Field of Amapolas

Det är inte lätt, alla gånger. Som frilansskrivare med orelaterat dagsarbete är det knepigt att komma iväg på pressvisningar, och i perioder finns varken tid eller ork till vanliga biobesök. Men det vänder mot slutet av året, när den finaste av högtider slår till, när det återigen är dags för Stockholm filmfestival.

Det förstås, hur trevlig än filmfestivalen var är det svårt att slå årets höjdpunkt på bioduken. Inte för att The Avengers är den bästa film jag sett i år, däremot träffade den löjligt rätt på precis alla mina nördigaste punkter. För det första är jag ett Marvel-fan sedan barnsben och har aldrig växt ifrån det, och även om inte just de hjältar som fick följa med till bioduken var mina gamla favoriter (Hulk undantaget), känner jag världen, och karaktärerna, och Joss Whedon gjorde de all den rättvisa jag kunde ha önskat. För det andra är jag ett Joss Whedon-fan sedan ungdomsår, eller åtminstone runt millennieskiftet, och har aldrig vuxit ifrån det, och utöver en respekt för förlagan tog han även med sig sina egna styrkor till The Avengers. Det gör inte nödvändigtvis filmen till årets bästa, det gör den däremot till ett mindre monument av kärlek för mig.

Till årets upplaga av Stockholm filmfestival tog jag ledigt från dagsarbetet under större delen av perioden och lyckades plöja 37 (eller var det 38?) filmer dessa tolv dagar. Bäst var franska Rust and Bones, amerikanska dokumentären Stories We Tell och colombianska Fields of Amapolas. Plus några till. 2012 var ett bra år, och då missade jag ändå ett gäng som säkerligen skulle hamna högt på topplistan. Mitt första filmmål för nästa år är att ta mig an just dessa. Sämsta filmer? Tycker vi lämnar dem därhän, att fokusera på det negativa är så jäkla trist.

Bäst på bio: The Avengers, Looper, eller någon av de där fin-fina filmfestivalfilmerna som aldrig får tillräckligt med kärlek.

Bäst på TV: Hjärta vinner över hjärna, jag har skjutit upp de största kritikersuccéerna till förmån för mer lättsamma Doctor Who, Person of Interest och Community. Men vilken underhållning.

Bästa skådespelare: De oprövade korten, mer eller mindre totala nybörjare, i såväl Fields of Amapolas som svenska Bekas. Jag säger inte att vi snackar oscars och guldbaggar men det är ta mig fan äkta så det förslår.

Bäst regi: Fields of Amapolas är en av de mest imponerande regidebuter jag någonsin har sett, och Juan Carlos Melo Guevara får därför min röst.

Mest underskattat: Rian Johnson. Alltid Rian Johnson.

Överraskning: Det riktigt fina med filmfestivalen är att man kan chansa och hitta många väldigt oväntade guldkorn. Fields of Amapolas var nog det främsta kornet i år, dock långt ifrån det enda.

Pin It on Pinterest

Share This