A-Field-in-England-672x378

Titel A field in england Regissör Ben Wheatley Manus Amy Jump och Ben Wheatley Medverkande Michael Smiley, Julian Barratt och Reece Shearsmith

Ett rökigt, öppet fällt i utkanten av ett slag under engelska inbördeskriget. Fyra desertörer flyr krigets mardröm in i alkemisten O´Neils giriga och skoningslösa fångenskap. Fältet blir ett nytt slag om guld istället för land, men lika mycket på liv och död. I gräset som täcker det svartvita landskapet gömmer sig svampar som blir männens överlevnad. Om det sedan är svamparna eller onda makter som gör deras värld till en mardröm av paranoia, psykedelia och ond, bråd död är oklart. Filmen A field in England regisserad av prisbelönta Ben Wheatley är mitt i allt rysansvärt oväntat smålustig på engelskt vis. I kombination med det poetiska, skarpa fotot i kontrast till männens ovårdade 1600-talstlook skapas en stämning som kryper under huden och följer med mig ut på gatan utanför biograf Sture.

A Field in England är en av de avslutande filmerna på fyradagarsfestivalen Monsters of film på biograferna Zita, Sture, Mauritz och Victor. För andra året hålls festivalen i Stockholm och visar genrefilmer med fokus på skräck, sci-fi, det upprörande, provucerande, surealistiska och konstnärliga. Och självklart monster. I år hostas festivalen av Njutafilm i samarbete med bland annat Filmcentrum Stockholm och SF Anytime. Festivalen var i år välbesökt med fullsatta visningar. Konceptet går hem. Men varför älskar vi då skräck som gör oss kräkfärdiga, vimmelkantiga eller livrädda för minsta oväntat vardagsljud i dygn efter att eftertexterna rullat förbi?

Festivalchefen Johanna Holmin skriver i festivalbladet att hon är fånigt rädd för spökfilmer. Hon menar att genrefilmens kärna är hur våra kroppar okontrollerat följer filmen med tårar, flämtningar och rysningar. Och det är nog själva grejen, att vi upplåter våra annars så kontrollerade kroppar till det oväntade. Skräckfilmskonnesören och producenten Jason Meredith skriver i samma boklett att vi tittar på skräckfilm för att utmana oss själva. Med adrenalinkickar som förds på vita duken triggas vi att konfrontera det vi är rädda för. Mest av allt kollar vi för att söka kicken vilket han menar att skräckfilm gör bäst. Och jag är benägen att hålla med. På min topp 100 bästa filmer jag sett är minst 50 procent skräck. Filmer jag aldrig vill se om. Men som fått mig att uppleva känslostormar och mindfucks inget drama skulle kunna åstadkomma.

Ett av festivalens teman är i år Women in Horror. Under lördagen hölls ett seminarium där representanter från Viscera Film Festival, en organisation av och för kvinnliga genrefilmskapare och konstnärer,  diskuterade genren ur ett kvinnligt perspektiv. Festivalen visade även sex filmer med kvinnliga regissörer. Bland annat A Fever and a River i regi av Rachael Deacon som är en konstfilm som hämtad direkt ur en mardröm och dokumentärfilmen Sheeties regiserad av Paula Haifley om att ha gammaldags spökdräkter som sexuell fetisch. Det känns tråkigt att kvinnor inte är lika självklara inom olika konstuttryck och så även skräckfilm. Men utbudet under den här festivalen visar än en gång hur sjukt knasig världen är som inte alltid behandlar konstutövare med samma förutsättningar oavsett vad man har mellan benen.

I salongen på Sturebiografen där A field in England rullar är det knäpptyst så när som på ett prasslande godispapper och någons andhämtning i en plötslig vändning på duken. Filmen är suggestivt otäck. Den kryper närmre det skrämmande samtidigt som den får mig att hela tiden sitta på helspänn. Den är snygg och välgjord med små medel. Allt utspelar sig på samma plats, på ett fällt med bara fem skådespelare vilket är brilliant. Och den knyter samman det Monsters of Film representerar. Att skräckfilm inte behöver vara junk-food-skräck a la fem ungdomar som ska festa i en avlägsen stuga och så går allt åt helvete. Skräckfilm kan vara både smart, vacker, berörande och smårolig samtidigt som den är förskräckligt skrämmande. MOF visar kvallitativ, ny film från olika delar av världen där alla genrer inom genern är representerade. MOF är en skarp festival som är självklar för skräckfilmsjunkien, men festivalutbudet kan också omvända den som förkastat skräckfilm till en slaffsig och tröttsamt förutsebar genre.

Pin It on Pinterest

Share This