Fricky: ”Man måste förstå att det kan vara skit i början”

av | aug 27, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Popmanis Lili Gustafsson fick under Way Out West möjligheten att slå sig ner en stund med Erik Friman, betydligt mer känd som Fricky, för att diskutera image, musik och oväntade tolkningar av ”aqua aura”.

Han var den mest streamade artisten innan Way Out West, slog publikrekord på arrangemanget Live Sessions på Trädgården i Stockholm i våras och i början på nästa år ska han bli pappa. Alla pratar om Fricky och låten Aqua Aura hörs överallt. Det har verkligen varit ett succé år för den karaktäristiska rapparen från Västerbotten.

Under den stormiga fredagsförmiddagen till andra dagen av Way Out West skulle vi få en pratstund med Fricky. Efter försenade transfers och omlokalisering träffas vi till slut, mitt i frukosten, på Gothia Towers där även Cleo sitter med oss.

Vad har du för relation till Göteborg och Way Out West?
– Göteborg har jag en fin relation till då mina föräldrar träffades här. Min brorsa föddes här också, så det har snackats mycket om Göteborg i min familj när jag var liten. Jag har varit här en del som barn, gått på Liseberg och så. Det var en fin stad för oss att åka till när vi var små för utflykter och liknande.

Till Way Out West har jag inte en stark relation till än. Jag har spelat med Nathalie (Cleo) några gånger när hon varit här och det är så jag har besökt festivalen tidigare. Det är den upplevelsen jag har då jag inte varit där som besökare.

Då kan jag tänka mig att det måste kännas stort att få komma hit och spela som egen artist?
– Det känns jättestort, jag har ju full koll vad det är för magnitud på festivalen så det känns verkligen askul.

En bra konsert enligt dig, hur skulle du beskriva den?
– Oj, vilken svår fråga. Först så behöver det vara en artist eller ett band som jag tycker om så att det finns ett rent intresse för mig att vara där. Jag tycker att det behövs olika energier genom showen, så det flyter på olika sätt. Om en show är 50 minuter, att det under den tiden skiftar mellan det euforiska till det mer lugna i ett så naturligt flöde som möjligt. Så att man själv bara får flyts med i det.

Är det så du tänker dig att det ska vara när du gör dina framträdanden?
– Ja, jag tänker på det absolut. När jag gör setlists, vilka låtar som ska vara efter varandra och så vidare.

Vad är det jobbigast med att arbeta med musik? Det svåraste liksom.
– Turnera, mumlar en leende Cleo bredvid.

– Ja, men typ turnera. Men jag tror alla är väldigt olika där. Jag tycker väldigt mycket om att göra musik, att sitta hemma eller i studion och verkligen bara skapa. Det som blir påfrestande, kneget, för mig är att åka runt och spela. I alla fall resa runt, när jag sen står på scen är det kul. Det känns ändå oförskämt att säga för man får ändå resa runt och se andra ställen också, det är jävligt nice.

Cleo flikar in med att det finns en slags myt om att artister inte får tycka att något är jobbigt för man ska vara så glad och tacksam hela tiden.

– Det är så olika för alla, hur man är och tar sig an det. Jag tänker på Alex (Alexander Juneblad), som proddar mycket, han säger att stå på scen är typ det värsta han vet för scenskräck och sånt. Jag känner inte riktigt så, det är inte det roligaste men det funkar, berättar Fricky och fortsätter sedan.

– Det är svårt att svara på, det finns mycket saker som är nice med att vara artist till skillnad från att knega på typ posten. Jag får ju hålla på med det jag brinner för.

”De visade att man inte behövde göra allt själv.”

Har du mött något motstånd från när du började med musiken tills nu?
– Både och. Det är ingen som direkt sagt ”Stopp, du får inte göra det här” men lite undermedvetet har det funnits en inställning från familj och vänner hemma i Teg där jag växte upp, att musik är en oseriös grej att hålla på med. Att inte är något man kan satsa på, något man gör på fritiden. Så när jag berättade att jag ville hålla på med musik så fanns det kanske lite motstånd och åsikter om att jag borde hålla på med något annat. Att jag borde ha jobb vid sidan av och liknande. Det har visserligen varit bra för det har jag behövt. Men det är typ det. Det var jag själv som fick tro på mig själv och mina drömmar då ingen annan gjorde det då. Senare hjälpte det att jag upptäckte musikkollektivet Random Bastards i Umeå, där jag såg att det gick att lyckas med musik.

Nu är alla jättepositiva till att jag fortsatte med musiken, för att det har gått så bra. Man måste förstå att det tar tid att komma till en punkt där det börjar släppa. Att det kan vara skit till en början.

Finns det något som har hänt i ditt liv som har betytt väldigt mycket för dig, både innan och när din karriär tog fart?
– Jag kan inte komma på någon specifik stund eller tillfälle. Jag har tyckt om att göra musik från att jag var 15-16 år. Det var då jag började spela gitarr och sjunga, uppträdde på skolavslutningar och så vidare. Då förstod jag inte att det kunde bli något med det tills jag stötte ihop med Johan (Broder John), därefter Random Bastards och senare Cleo som tog upp oss på scen för första gången.

Alla i Random Bastards, Trainspottning och Chefen visade att det fanns något mer där för mig. De visade att man inte behövde göra allt själv, utan att man kan göra det i kollektiv. Efter det insåg jag att det bara var att köra på. Det fanns inga tvivel att sluta. Nu har jag fått bli en del av en vänskapskrets där alla håller på med musik vilket gör det öppet för mig att fortsätta.

Om du fick beskriva dig själv för någon som inte vet vem du är, hur skulle du beskriva dig då? Både som artist och person.
– Som person lugn och snäll typ. Jag tycker det är mer intressant att svara på vem jag är som person. För när man lyssnar på mig och min musik så får man en bild om hur jag är som artist och då även som person. Jag skulle säga att jag som artist är en mer blastig version av mig själv, som en överdriven karaktär typ.

Jag är bra på fotboll också! Tycker jag i alla fall. Och är ganska rolig ibland och trevlig tror jag? Lite blyg och socialt weird också kanske.

Fricky frågar mig om jag kan berätta om några fördomar jag känner till eller hört gällande honom och hans musik. Han menar att det är väldigt intressant att höra då en bara har sin egen bild av hur en själv är.

Jag berättar det jag vet, endast baserat på det som uppfattats runt i kring Stockholm; staden där det känns som man ofta har lättare för att snabbt döma folk. Att jag uppfattat det som många tycker det är skön musik men att den görs av någon som lattjar runt och driver mycket med sig själv med en viss arrogans.

Vi enas om att detta troligen har att göra med den genren av musik.

– Jag kan ändå förstå det. Det är ju lite på snudd till skämtmusik. Kan tänka mig att många i Stockholm känner så. Det kan också bero på att jag rätt ofta är oseriös men ändå inte. Men jag ser mig inte direkt som Markoolio som gör riktig skämtmusik. Om jag hittar en textrad som jag tycker är rolig eller har någon skojig tvist på så använder jag den för att jag kan men jag tycker att jag säger mycket annat också genom musiken.

På tal om det. En rolig grej som jag fick höra när jag snackade med TV4 inför Nyhetsmorgon så var det någon som sa att de först trodde att jag var ett PR-trick som någon reklambyrå hade satt ihop till en karaktär som skulle vara på ett visst sätt. Senare hade de förstått att det var på riktigt när de hade hört och lyssnat mer på mina texter. Men det var helt sjukt att de trodde det först.

Vi pratar lite mer om att Frickys musik drar en väldigt bred publik där olika stilar och folk möts. Att det säger väldigt mycket om en artist hur publiken är.

– Det förklarar nog varför folk har så olika uppfattningar av hur man är sett till publiken. Det finns en del, jag kallar de för Hockey-snubbar, som bara snuddat på ytan och tycker det är skön musik. Liksom ”Yeah Fricky yeah”, när man tar en bild med de så ska de alltid göra värsta posen och vara oseriösa. Sen så finns det de som gått på djupet av musiken och berättar historier för mig om att vissa låtar har betytt mycket för dem och liknande. Kärlekspar ofta, det är fint.

Känns som att de som går på djupet av låtarna och förstår att det är på riktigt som också ser de andra delar av dig som artist också och inte bara det här funky, roliga personen.

– Ja exakt. Det är inte dem som säger saker som ”Jag och mina boys vi har funderat på det här med Aqua Aura, betyder inte det fitta typ?”.

Haha, vänta, va?
– Ja, det finns personer som har sagt det på riktigt till mig. Och nej, det betyder det verkligen inte.

 Vad är viktigast för dig i livet just nu?
– Den här kvinnan framför mig och den som finns i hennes mage, vi ska få en dotter.

Stort grattis till det! När är det dags?
– Tack! 1 januari. Det känns väldigt spännande och allt runt det att bli förälder. Det har gjort att andra saker till och med spelning på Way Out West känns mer som en sidogren till allt annat. Det är skönt på ett sätt.

Det känns också skönt att alla de här fantastiska sakerna som hänt i mitt privatliv hände samtidigt som allt det här fantastiska med musiken. Annars hade jag kanske gått mer in i musiken vilket kanske inte alltid är så hälsosamt. Så det känns skönt att ha fått en distans till allt.

Vad händer här näst?
– Det kommer vara mycket med barnet. Men jag kommer också försöka skriva mycket mer musik. Vi har studio i lillstugan till där vi bor så det kommer passa bra. Men det är en höstturné här också mitt i allt, från oktober till november. Den kan nog bli ganska köttig och men kul såklart.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This