Hanna Järver: ”Nu litar jag på mig själv”

av | Jul 16, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

En solig fredagseftermiddag längs hamnen i Göteborg träffar jag Hanna Järver för en intervju innan hon ska spela på Festival Del Mar. Det är en riktigt drömmig vy med vattnet som glittrar framför oss och solen som värmer huden medan vi hinner prata om både turnélivet, dataspel och hennes utveckling senaste fem åren.

Detta blir den tredje spelningen för dig i Göteborg nu i år. Har du hunnit landa något i turnerandet efter din albumrelease?
– Ja, eller egentligen är det fjärde med P3 Älskar också men det var mer ett specialgig. Det känns lite som att det som var i maj, för det var liksom mina egna spelningar, kändes mer intensivt på ett sätt med klubbspelningar och så. Nu här under sommaren så är det mest festivalspelningar och då är det blandad publik, vissa som är där för att kolla på en specifikt och vissa som bara är där för de är på festival. Det blir en annan typ av spelning då, man får se lite vilka som kommer. Men det är också kul. Jag kommer köra lite mer egna gig senare till hösten.

Nu när du och ditt band är på turné, nu åker ni inte bil jämt men vad lyssnar ni på i turnébussen?
– Förut har vi alltid lyssnat på musik. Nu är vi ett nytt gäng i bandet och med det så är det mer oklart vem väljer, det är väldigt olika typer av musik. Det är klassisk musk blandat med gubbig blues sen kommer någon tredje och spelar Avicii typ så det är väldigt blandat. Förr var det mer utav en jämn blandning av indiepop, nu är det verkligen allt möjligt.

Men då känns det i alla fall som alla får välja ”sin” musik?
– Ja, jo. Det har blivit så också att om man verkligen vill lyssna på något själv så tar man sina hörlurar liksom. Det är dock väldigt god stämning men vi har nog inte riktigt pratat om det där med musikval än.

Inför alla spelningar, förbereder du dig på något sätt? Har du någon specifik rutin som du alltid gör eller kör du bara på?
– Jag är dålig på det, förbereder mig typ ingenting. Men jag brukar behöva någon form av lugn och ro någon gång innan gig för att tänka igenom vad det är jag ska göra egentligen. Det är så himla svårt att förebereda sig tycker jag. Man kan sjunga upp och så men det gör jag inte så mycket heller. Med festivalspelningar och mer blandade spelningar där det inte är bara jag som ska spela så är jag nog inte så nervös som jag annars kan vara.

Tänker mig att när det är dina egna spelningar så vet du att de är där för att kolla just på dig och då blir det lite annan press?
– Ja, exakt. Då vill man verkligen vara bra, eller ja det vill man alltid men det känns extra viktigt då. Jag tycker inte längre att stå på scen känns läskigt. Såna saker som man tänker att man ska förbereda sig på, tråkigt exempel nu men att ringa ett jobbigt samtal, så tänker jag att det är bättre att inte förbereda sig. Annars blir man bara mer nervös.

Nu har vi pratat om det här med festivalspelningar och så, undrar om du har något eget festivalminne? Typ det här var det roligaste eller knäppaste någonsin?
– Det tråkiga är att jag typ aldrig varit på festival, när jag inte spelat själv då. Jag hade inte riktigt såna kompisar som åkte på festival när jag var yngre, vet inte varför det var så för jag umgicks bara med musikfolk. Så jag har väldigt lite såna minnen, när vi har spelat blir det inte riktigt samma grej som det här med att tälta, det regnar in, inte äta på en vecka. Det har jag inte gjort. Jag var dock på en kristen musikfestival när jag var typ 16 år.

Kan det vara Frizon du menar?
– Ja, precis den och det är nog inte riktigt den klassiska festivalstämningen där som typ Hultsfred.

Vi pratar lite mer om olika band som spelat på Frizon och kommer in på gamla minnen av den hardcore-scen som fanns i Örebro när vi båda var yngre. Jag som också är ifrån Örebro relaterar mycket till när Hanna berättar om sin Blindside-period och att hänga på Folkets Hus varje fredag när det var spelningar. Att tycka att man var svincool där man stod någon meter ifrån att bli ihjälslagen i en moshpit.

– Under samma period där så lyssnade jag en del på Paramore, tack och lov att det är över… Haha, skämtåsido, det sjuka är att jag blev jämförd med Paramores nya skiva i en recension för någon vecka sedan.

Va, men oj? Kan typ inte riktigt tänka mig något som är längre ifrån?
– Haha, nej inte jag heller. Hade inte koll på att de ens var aktiva längre men det är de.

”Jag känner mig hemma lite överallt”

I mycket av din musik sjunger du om väldigt många olika platser, typ Madrid, Göteborg och Örebro. Var känner du dig mest hemma?
– Det är nog Stockholm ändå. Nu har jag bott i Stockholm i 6 år visserligen men jag tror att jag har ganska lätt för att snabbt känna mig hemma på platser. Jag är inte hemmasjuk på det sättet. På ett vis är jag nostalgisk och skriver sjukt mycket om Örebro men det var rätt snabbt som jag kände att det inte var hemma längre. Så Stockholm. Men också lite överallt? Känner mig lite hemma i Göteborg exempelvis.

Det måste vara en väldigt härlig känsla? Finns många, som bor i Stockholm nu och har gjort det ett tag, men kallar ändå liksom Halmstad för hemma fortfarande efter många år.
– Det är det. Ofta när jag är på en annan plats, främst utomlands, som är nice så tänker jag ”Här vill jag bo!” och målar upp bilder om hur det skulle vara att bo där.

Om du skulle titta tillbaka på dig själv, Hanna Järver år 2013, när du släppte ut din musik till offentligheten för första gången. Hur skulle du säga att du har utvecklats sen dess?
– Allt jag kan om produktion har jag lärt mig sen dess. De första låtarna gjorde jag hemma, även om jag hållt på med musik länge även innan det så visste jag ingenting i jämförelse med nu. Hela hantverket kring produktion, arrangemang av musik har jag verkligen lärt mig på riktigt de senaste åren. Med den första EP:n som jag släppte så fanns det ingen riktig plan utan det var mer att jag hade skrivit lite vid sidan av de två band jag spelat i tidigare. När de lades ner så skrev jag mer, släppte låtarna och sen var det någon som tyckte att det var bra. Då hade jag ingen aning om någonting. Från det så var det så mycket som hände; man började jobba med skivbolag, produktionsbolag och så vidare vilket var nytt för mig. Jag har alltid tänkt att jag är stark i mina tankar om det jag vill skapa men då var det så många som skulle tycka saker och berätta för en hur branschen fungerade. Ett tag där kände jag mig väldigt förvirrad, som att jag målat in mig i ett hörn. Speciellt efter Närke för då kändes det som att jag behövde följa upp den med något som skulle låta på ett visst sätt. Den största personliga utveckling har skett mellan Närke och den här senaste skivan. Nu bryr jag mig inte längre om att det ska vara på ett visst sätt utan det får vara på mitt sätt. Jag litar på mig själv betydligt mer än tidigare, vilket är nog en kombination av att bli äldre och ha mer erfarenhet. Det är det bästa som har hänt mig utvecklingsmässigt.

Om du inte höll på med musik, vad tror du att du skulle göra då?
– Jag hoppas att jag hade gameat, det känns som att det fanns en tid när det hade kunnat eskalerat.

Kul!? Vad spelade du då?
– Det var länge sen nu, typ i nian på högstadiet, men det var då det skulle tagit fart tänker jag. Då var det Battlefield, Day of Defeat, testade lite CS också. Jag har inte lanat så mycket men de gånger jag gjort det har det varit riktigt kul och intensivt att jag tänker att det hade kunnat bli något. Jag är en riktig tävlingsmänniska. Ta igår, då spelade vi pingis innan vårt gig på Putte i Parken och jag blev så inne i det att jag snarare tänkte att jag var på väg in i någon sporttävling än att vi skulle ha konsert. Jag blir helt sjuk i huvudet när jag det kommer till sånt, så det i kombination med tv- och dataspelandet i sig så känns det som något jag hade kunnat bli fast i.

Det hade nog kunnat bli en riktig karriär där? Folk som är med i såna dataspelstävlingar tjänar hur mycket som helst.
– Jag vet! Jag kanske borde ha fortsatt där. Nu är det lite sent kanske, tror jag.

Jag har noterat att det figurerar mycket katter i dina musikvideos, omslag och sociala medier. Som den kattälskande individ jag själv är måste jag fråga hur det kommer sig? Du har två katter själv om jag förstått det rätt?
– Det stämmer. Jag måste bara få berätta en grej! Den ena katten har varit bortsprungen från natten till i måndags och jag har varit helt förstörd. Jag har liksom letat och gråtit i fyra dagar och tänkt att han är död. Började åka med turnébussen igår och varit helt förtvivlad men så precis efter giget igår så ringer det ett okänt nummer. Då var det en granne som hittat honom! Så han har kommit hem nu. Behövde bara säga det, är sjukt glad över det. Sån otrolig känsla. Har du djur?

Ja, jag har två katter själv.
– Åh, då kan du säkert förstå känslan?

 Det gör jag verkligen.
– Nu kanske jag går ifrån frågan lite men jag tyckte att det var så fint hur folk engagerar sig för att hjälpa en att hitta sitt djur. Jag såg hur folk delade på Facebook, hörde sig för runt i kring och ringde runt för att hjälpa till. Så fint. Djurmänniskor alltså, åh.

Hanna berättar med ett leende ansikte lysande ögon att hennes katter heter Juan och Franko.

Nu gör jag min egen tolkning här, för jag ser på dig hur mycket du gillar katter och att du tycker om att prata om dina egna. Det blir lite som en symbol av dig själv med att ha med mycket katter i dina produktioner. Kan det stämma?
– Ja, men lite så.

Av alla låtar du har släppt. Har du någon favorit?
–  Hm, svårt. Jag gillar nog So long mest ändå. Den är roligast att spela live. Tror det var den eller Manna Manna som jag skrev sist till albumet och det var nog då som jag förstod vad det var för album jag hade skapat. Det var som att den blev den sista komponenten som skapade en helhet till albumet, det gjorde att jag förstod skivan bättre. Den var så kul att skriva också och det är därför skivan heter samma sak, So Long.

Det här är bara en liten parentes men låten 12:26, den är den perfekta kolla ”ut genom fönstret när jag åker tåg”-låten. Det känns som man är med i en film när man lyssnar på den, tror att den skulle bli väldigt bra som filmmusik. Tips.
– Åh, tack! Vad fint.

Så, har du några nya planer nu? Börjat skriva något nytt?
– Jag har många storslagna planer, haha. Och ja, jag har börjat skriva nytt. Jag har sånt bra flow just nu att det bara flyter på. Tror det kommer av att jag känner mig så lung och att det inte finns någon press. Efter skivan så känner jag att jag inte har inte bråttom med något, då får jag sån lust att bara skriva. Jag känner mig väldigt fri. Har fått någon lätt hybris under våren, jag är inte lika självkritisk och bara litar på att det blir bra. Det är väldigt skönt.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Albin Sjödin

Pin It on Pinterest

Share This