Gather Festival 2017 – Ett framtidshopp

av | Sep 18, 2017 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Festivalvärldens mångsidiga nytillskott Gather har äntligen gått av stapeln och väcker diskussion kring tillgänglighet och sammanhang. Popmanis Alice Dadgostar har utforskat musikdelen av den tre dagar långa tillställningen utspridd på tre olika platser.

Gather festival i Stockholm – en musikkonferens? Workshops? Buden har varit ganska få och spretiga bland folk jag pratat med inför festivalens start. Är det för att vi, skrollsamhällets främsta byten, inte riktigt orkat sätta oss in i konceptet? Eller är det för att det är första året och att tillställningar i regel har en smula svårt att få fram all information till ”vanligt folk”?

I korta drag utgörs festivalen, utöver en musikdel, av en konferensdel och en innovationsdel. Diskussioner, panelsamtal och föreläsningar av en rad olika framstående forskare och innovatörer.

Bara det faktum att Johanna Beckman står vid rodret bakom musikfestivalen ger löften om en hållfast produktion. Det har varit med sting i hjärtat jag tvingats missa den ena superbokningen efter den andra på Trädgårdens live sessions i sommar, eftersom jag inte är bosatt i Stockholm. När jag studerat line-upen inför festivalen får jag utan tvekan en revansch, på gränsen till ångest. Ska jag tvingas välja mellan Staycore-gänget och Drömfakulteten? Kajsa Haidl och Maya Lourenco?

Vad som dock slår mig är att det blivit mer regel än undantag att det allra bästa med festivalsammanhang är att upptäcka ny musik. Att gå på spelningar utan att ha lyssnat så mycket innan, för att sedan vara besatt i månader framöver. Exakt så blir det med colombianska duon Mitú. Jag är ensam första dagen och kommer till Kägelbanan hyfsat tidigt. Det är förhållandevis glest men upprymd stämning. Sådana här kvällar har en tendens att bli de bästa. När folk tar det lugnt, kanske tänker att de ska spara sig till kommande dagar. När förväntningarna inte är skyhöga. Jag står och ler som ett fån hela Mitús spelning, tänker att det här är för bra för att ”spara sig”. De förtjänar mer publik. De tar med en elektronisk djungel till regniga Stockholm. Jag hade velat dansa, musiken är så böljande dansant som det bara går, men stämningen är inte riktigt så explosionsartad som den borde vara. Den är emellertid trivsam, vi badar i ett rödrosa ljus och får bevittna en minishow på scen. Mitú skapar en typ av musik jag skulle kunna föreslå för folk som avvisar techno som något monotont och tråkigt. Den typen av kritik är slentrianmässig och orättvis, men tyvärr ganska vanlig. Bara att se killarna på scen räcker för att bli trollbunden. Jag får bitvis känslan av att vara inne i ett tv-spel, lite i linje med Kornél Kovács Josey’s Tune. Det går snabbt, trummorna är helt insane. Mitú är utan tvekan några att hålla ögonen på i framtiden.

Tidigare i veckan har jag har lyssnat på Amanda Bergman i hörlurar medan skånska landsbygden swishat förbi utanför tågfönstret. Hon har en röst som liksom ramar in, både ett öppet landskap och en bultande känsla. Hon är någon en vill luta sig mot. Spelningen på Kägelbanan är intim, publiken är snäll och intresserad, om än även här något smal. Miljön är perfekt för hennes musik, hennes karakteristiskt hesa röst fångar hela dansgolvet. Vi blir därtill charmade av personen Amanda Bergman – en scennärvaro jag tycker kan saknas bland artister inom genren. Vilket leder till en perfekt avrundning på en underskattad öppningskväll.

När jag kommer till Trädgården tänker jag att jag tagit fel på tiden. Enligt schema skulle Honey Dijon vara inne på sin andra timme. Musiken är den träffsäkra disco Dijon skapar, och mycket riktigt, det är hon som spelar. För en nästan obefintlig publik. Antalet gäster har uppenbarligen missbedömts och det är verkligen sånt som händer – framförallt för ett förstagångsevenemang. Men det är väldigt synd. Jag går till Gidge, bakas in i det mörkblå ljuset av Umeåduons djupa sound. Jag minns första gången jag hörde Norrland, kanske just därför att känslan jag får av Gidge är så allsmäktig. Jag försvinner in i det melankoliska, kraftfulla och på samma gång sublima. Det är dock lite svårt att släppa Honey Dijons ångestladdade scen en bit bort.

Kajsa Haidl, ena hälften av stjärnskotten Haidl & Lindström, blev en av räddningarna ur dekadensen på Way Out West senast. Maya Lourenco bidrog, tillsammans med Genius of Time, till kanske en av sommarens bästa nätter i Göteborg. Vi flänger runt i jakt på dem, men har lite svårt att få bukt på scennamnen och hamnar på Teenage Engineering Soundsystem på övervåningen. Den välbekanta, lite tjocka Under Bron-luften blandas med rök och i mitten spelar de kring ett bord klädda i laboratorieliknande utstyrslar. Det fångar förstås vår uppmärksamhet, den lite mörkare musiken i kombination med allt rött, blir ett rum jag vill bli uppslukad av. Jag hade önskat Dinamarca, Ghazal och Alex9696 på ett större golv, lägenheten är i vanlig ordning tätt trafikerad. Musiken blir dock en behaglig övergång från mörkret i röda rummet. Resten av kvällen spenderas dock just där, på övervåningen. Det finns fyra olika dansgolv att röra sig mellan, men det blir mot slutet nästan bäst att stanna och köra järnet på ett eller två – vilket naturligtvis är synd. Jag missar välbekanta Yaki Da-profilen Stina Grape och stannar på Vlada innan vi hänger på gården sista timmen och hoppas kunna samla krafter till den fullspäckade morgondagen.

Lördagen blir tveklöst festivalens starkaste. Vi välkomnas av tyska Superpitcher på utescenen, en dov om än mycket behaglig spelning. Miljön är imponerande, ett typ av arrangemang som lyckas skapa både spänning och mys. En symbios av foodtrucks, gott om sittplatser, bar, ljus och musik. Jag vet inte om det beror på lokalerna, stämningen i publiken eller bokningarna men det finns en värme jag saknade lite grann under gårkvällen. Folk är upp över öronen laddade utan att det någonsin blir lika sedvanligt körigt som det kan bli på Trädgården. Vi går på Lamix som gör mig rätt och slätt svinglad, men svingladast blir jag nästan av publiken. ”The litest crowd so far”, som brittiska Stefflon Don senare ska komma att kalla oss efter att refererat till sina tidigare besök i Sverige.

Festivalens höjdpunkt blir dock onekligen Omar Souleyman. Den syriska 50-åringen som började som bröllopssångare och tar mig tillbaka till gångerna jag gick på en riktigt stor mehmooni med morsan och farsan. Det är intensivt och med närmast gränslös energi folk dansar redan innan han kommit ut på scen. Publiken tappar det ganska snabbt efter hans ankomst, är i extas. Souleyman själv, som den legendar han är, står stillsamt och klappar händerna åt de fanatiska studsbollarna på dansgolvet. Alla är där. Alla i bemärkelsen färg, form, stil, ålder. Om syftet är just Gather, så når festivalen sin peak under Souleymans timme. Den konventionella technopubliken i all, all ära men det är inte direkt den mest heterogena samlingen. Jag lämnar spelningen mindfuckad. Mäktigt!

Jag har hört ishi vu en ziljon gånger men han upphör aldrig att leverera. Liksom Mitú skapar han ett elektroniskt landskap som ständigt expanderar i riktningar omöjliga att förutspå. Pfadfinderei blir till en början något svåra att komma nära, den sortens mörker kan vara fullständigt överväldigande på ett fantastiskt sätt, men hack i häl på Souleymans dunderfest känner jag mig inte riktigt redo. Publiken verkar känna likadant, det är en lite trevande första kvart som sedan förstås lossnar. Vi sitter ner och tittar, något som kan annars kan bli lite långrandigt till den här sortens musik, men det är inte tråkigt en sekund. Tvärtom – det finns massor på scen att titta på. Det är ännu ett bidrag till denna lyckade kväll – precis som hiphopdrottningen Stefflon Don. Herrejävlar, det var längesen jag såg någon äga varenda kvadratcentimeter av scenen på det sättet. Jag tänker att det ganska genomgående varit så under festivalen, artisterna som bokats har varit oändligt mycket mer än bara sin musik. De har varit där, precis som vi varit där för att se just dem, för att dansa och utforska. Syftet har inte varit prestige, fylla eller status vilket annars inte är helt ovanligt i festivalsammanhang. Att vi är här för konstnärerna på scen blir helt uppenbart under spelningar som Souleymans och Stefflon Dons. Hon kör 16 shots och krossar allt i sin väg. Folk kollar på varandra och jublar, jublar i blicken, i sina rörelser, sin energi.

Jag ser väldigt mycket fram emot utvecklingen av den här festivalen. Idén är strålande, kanske rentav nödvändig i en tid där vissa grenar av en växande musikkultur präglad av gemenskap och internationella samarbeten tyvärr måste kämpa mot myndigheter som agerar på fördomar och extremt tvivelaktiga grunder. Tidigare i år ställdes den elektroniska musikfestivalen Into The Factory in på grund av indraget polistillstånd och arrangören Music Goes Further meddelade i samma veva att det var deras sista försök att genomföra något i Sverige.

Genren är uppenbarligen i behov av ett uppsving, en mångfasetterad insats som gör det omöjligt för myndigheter att fortsätta reducera en hel verksamhet på det här sättet. Jag tycker att en festival som Gather bidrar till ett sådant lyft. Emellertid gäller det att hitta en balans mellan tillgänglighet och professionalism. Jag funderar lite på exakt hur det är tänkt – att de som mest är intresserade av föreläsningarna ska utforska musiken? Eller tvärtom? Kanske både och? Det är kring den här biten jag håller tummarna för Gather inför kommande år. Jag är rädd att konceptet blev en smula missförstått, för svårtillgängligt för gemene människa. Och det är inte konstigt – uppdraget att bredda och förena i en så pass vidsträckt bemärkelse är oerhört svårt. Men Gather-gänget har kommit långt på vägen. Något stort har utan tvekan satts i rörelse.

Författare:
Alice Dadgostar, Skribent

Fotograf:
Izabella Englund, Gather Festival

Pin It on Pinterest

Share This