Grand Blanc: ”Ord är som musik för oss, vi försöker skapa de mest musikaliska orden”

av | Sep 4, 2017 | Intervjuer

Grand Blanc är bandet som började i studion för att sedan bemästra scenen minst lika bra med sitt moderna lo-fi ljud. Popmanis Amanda Båmstedt mötte bandet innan deras enda spelning för i sommar för att prata om Paris klubbliv, att vara född i interneterans begynnelse och om att spela utanför Frankrike.

Det finns musik som får nästan allt du tidigare tyckt varit bra blekna i jämförelse, Grand Blanc är ett av dessa band. Med en ljudbild och sång som stundtals känns fjäderlätt och mjuk för att kort därefter skifta till något tyngre, mörkare och råare som tycks slå som en slägga genom ljudlandskapen. Det är musik som får en att först önska att en åtminstone kunde lite franska för att sedan inse att det inte spelar någon roll att en inte förstår språket, låter det bra så är det universalt, ingen google translate behövs för att förklara det. Sångerskan Camille instämmer och säger att det inte spelar någon roll om du inte förstår vad vi sjunger, att du gillar musiken är coolt, det är allt vi kan be om. Jag är dock nyfiken, så när jag nu väl har chansen så tar jag den och frågar dem vad det egentligen är de sjunger om.

Benoît: – Vi sjunger inte om specifika saker utan snarare om hur det är att leva där vi bor, om tiden vi lever i och staden vi lever i. Vi försöker göra musik som känns aktuell.

Camille: – Ord är som musik för oss, vi försöker skapa de mest musikaliska orden som går att skapa. Det är häftigt när de passar ihop och skapar nya associationer och meningar, vi jobbar mycket på det sättet.

Vincent: – Vi leker med orden och deras ljud, ibland låter två ord likadant och det skapas en ny mening när en sätter dem bredvid varandra. Ibland har en inte tänkt på att sätta dem bredvid varandra men ljudet för ihop dem och skapar en mening, egentligen är det i princip det vi gör i Grand Blanc.

Bandmedlemmarna i Grand Blanc kommer ursprungligen från Messé i östra Frankrike som ligger nära både Luxembourg och Tyskland och det var först när de flyttade till Paris för att studera som Grand Blanc bildades. Benoît berättar att musikscenen i Messé skiljer sig från den i Paris, scenen saknar samma sorts mytologi och romantiserande som finns kring Paris musikliv.

Benoît: – Vi kommer från en riktigt post-industriell stad där det inte finns mycket pengar eller saker att göra, vi var uttråkade och hade tid att göra musik och tänka mycket på saker och ting. Banden som vi gillar från vår hemstad har skapats från tristess som har lett till en vilja att göra någonting. Soundet består av en spännande mix mellan sorgsenhet, melankoli och riktigt rå punkenergi, det är vad som utgör DNA:t i musiken där vi kommer ifrån.

Paris å andra sidan kan te sig som en motsats till tristessen med intrycket av att det är en ständig uppsjö av händelser på såväl musikfronten som i andra konstarter. Bandet berättar att de inte har samarbetat med andra konstnärer utöver det grafiska och när det kommer till musikvideos, men att de är öppna för samarbeten. Att få träffa intressanta personer är det bästa med att vara musiker säger Benoît och resten av bandet nickar instämmande. Jag frågar bandet om hur en bäst ska spendera en kväll i Paris och de börjar entusiastiskt berätta om klubbar som ligger utanför stadskärnan och de olika arrondissementen.

Benoît: –  Du måste ta dig utanför centrum. Människorna i Paris tar sig inte utanför arrondissementen och det har verkligen kommit att bli en debatt; ska jag hålla mig inne i stan eller ska jag ta mig utanför arrondissementen? Det har kommit att bli utekvällarnas stora beslut och nu har människor börjat ta sig utanför arrondissementen och där finns nya ställen, till exempel en gammal tågstation som heter The Station. Det handlar inte bara om mode eller sådant utan om att vara queer och att vara annorlunda. Det finns också en massa intressant hip hop-, trap- och trancemusik, vi har vänner som har ett skivbolag som brukar hålla till där.

Camille: – Det händer verkligen saker varje dag, stationen har en massa olika festivaler, konserter och kollektiv som håller till där. Det finns queer nights som är riktigt coola. Sedan finns det ett ställe som kallas Le Chinoa som också ligger utanför Paris där det också är en massa fester. Det är som en helt vanligt klubb med riktigt, riktigt bra musik och coola människor.

”Det handlar om att äga uttrycket”

Men i sommar har de själva knappt haft några konserter inbokade, istället håller de till i studion och arbetar på sitt kommande album. Vincent berättar att Grand Blanc till en början bara var ett studioband och att livebiten är något som de har lärt sig på vägen. Något jag aldrig hade kunnat ana efter att senare under kvällen sett dem leverera ett gig med så mycket rå energi, precision och intensitet att jag knappt kunnat tro att de var födda till att göra något annat än att stå på scen. Allt började med att de lekte runt i studion där de la stora ljudeffekter på trummor och röst och just det lekfulla och D.I.Y-attityden verkar vara något de fortfarande trivs i.

Vincent: – Vi gör fortfarande nästan allt själva, vi involverar bara andra när det är dags för mastringen och mixandet av musiken. Men den grundläggande produktionen med beatsen och allt sådant gör vi helt själva. Du kan gilla en annan person och det den personen skapar men om det är en annan person som gör din musik är det ju en annan artist som har skapat det.

Benoît: – Det handlar om äga uttrycket. Varje musikstil är beroende av produktionsbiten, till och med rock n’ roll, det är bara att köpa lite billiga verktyg så kan en producera det riktigt billigt och göra precis vad en vill. Produktionen är en sådan stor del av musik och kreativitet numera så en kan inte överlåta det till någon annan.

Camille säger att det inte är som förr när en var tvungen att gå till en studio med sin låt för att spela in den hos en producent. Hon lyfter istället datorernas betydelse, alla har numera chansen att vara sin egna producent. Alla i bandet är födda runt slutet av 80-talet eller i början av 90-talet och delar facinationen av 90-talets lo-fi scen.

Benoît: –  Vi går tillbaka till våra rötter, till 90-talet då vi är födda med lo-fi scenen där en gjorde musik från bokstavligt talat nästan ingenting och det är så vi gör musik. Det är även så vi arbetar i studion, med trasiga programvaror och enbart datorer, det är också en slags lo-fi men låter inte riktigt lika smutsigt.

Vincent: – I början gjorde vi verkligen studiogejen med amplifiers för gitarrerna och med riktiga studiomikrofoner men tillslut så blev det så att gitarren gick rakt in i audiointerfacet och vi tyckte att det lät bättre för det lät mer opolerat, så nu gör vi inte hela den där studiogrejen. Ibland är det första försöket det bästa men för oss är det väldigt långt från det studiopolerade soundet säger han och alla skrattar till.

Tidigare nämnde Camille att de brukade lyssna på sin favoritlåt med Svenska Holograms innan de gick på scenen under sin sommarturne. De nämner även Oasis och Radiohead som influenser men betonar också att internet har öppnat upp en oändlig källa till inspiration.

Camille: – Vi är födda i en internetera, så när det kommer till frågor om influenser är svaret egentligen allt vi kan relatera till. Internet har öppnat upp för även de allra mest underground av stilar.

Vincent: – Vi försöker göra popmusik där vi kan smälta ihop alla våra influenser och Grand Blanc har kommit att bli en prisma i vilken vi kan låta alla våra influenser lysa igenom.

Camille: – Det är också så vi tycker om att lyssna på musik, det är viktigt att skapa sådan sorts musik som du själv skulle vilja lyssna på.

Grand Blanc kommer hålla sig i studion ett tag till men under nästa vår och vinter kommer de åka ut på turné. Benoit berättar att det ibland kan vara lite komplicerat att vara ett franskt band som sjunger på franska när det kommer till att hitta gig utomlands, så när de väl blir inbjudna till att spela utanför Frankrike är det viktigt för dem och de tar gärna chansen att få spela utomlands.

Benoît: –  Precis som vi sa till dig innan så är franska människor riktigt dåliga på engelska. Vi är Bob Dylan fans men vi förstår inte ett ord av vad han sjunger, men han sjunger från själen så det behöver vi inte heller göra…

Camille: – Förra året var vi på turné i Asien och det var riktigt coolt att se att det finns folk som gillar vår musik även i Kina, Taiwan och Vietnam. Det var häftigt att se folk dansa till vår musik även om de inte förstod ett enda ord. Det är viktigt för oss.

 

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotograf:
Madeleine Martinsson

Pin It on Pinterest

Share This