som en sport. Nu har jag öppnat den porten och börjat lyssna lite på jazz. Förr var musiken mer utav en identitetsmarkör och nu ser jag mer att musik ger mig ett behov av att skapa någonting.

Vad är viktigast för dig i ditt skapande?
– Jag skapar som bäst när jag är ensam och när jag tänker att jag inte ska göra det. Att jag bara tar gitarren och så blir det något av det. Det får inte vara någon press på att det måste bli bra eller att det måste göras inom en viss tid. Det kan vara var som helst men bara jag får lugn och ro där jag bara kan låta hjärnan flippa ur utan att någon dömer mig.

Första singel som släpptes från skivan var Hotel Room, har du någon historia bakom den att berätta?
Det finns väl en historia men vet inte om jag vill berätta om den. Jag vill inte ge en historia i förväg om en låt utan jag vill att publiken ska kunna göra den till sin egen. Det jag kan säga om den är att jag ville göra en låt som inte kändes så deppig, nu kanske den gör det ändå, men tanken är att den ska handla om kärlek där man förlorar sig i varandra och i nuet.

Med i utvecklingen för skapandet av Burning Bodies har du haft hjälp av Martin Konie Ehrencrona (Les Big Byrd, Viagra Boys), Hannes Ferm (HOLY) och Emma Lind. Vad har varit mest utmanande respektive roligast under processen?
– Det har bara vara kul. Hannes var egentligen bara en slump, han var skyldig Konie studiotid. Sen hade inte Konie så mycket tid i studion och jag själv hade inte råd att inspelningen skulle dra ut på tiden så i och med det blev Hannes mer involverad. Jag gillar skivor där man inte haft så mycket tid på sig att spela in, att det skaver lite i kanterna och inte är helt perfekt. Det ger mer charm tycker jag. Konie har varit den som producerat skivan, han har varit fantastisk. Alla som har chans att spela in med honom borde ta den, han har verkligen bidragit till mycket med albumet på ett oerhört ödmjukt och lyhört sätt. Sen att Emma som varit med och skrivit en del av låtarna även körar på alla har såklart betytt mycket och det känns väldigt kul. Överlag har allt gått väldigt smärtfritt med inspelningen.

Det känns som att det finns större utmanande risker och frustration om man går in med en inställning att det måste vara perfekt och att man även har den tiden att perfektionera?
– Ja, exakt. Jag är inte ute efter att det ska vara perfekt utan vill mer förmedla känslor med musiken.

Hur ser du på framtiden med musiken nu?
– Jag har inte direkt några stora planer. Tänker nog ta det lite som det kommer. Det här är ändå det största som hänt nu. Det kanske blir något mer sen men nu är jag bara glad att någon ville släppa albumet och att folk som lyssnar på det tycker att det är bra.

Vi fortsätter att prata om när en har musik som ett uttryck för sig själv så spelar det inte så stor roll hur många det är som lyssnar på en eller att man ska tjäna pengar på det, utan att man gör det för sin egen skull. Henrik nämner hur PNKSLM och Lazy Octopus är väldigt stöttade i att ge ut musik, utan att lägga sig i det kreativa utan låter det vara helt upp till musikerna själva. Att Stockholms musikscen börjar förändras, att det är fler som vill ge ut ny musik vilket uppmuntrar det kreativiteten hos band och artister som kanske inte annars får den chansen.

Albumet släpps nu den 29 juni. Hur kommer du fira det?
– Jag vet faktiskt inte, haha. Det kanske jag borde göra, jag är så kass på att planera sådana saker. Men jag tänker att det ska bli något i alla fall. Hänga på något ställe och dricka öl, där folk kan få köpa skivan om man vill.

Författare:
Lili Gustafson, Skribent

Fotografi:
Petter Hellman

Pin It on Pinterest

Share This