Guggi Data: ”Det blir en dopad verklighet”

av | Sep 22, 2017 | Intervjuer, Månadens intervju

Vi känner igen honom från Westkust och Makthaverskan. Gustav Andersson har under åren etablerat sig på den svenska indierockscenen både som musiker och producent, bland annat för Agent Blå. Kritikerna var euforiska när Gustav, med soloprojektet Guggi Data, släppte debutlåten Baby tidigare i år.

”Kanske årets absolut bästa svenska popsingel”, enligt Festivalryktens David Winsnes. Singeln följdes upp 18 augusti av albumet Pop/rock, som även den lovordades. I och med sina tidigare bandmedlemskap är det inte första gången skivbolaget Luxury och Data samarbetar, men Rasmus Hanséns Göteborgsbaserade indieimperium bevisar här än en gång att de är att räkna med bland våra främsta skivbolag.

Gustav Andersson har lyckas skapa något alldeles eget i en genre där exklusivitet kan kännas allt mer sällsynt. Han rör sig mellan vital pop, att lyssna på 900 och Recall är som att springa rakt ut i natten med någon en älskar, och – precis som skivans titel skvallrar om – ganska renodlad rock. Det är proppat med känslor men är på intet sätt klyschigt, snarare tvärtom. Guggi Data gör något så vidsträckt som popmusik om kärlek, till autentiskt och brännande.

Gustav kokar kaffe i sitt kök i Högsbo när jag ringer. Jag blir nästan lika upprymd av den inbjudande göteborgskan som folk blivit av Baby. Vår dryga timmes telefonsamtal handlar till en början om att låta stockholmsk fastän en är från Hisingen (jag) och om det eventuellt skulle kunna bero på ”networking”. Sedan frågar jag om namnet.

– En kompis kallade mig Guggi för några år sedan och jag tyckte att det lät gulligt, men det är ingen som kallar mig det, egentligen. Data kommer från MSN-åldern. Jag och min polare Simon hade sommar = data som caption när vi var yngre. Vi tänkte att sommaren innebar att man skulle hålla på och klä av sig och bada och sånt, och vi ville typ markera att vi inte tänkte hålla på med sånt. Vi tänkte hålla på med data.

Vi enas om att sommaren är en tid då en mår som sämst – eftersom det förväntas att en ska må som bäst. Gustav berättar att han ser fram emot hösten och regnet så att det äntligen kan bli accepterat att vara inne igen.

”Jag har testat att skriva när jag inte har lust och det blir så meningslöst”

Hur har tiden sett ut efter releasen?
–Vi spelade ju på Pustervik först. Sedan var det Stockholm, och sen har det inte blivit så mycket. Vi har inget direkt inbokat heller. Jag har inte märkt nånting faktiskt. Jag har mest varit hemma och datat, liksom.

Vi pratar om sociala medier. Han berättar att han tagit bort Facebook-appen och jag säger att det är typiskt för vår ängsliga generation.

– Jo, jag vet! Men det känns bra i stunden. Man måste lura sig själv, lite. Sociala medier är ju aldrig roligt. Det är aldrig inspirerande. Det är bara ett flöde där det inte händer nånting. Det enda man känner är att man saknar nånting själv. Det blir en dopad verklighet. Man behöver inte göra ett skit, man behöver inte prestera nånting

Vad har de största skillnaderna varit mellan att göra musik som band och som soloartist?
– Det är verkligen två olika saker, svårt att jämföra. Det kan vara rätt skönt att vara själv, faktiskt. Det är kul att man får styra som man vill. Man tänker annorlunda när man är själv. Det är enklare att finlira, att testa olika saker. Å andra sidan umgås man ju med varandra i band, det kan vara segt att vara utan.

Men du känner ingen ensamhet?
– Nej, inte direkt. Sedan är ju vissa av låtarna nästan tre år gamla, så jag har ju spelat in hemma själv innan också.

Vi pratar om prestationsångest. Kommer det någon baksmälla på alla lovord?
– Nja, jag vet vad jag kan. Jag har inte så mycket ångest, mest eftersom jag tycker att det är så jävla roligt. Jag har testat att skriva när jag inte har lust och det blir så meningslöst, det måste vara kul att göra musik. Och tycker man att nånting är roligt så blir det inte så ångestladdat, tror jag.

I tidigare intervjuer med semianarkisterna Westkust och fuck you-betonade Makthaverskan har banden varit kritiska mot happy go lucky-stämningen. De ville skriva om hur känns att leva på riktigt. ”Allmäntillståndet”, som Data pratar om i en intervju för Gaffa med Westkust från 2015. På egna plattan har tonen onekligen skiftat mot det ljusare. Jag är nyfiken på Gustavs nuvarande allmäntillstånd – är han lycklig?

– Nej, jag är inte lycklig. Det kan du stryka under! Nej, men, nja… jag tycker att det är rätt mörkt på den här plattan också. Det är inte så mycket lyckligare än vad jag gjort innan. Mitt allmäntillstånd är okej, liksom. Som det alltid är. It is what it is.

Jag säger att det känns som ett kärlekstema, trots allt, och frågar hur det går med kärleken. Gustav skrattar, kallar mina frågor ”lite Voxpop” och svarar att det inte går alls.

”Den anspelar på något annat än den vanliga ledsamheten”

Så låtarna är inte baserade på någon särskild?
All there is är det. Annars är det ingen speciell.

Vi pratar om musik, om att våga lyssna på vad en vill. Om att upptäcka musik en kanske, av principskäl, varit emot innan.

– Jag började jobba på en kemtvätt för nåt år sedan, och då stod radion på hela tiden. Tidigare har jag varit anti radiomusik för att man typ inte får tycka att det är bra. Man kanske kategoriserar sig själv som nån specifik. Det är så jävla tröttsamt. Men efter kemtvätten fattade jag enormt tycke för ljudproduktion och hitmaking. Sia, Katy Perry, Taylor Swift. Jag släppte guarden och tänkte fan, det här är så jävla bra. Det äger, verkligen. Så nu lyssnar jag typ bara på kommersiell musik. Jag har asroligt när jag lyssnar på den här musiken och framförallt mår jag väldigt bra av den. Den anspelar på något annat än den vanliga ledsamheten. Typ Blank Space med Taylor Swift, det är nånting med den som är så fruktansvärt avväpnande. Det är fantastiskt.

Jag frågar om soundet på plattan som avviker en del från den ”dödspop” Data ägnat sig åt tidigare i karriären. Han berättar att han lyssnat väldigt mycket på Oasis.

– Jag tycker det är gött när det är lite rockigt, när det inte är så mycket effekter. Det bryter upp. Jag kände att det hade varit fruktansvärt tråkigt också att göra en shoegazeplatta.

Hur ser resten av året ut?
– Jag har typ inga planer. Jag skriver lite låtar hit och dit, annars gör jag inte så mycket. Jag har inga krav, jag gör exakt det jag vill. Jag känner mig fri i skapandet. Det finns inga hållhakar – det blir vad jag känner att det ska bli.

Författare:
Alice Dadgostar

Fotograf:
Tilde Hjelm

Pin It on Pinterest

Share This