Det tillhör inte vanligheterna att ett nyskrivet teatermanus når bästsäljarlistorna. Alla som någon gång vistats i Harry Potters magiska värld vet dock att det mesta är möjligt, särskilt om det är signerat J.K. Rowling.

Den 31 juli gavs manuset till Harry Potter and the Cursed Child parts 1 & 2 ut i bokform. Skrivet av Jack Thorne med hjälp av J.K. Rowling. Samma dag hade pjäsen urpremiär i London. Detta är ett mycket passande datum. Dels för att det är Harry Potter (och Rowlings) födelsedag, men även för att den sena sommaren är som skräddarsydd för att tillbringas i gamla fiktioners sällskap. Att blicka bakåt men se framåt.

Harry_Potter_and_the_Cursed_Child_Special_Rehearsal_Edition_Book_Cover

Harry Potter är numera medelålders. En stressad tjänsteman på Trolldomsministeriet och en trevande trebarnsfar. Tiden då han dräpte basilisker och bekämpade ondskan känns så oerhört avlägsen. Samtidigt är det förflutna honom ständigt hack i häll, ställer till mardrömmar om natten och dysfunktionell stämning i kärnfamiljen. Även sonen Albus Severus är drabbad av marans snara. Döpt efter två stora trollkarlar och son till största, har han som dömd till att misslyckas leva upp till förväntningar som kommer med att vara en Potter. Ett uppslitande bråk med fadern leder honom och bästisen Scorpius Malfoy (son till… ja) in i ett äventyr som kan få digra konsekvenser för hela trollkarlsvärlden. Handlingen är habil, men är nog mer ett försök att skänka closure till lad and dad Potter.

Dysfunktionella familjer är förstås inget unikt tema. De finns överallt, från Tolstoj till Sommar i P1. Ändå är det väldigt intressant, nästan befriande i att läsa om Harrys såriga faderskap. Hur blir man förälder utan att själv ha haft några, utan att känna till familjelivets liturgi. Att detta dessutom sker efter sagans slut känns ännu mer uppfriskande. Eller är det en paradoxal känsla av trygghet? Tryggheten i att allt är som det brukar vara för Harry Potter.

Den allra största behållningen ligger i att återse karaktärerna igen. Att känna igen deras drag, hitta en djupare förståelse eller bara överraskas av triviala detaljer. Som när Hermione förklarar att hon har börjat äta godis för att revoltera mot sina tandläkarföräldrar. Hos flera av dem vecklar en otippad skörhet ut sig. Desto tristare är det att exempelvis Ron blivit en parodi av sig själv, en rolig sidekick utan djup. Nog för att han alltid var något av en clown, men tidigare har detta blandats med mer komplexa sidor.

Det är fortfarande Hogwarts, med all dess prakt och pumpajuice.

Det tycks ha funnits en viss oro över hur Rowlings detaljrika universum ska kunna översättas till ett manus. Jag personligen tycker inte att det är ett problem. Trots att intrigen bärs fram av enbart repliker och några få scenanvisningar, är känslan densamma som alltid. Det är fortfarande Hogwarts, med all dess prakt och pumpajuice. Vems förtjänst är detta?  Är det manusförfattaren Thornes förmåga att förvalta, är det Rowlings goda berättande som etsat sig kvar, eller är det kanske undertecknads eventuellt exemplariska inlevelseförmåga? Jag vet inte, men jag vet i alla fall att jag är glad att vara tillbaka.

Pin It on Pinterest

Share This