Frida Hyvönen: “Jag drivs av konstnärliga värden”

av | mar 17, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Hyllade och prisvinnande pianodivan, artisten, låtskrivaren och producenten Frida Hyvönen är tillbaka. Med sitt nya album Dream of Independence utforskar hon begreppet självständighet genom teman som amning, död, uppbrott och förälskelse. Popmani har pratat med henne om självständighet, motivation och pinsamhet som måttstock.

Vi möts upp i en källarlokal på Södermalm i Stockholm där Frida Hyvönen berättar om processen bakom det nysläppta albumet Dream of Independence. För omkring ett år sedan var Hyvönen ute och reste i Europa precis när pandemin slog till. Hastigt begav hon och familjen sig hemåt och befann sig därefter i en hemskolningssituation. Situationen var osäker, berättar Hyvönen, och frågor ställdes som: kommer det att gå att vara i en studio och spela in? Spela live?

– I studion som jag spelade in i så hade tjejerna som har den en fempersonsgräns, och de var två. Så vi var tre musiker och ingen producent, förutom jag själv, och jobbade långsamt under sommaren med ganska stora hopp med semester och en sorts Corona-turné. Sedan mot hösten började jag känna att man kanske kan ge ut en skiva under pandemin. Så jag mixade och gjorde klart allting.

Begränsningen i studion verkar också ha gett en positivt utdelning och Hyvönen berättar att hon kände en tacksamhet i att några beslut löste sig själva, dessutom skiljde sig situationen inte radikalt från hur hon brukar jobba.

– Det som blev ganska bra för mig var att jag fick småspelningarna i slutet av sommaren där jag också kunde testa låtarna inför publik, även om det blev solo då. Innan vi gjorde de slutgiltiga inspelningarna kunde jag liksom ändra om lite saker som jag tyckte funkade bättre eller sämre live. Så de var lite som en del av processen kan man säga, och de blev ju väldigt intima eftersom det bara vara 50 personer och bara solopiano.

Även om Hyvönen tidigare har producerat en del på egen hand berättar hon att det kändes som en ny grej på Dream of Independence där hon inte heller har någon medproducent. Svårast var att befästa visionen, berättar Hyvönen. 

– Nu fanns den bara i mitt huvud och ingen annan visste riktigt om den. Jag verbaliserade den inte så tydligt, vilket var skönt att slippa men samtidigt… När jag tvivlade var det lite väl ensamt, med ingen som kan säga typ “nu kör vi”. Det var en utmaning att hålla visionen genom hela processen, även när ingen annan applåderar, säger Hyvönen och skrattar till.

”När omslaget blev klart tyckte jag att skivan lät bättre, det är som en sista mastring nästan.”

Processen speglar delvis också albumets tematik, idén om självständighet och balansen mellan att ha en vision och ett driv och att vara lyhörd för omständigheterna och det sociala som upplevs i en flock, vare sig flocken är ett band eller en familj.

– Jag tänkte på det här med ledande och följande. De kanske inte är så uppdelade. För att vara en bra ledare så kanske man måste vara en bra följare och vice versa, och hur saker som dyker upp i livet kräver någon slags ledande eller följande i någon mån. Det är en rätt allmän grej som jag använder som en slags röd tråd.

Hyvönen funderar ett tag och fortsätter sedan:

– Det svävar lite in och ur självständighet och flock, men kanske också att den kanske ifrågasätter uppdelningen av det. Det finns också någon slags längtan i det här som går att läsa in tror jag, att berättaren drömmer om att förena allt detta som hon behöver och älskar men utan att låta det ena äta upp det andra.

Tematiken manifesterar sig också i det slående omslaget, målat av konstnären Sara Vide-Ericson. De båda verkar ha känt ett släktskap i varandras konst och musik då Hyvönen följt Vide-Ericsons konst och hon å sin sida har målat till Hyvönens musik. Efter år av bekantskap hörde Hyvönen av sig och frågade om hon ville göra omslaget. Kontakten blev därefter tät via mail och Vide-Ericson började att måla till Hyvönens demos.

Tanken var först att Hyvönen skulle välja någon av Vide-Ericsons tavlor, och valde Consequence (Of a Touch), men Hyvönen kände snart att hon gärna hade haft något som var mer i linje med hennes tidigare skivomslag. Det blev ett porträtt, och Hyvönen lyser upp när hon pratar om omslaget:

– Den har ju nästan någon tidlös, antik, amason-stämning över sig, vilket jag tycker passar väldigt bra för den titeln. Hon ser ju också ut lite som någon som har spolats i land på en öde ö och skapat sig ett liv där.

Omslagen blir också som en sammanfattning av albumet, den bild man kommer att minnas av skivan och är enligt Hyvönen en kul del av processen:

– När omslaget blev klart tyckte jag att skivan lät bättre, det är som en sista mastring nästan.

”Utmärkelserna leder bara till en applåd och en känsla av att man är lite lurad.”

För förra albumet, hyllade Kvinnor och barn, vann hon dubbla Grammis. När jag frågar om hon känner press att prestera svarar hon med ett rakt “nej”.

– Jag lever alltid under en ganska stor press från mig själv. Den är inte driven av längtan efter Grammisar, topplistor eller liknande. Men den är väldigt driven av kvalitet och där är jag väldigt kräsen själv. Topplistor och Grammisar kan ju också vara ett mått på kvalitet i vissa fall, men jag tycker inte att det är en tillräckligt tillförlitlig måttstock. Jag vill in där, in i konsten, jag drivs av konstnärliga värden.

– När man söker sig mot den strävan så tycker jag att det finns så himla mycket mer att hämta i annan konst, i litteratur. Den där essensen gäckar en. Det är den där kvalitet, essensen, som vi människor behöver, vår nektar liksom. Och den finns här och var och den känns mycket roligare att jaga än utmärkelser. För utmärkelserna leder bara till en applåd och en känsla av att man är lite lurad att stanna upp och vara nöjd. Så jag försöker att hålla mig till den drivkraften.

Även om Hyvönen tycks ha följt sin drivkraft genom karriären så har det funnits stunder av osäkerheten sedan hon debuterade 2005, berättar hon.

– Jag har haft sjok i min karriär då jag har varit avundsjuk på andra musiker som har haft andra uttryck. […] Då har jag ibland tänkt att “det där skulle jag också kunna göra och lyckas ännu bättre”, att det finns någon sorts kompetitiv grej. Men jag har verkligen försökt att inte lockas av att inte va någon annan än mig själv, vilket är en sorts generell livsfilosofi som jag tycker funkar.

Vi kommer in på att diskutera den förändrade samhällskartan och musikbranschen som ser radikalt annorlunda ut från när Hyvönen började som artist. Även om hon också ser fördelar med dagens förändrade landskap med sociala medier och kommersialism finns där också en tydlig skepsis med en efterfrågan efter mer intellektuella plattformar.

– Kanske att sammanfattningen av det egentligen är att för mig, personligen, och i mitt yrkesliv så har den här överexponerade oversharing-stämningen som råder lett till att jag är mindre intresserad av att bli…stor. Jag känner att åh, jag vill inte dit. Jag vill…inåt.

Även om Hyvönen är skeptisk till hur sociala medier används i dag bjuder hon gärna på låttexter på sin Instagram.

– Det går att hitta dem på nätet, men personligen tycker jag att mina låtar kan vara bra att läsa samtidigt som man lyssnar på dem. Rätt mycket text är det ju, jag bara hoppas att man hör allting. Det kanske är därför, en kontrollgrej. Jag vill gärna att man ska läsa texten samtidigt så att man inte missar ett enda ord, säger Hyvönen och skrattar till.

Låtskrivandet sker oftast omlott, berättar Hyvönen, där text och musik skapas om vartannat i en lång process av bearbetning.

– Det tycker jag är de stora utmaningarna med att skriva. Man har på känn att det väntar någonting som ska bli en låt, men på vägen dit är det ganska skissigt, man kanske har ett nödrimm som man har som arbetsstomme ett tag. Så det kan låta så hemskt på vägen, innan det har hittat sin form.

Pinsamheten som en sorts måttstock verkar vara effektiv och det är när pinsamheten byts ut mot en känsla av stolthet som en låt är färdig, menar Hyvönen.

– Jag tycker skrivandet handlar rätt mycket om att censurera. Att steg för steg byta ut vare dålig sak till allting känns bra. Det är ingen akvarellmålning direkt, där har man en chans på sig. […] Det är som improvisationsmusik.

Efter skivsläppet blir det inga turnéer, förutom två inbokade spelningar i sommar som förhoppningsvis blir av. Så länge finns det “annat jobb att göra”, berättar Hyvönen: skriva låtar, skriva på en musikal tillsammans med en författare, medverka i en film som görs om Frida Hyvönen och kanske, redan nu, börja på nästa skiva. Så länge har vi Dream of Independence att lyssna in oss på.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Jesper Smeding

Pin It on Pinterest

Share This